EN BRA TOMATSÅS

2021-02-05

En bra tomatsås görs helst en fredag. Man bör inte ha bråttom. Löken måste få svettas på ganska låg värme i lugn och ro, det kan vara lagom att sätta igång under den första timmen av Studio 1 i Radions P1, låt oss säga direkt efter Ekot kl 16. Eftersom det är fredag kan man ju korka upp en bättre flaska rött utan att plågas av alltför dåligt samvete.

“Fredrik Furtenbach, vad säger du om Märta Stenevis möjligheter att påverka bostadsbyggandet i Sverige?” Dags att tillsätta ett par vitlöksklyftor och varför inte riva en morot och finhacka en bit gul paprika? Brukar låta detta fräsa ett tag innan det är dags för tomatpurén. “Vi har bjudit in Märta Stenevi till studion, men hon har tackat nej till att medverka.” Nu dags för lite sötma också. Jag brukar faktiskt använda både någon tesked strösocker och en klick honung. Men det gäller att balansera med syra, en skvätt vin (man kan ju ta lite av det man eventuellt redan smuttar på) och inte minst citron-… ja, hur fan stavar man, -zezzt? -cesst? Krossade tomater såklart. Jag brukar hacka ner en färsk tomat eller två också, kan ju i alla fall inte skada tänker jag. “Löfven utesluter inte extraval efter Nyamko Sabunis utspel.”

Lite buljongpulver är aldrig fel, men man får komma ihåg att det är ganska salt, så bäst att vara återhållsam med saltkaret. Peppar, däremot, kan det sällan bli för mycket av. Färsk basilika, bra att hacka och slänga i. Det är ju en sådan lyx att ha en god tomatsås i kylen! Alltså bör man alltid göra mer än vad som beräknas gå åt för stunden. I detta fall till pizzor, ett par, tre stycken. Har köpt färdiga bottnar, trots att det är ganska enkelt att göra egna. Lite för kladdigt att hålla på med för min smak. “Och nu till SMHI och vädret. Mycket snö på gång, eller hur Jörgen?”

I kväll har jag förmånen att ha alla tre barnen på middag. Efter måltiden skingras de, som för vinden; två skall se På spåret på ett annat ställe, den tredje skall bada bastu hos en kompis. “Vart är vi på väg?”

 

 

POLITIK

2021-01-31

Egentligen brukar jag inte skriva om politik här. Men efter att ha sett förra veckans Agenda i SVT gör jag ett undantag.

Gäst i studion var Liberalernas partisekreterare, inbjuden med anledning av partiets prekära opinionsläge och den påstådda interna splittringen. En växande skara medlemmar och sympatisörer uppges nu vilja överge januariavtalet i god tid före nästa riksdagsval, vilket skulle kunna förorsaka en regeringskris som utmynnar i ett extraval. “Vem skulle du vilja se som statsminister efter nästa val?” undrade programledaren och jag hann tänka att det var väl ändå en dum fråga att ställa till en partiföreträdare, som självklart måste vilja se den egna partiledaren som statsminister. Jag hade fel. Partisekreterare Juno Blom passade på frågan med hänvisning till att hon inte ville “föregripa processen” eller någonting ditåt.

Vore det inte logiskt att alla de politiska partierna inför varje val i lugn och ro presenterar sin politik och sina kandidater till förtroendeposterna? Först när allmänna val hållits och mandaten fördelats – om ens då – vet man ju vilka regeringsbildningar som över huvud taget kan vinna en majoritet i kammaren. Det är osannolikt att ett parti får ensam majoritet, så förhandlingar och alliansbildningar får utvisa vilken statsministerkandidat som har bäst förutsättningar att bilda regering. I det skedet kommer det för de flesta partierna vara utsiktslöst att föreslå den egna partiledaren. Och då, men knappast tidigare, blir frågan verkligt relevant: “Vem vill ditt parti se som statsminister?”

Jag vill minnas att det var den gamle folkpartiledaren (och Birger Sjöberg-kännaren!) Gunnar Helén, som myntade uttrycket “Att vara liberal är att vara kluven”. Men det måste väl finnas gränser för vankelmodigheten? Att inte ens kunna peka ut den egna partiledaren som främsta kandidat till statsministerposten inger inte förtroende. Partisekreteraren lär knappast ha värvat några nya L-sympatisörer genom sin insats i Agenda.

Senare i samma program medverkade SD-ledaren. Han är erfaren och skicklig och har en avundsvärd förmåga att formulera sig verbalt. Om man skall rå på honom duger det inte att komma med svepande beskyllningar och halvsanningar. Här var det energi- och digitaliseringsministern Anders Ygeman, som skulle debattera tech-jättarna och yttrandefriheten med Åkesson. Ygeman beskyllde SD-ledaren för att vilja “lägga ner public service”. Åkesson kunde enkelt avfärda detta som en lögn och därmed vinna pluspoäng. Han är inte precis känd som en varm anhängare av SR eller SVT och skulle säkert inte vara främmande för att kraftigt skära ner deras anslag om tillfälle gavs. Men om man lägger ord i en annan människas mun, som denne inte har uttalat, ja då är det de facto en lögn. Och en lögn är inte mindre klandervärd om den framförs av ett socialdemokratiskt statsråd än om den kommer från Donald Trump. I det här fallet kunde Åkesson bekvämt fortsätta odla bilden av sig själv som orättvist behandlad av det politiska etablissemanget. Om man vill förhindra att SD fortsätter att öka sina väljarsympatier, och det tycker jag vore önskvärt, då kan inte debatten föras så här slappt.

Det började redan på valnatten 2010, efter att Sverigedemokraterna för första gången passerat riksdagsspärren. Den dåvarande V-ledaren Lars Ohly kunde inte förmå sig att dela smink-loge med ledaren för det parti, som just hade fått 5,7 %  av väljarnas röster, utan lämnade sonika rummet i direktsändning. Hans handlande var troligen impulsstyrt. Det var definitivt inte särskilt rationellt. För hur många nya SD-sympatisörer värvade han, där och då? Tusen? Tio tusen? Om man beskyller en meningsmotståndare för att ha en risig människosyn, då bör man inte svara med samma mynt. (Vad hade hänt om Ohly i stället gratulerat Åkesson till framgången och givit honom en lång, kanske lite för lång, kram?)

När jag ändå håller på, kan jag lika gärna passa på att instämma i kritiken mot de journalister, som anklagats för att vara alltför “mjuka” gentemot SD-företrädare i olika intervjuer. Låt mig ta ett exempel: Efter att Åkesson kommunicerat att han hellre sett att Trump vunnit det amerikanska valet än Biden, ombads han att kommentera sitt uttalande. Som den skickliga retoriker han är, lyckades han få sitt uppseendeväckande ställningstagande att framstå som rimligt och välvervägt, genom att hävda att han i och för sig inte var någon stor anhängare av Trump, men hellre såg att Republikanerna fick fortsätta att bedriva konservativ politik än att Demokraterna fick förverkliga sin “vänsterliberala” politik. Med det lät sig intervjuaren nöjas! Som TV-tittare hade man önskat att Åkesson ombetts att precisera vad, på Bidens agenda, han uppfattar som “vänsterliberalt”. Är det engagemanget för klimatet och en grön omställning? Är det återinträde i Paris-avtalet, Världshälsoorganisationen och andra internationella  samarbetsorgan? Är det arbetet för mänskliga rättigheter och mot rasism? Jag förmodar att ordet “vänsterliberal” har en negativ klang i öronen på många mitten- och högerväljare. Här fick Åkesson ostört flörta med denna väljargrupp utan att själv behöva bekänna färg.

 

blogg_in_swedish