EN ENKEL VISA

2020-05-18

Lära sig behärska ett nytt musikinstrument. Tillägna sig ett främmande språk. Förkovra sig i världslitteraturen eller testa några nya matlagningsrecept. Se där, utmärkta exempel på aktiviteter att fylla sin tid med, nu när de professionella uppdragen lyser med sin frånvaro.

Personligen har jag inte kommit till skott med något enda av allt det där. I stället sitter jag om dagarna och pillar med noter; reviderar och/eller renskriver gamla arrangemang. Komponerar en snutt då och då. Försöker hålla igång gitarrspelet någorlunda. Det skall sägas att jag också motionerar hyfsat regelbundet och att jag lyckats leverera ett par stråkarrangemang jag åtagit mig att göra, till en turné som i bästa fall blir av i höst, förutsatt att Coronarestriktionerna hävs.

En sång, som jag arrangerade för några år sedan och som jag nu snyggar till noterna på, är “Il nous faut regarder” av Jaques Brel, med svensk text av Lars Forssell. “En enkel visa” heter den då. Jag hörde den första gången sjungas av Eva Pilat i samband med ett Forssell-seminarium på Nalen och fastnade direkt för texten. Ja, melodin också, och Eva Pilat själv för den delen. Flera år senare satte jag den i händerna (eller kanske snarare halsen) på Tommy Körberg. Med viss framgång faktisk, han spelade in den på skivan “Sjung tills du stupar” 2012.

Lars Forssell var sannerligen, precis som Kristina Lugn, en skådespelarnas, sångarnas och musikernas poet. Många av hans mest omtyckta sångtexter (“Snurra min jord”, “Jag står här på ett torg”, “Syster följ mig hän”, m.fl.) är i själva verket svenska versioner av franska förlagor. “En enkel visa” är hans enda Brel-tolkning. Översättningen är ganska fri. Sångens enkla budskap är, att det – mitt i eländet – finns mycket att glädjas åt. Små saker. Vilket känns särskilt tänkvärt i dessa tider. Den första strofen återges här, helt utan några som helst upphovsrättsliga tillstånd:

 

Igenom allt du ser av nöd och krig och gråt

På andra sidan sorgen och Karons gamla båt

Igenom alla drömmar som bara går i kvav

Och alla slitna tömmar som styr dig till din grav

Igenom larm och läror, igenom split och ve

På andra sidan ondskan och allt du måste se

 

Så måste du ju se allt som är tyst och still

En svala som en punkt som flyger vart den vill

En båt som lägger ut, en vind i en allé

En vän du håller av, ett barn som börjar le

En svala som en punkt, en vind i en allé

Ett hav som ligger lugnt, ett barn som börjar le

 

KRISTINA LUGN 1948 – 2020

2020-05-11

“Jag är inte riktigt mig själv idag. Och det är jag väldigt glad för!” Ett av många favoritcitat av Kristina Lugn, denna geniala, säregna person. Nog är det konstigt att man kan sakna en människa man inte kände.

På bilder, som nu publiceras med anledning av hennes bortgång, syns hon bl.a. tillsammans med samarbetspartnern Benny Andersson. Konstellationen skulle kunna förefalla omaka, men var nog klockren. Båda har i sina verk odlat ett vardagligt tilltal, på ytan ibland nästan konstlöst, som i Benny Anderssons fall kan ta sig uttryck i vad som vid slarvig lysning skulle kunna avfärdas som “dansbandsmusik”. Men skärskådar man en Benny-låt, upptäcker man alltid fina detaljer – en udda taktart, en ojämn period – som, utan att vara iögonfallande, höjer kompositionen över det banala. Kristna Lugn, å sin sida, botaniserar gärna i gråaste byråkratsvenska och lyckas som genom trolleri upphöja ord som “grannkommun” till poesi. Visst är det välgörande med begåvade människor, som inte har behovet att skylta med sin briljans i tid och otid? Lugns och Anderssons föreställning “Hjälp sökes” på Orionteatern liknade förstås ingenting annat man upplevt.

För ett par år sedan hade Georg Riedel och jag CD-release i NK:s bok- och skivbutik. Medan vi bar in våra instrument och gjorde oss i ordning, kunde vi notera att Kristina Lugn rörde sig bland bokhyllorna. Någon ur personalen anförtrodde mig att den berömda författaren tillhörde stammisarna och att de alltid fick vara beredda på en utskällning av henne, av skiftande anledning. Efter vår lilla informella konsert kom Kristina Lugn fram till Georg, som hon ju kände – mig ägnade hon inte en blick – och förklarade att hon alldeles nyss hade kommit och att hon därför tyvärr hade missat musiken. Kanske gillade hon bara inte det vi gjorde, vad vet jag, det är i alla fall en av de mest genomskinliga vita lögner jag hört.

Det kommer att bli tråkigare i det svenska kulturlivet utan Kristina Lugn.

 

RITUALERNAS RÅA PÅTAGLIGHET

2020-04-05

Häromdagen hörde jag årets första lärka. Igår fick jag även syn på den. Inte förrän jag flyttade ut på landet för snart 20 år sedan kunde jag relatera till raderna i Birger Sjöbergs “Den första gång…” som inleder Fridas Bok från 1922: “…Då ljöd en sång från himmelen, så skön som inga flera; det var den lilla lärkan grå, så svår att observera.”

Ingmar Bergman har skrivit så här om Bach: ”Johan Sebastian Bach. Mänskor orkar inte med alla de ord som hör till religionens ritualer. [—] I Sebastian Bachs musik finner vår hemlösa Gudslängtan en trygghet som inte störs av ordens mångtydighet eller spekulationens föroreningar. Vi låter vår såriga tanke stillna och behöver inte resa något motstånd inför en förtröstan som i sin gränslöshet innesluter hela vår kluvna ängslan. Bachs musik lyfter oss förbi ritualernas och dogmernas råa påtaglighet, för oss till gemenskap med det namnlöst heliga.” (Ur en arbetsbok till “Tystnaden”.)

Igår hade jag förmånen att dela en upplevelse med troligtvis ganska många andra “mänskor”, då SVT direktsände en konsert från Berwaldhallen i Stockholm, tom på publik men sprängfylld av tät energi. Middagen var avdukad. Det mesta av disken var avklarad. Utanför fönstret började vårkvällen skymma och jag satt ensam framför min skärm på köksbordet medan barnen var upptagna med sitt på övervåningen.

Det har ännu inte gått ett dygn och jag har inte riktigt hunnit smälta upplevelsen. Men jag kommer aldrig att glömma den! Och jag kommer osökt att tänka på Bergmancitatet. Det var nämligen så oväntat befriande, att slippa de invanda “ritualernas påtaglighet”. Entré. Applåd. Bugande. Prestation. Ny applåd och nytt bugande.

Gårdagens konsert följde sitt alldeles egna, logiska mönster, på musikernas och musikens egna villkor. Rit snarare än ritual. Fungerade det inte alldeles över förväntan? Och nu låter jag säkert väldigt högtidlig, men fördes vi inte till en sorts “gemenskap med det namnlöst heliga”?

Den här jävliga tiden kommer att påverka oss negativt under en lång tid framöver. Men mitt i allt elände får vi också erfarenheter, som kan hjälpa oss att hitta nya vägar, bryta trötta mönster och frigöra oss ifrån förväntningar som vi inbillar oss att omgivningen hyser.

Malin Byström, Ingrid Tobiasson, Tobias Ringborg, Malin Broman, Janine Jansen, Johan Dalene, Hanna Husahr, Jakob Högström, Stina Ekblad, Radiosymfonikerna och Radiokören, alla bidrog de på ett helt lysande sätt till att skapa en sällsamt förtätad stämning. Magnifikt!

Och i morgon skall jag ännu en gång kisa efter den där lilla grå lärkan, som sjunger så vackert men är så svår att observera.

 

JAG KOM ENSAM

2020-02-01

“Sverige är fullt, det finns inte plats här för fler människor.” Det är ledaren för ett av Sveriges största politiska partier, som i Aktuellt (SVT den 28 januari 2020) förklarar varför vårt land inte kan ta emot ett antal kvotflyktingar, bestående av de mest utsatta människor man kan föreställa sig. Hans opponent, den hygglige ministern, är av en annan uppfattning, men passar på att stoltsera med att Sverige minsann drastiskt minskat inflödet av migranter under de senaste åren.

Det märkligaste är kanske inte att de här åsikterna hyses och uttalas. Det som är så nedslående är snarare att de numera bedöms vinna gehör och gillande hos en majoritet av vår befolkning. Att jag själv reagerar så starkt på debatten i SVT beror inte på att jag tror mig sitta på de enkla lösningarna på de dilemman som vår tids omfattande migration medför. Det beror i stället på att jag nyligen haft förmånen att se utställningen “Jag kom ensam” på Forum för levande historia i Stockholm.

Tillsammans med Georg Riedel – som också undkom nazisterna, men hade lyckan att kunna göra det tillsammans med resten av sin familj – spelade jag några av dennes allra senaste kompositioner i samband med vernissagen. I salen satt några av de människor som vid 1930-talets slut kom till vårt land som barn, medan deras föräldrar blev kvar i ett Europa på randen till en etnisk rensning av ohyggliga dimensioner. De flesta av dessa barn återsåg aldrig sina föräldrar, som skulle komma att mördas under förintelsen. Sverige hade egentligen beslutat stänga sina gränser, men gjorde, då man insåg vad som höll på att ske, storsint ett undantag för sådär en fem hundra ensamkommande barn.

Ett av barnen, en nu över 90 år gammal man, berättade om hur han fått ett bra liv i Sverige. Bland hans barn och barnbarn finns läkare, jurister, företagsledare osv. “Se där, vilka konsekvenser invandringen kan få för vårt land”, som han själv uttryckte saken med ironiskt tonfall, som hade han just presenterat ett varnande exempel.

Kanske finns det inga blivande läkare, jurister eller företagsledare bland de människor som nu knackar på dörren som kvotflyktingar. Men vad är vi för nation, om vi inte ens kan öppna famnen för denna lilla skara individer på flykt?

 

UKK OCH MUSIKEN

2020-01-26

Idag publicerar Uppsala Nya Tidning en debattartikel jag skrivit apropå situationen i Uppsalas konserthus, “Uppsala Konsert och Kongress”, som det heter. Du kan läsa den här:

På skafferidörren i mitt kök har jag tejpat upp vinterns och vårens program i Uppsala Konsert och Kongress. Två saker är slående: det digra och minst sagt brokiga utbudet samt avsaknaden av den profilering, som gjorde att huset efter bara några års verksamhet hade fått en tydlig identitet och en alldeles egen nisch i det lokala, nationella och internationella musiklivet. Inslag av folkmusik – en av UKK:s paradgrenar sedan starten – finns förvisso kvar. Jazzhörnan har kompletterats med en återkommande musikalhörna. Externa arrangörer tillgodoser alltjämt vårt behov av julkonserter och Sven-Ingvars, ståuppkomiker och schlagerdrottningar. Men de internationella gästspelen av artister inom exempelvis jazzen och den klassiska musiken lyser numera med sin frånvaro, om man undantar Uppsala Kammarorkesters konsertserie i regi av Musik i Uppland och Gitarrfestivalen i regi av sig själv. UKK:s eget ”konstnärliga DNA” går inte längre att spåra.

Det är ingen långsökt gissning att det vi nu ser är följderna av husets dramatiska omsättning av personal på bl.a. producentsidan. Om denna var ett led i en medveten strategi från den förra vd:n är höljt i dunkel, men utvecklingen fick i alla fall UKK:s styrelse att till slut sätta ner foten. Den nya, tillförordnade vd:n och hans mer eller mindre nyanställda medarbetare bör givetvis få chansen att visa vad de kan och vill åstadkomma innan de recenseras av sådana som jag, men låt mig ändå vädra några synpunkter av principiell karaktär.

Förändringar av en verksamhet behöver i sig inte vara av ondo. Ibland kan de rentav vara nödvändiga. Men det faktum att UKK sedan en tid inte har en enda anställd producent med en gedigen musikbakgrund måste ses som en stor förändring i negativ riktning och ett missförhållande som bör åtgärdas snarast möjligt.

Styrelsen har den dubbla funktionen att stödja ledningen men också att dra i bromsen om utvecklingen skulle gå åt fel håll, någonting man alltså nödgades göra under det gångna året. För att detta viktiga uppdrag skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt krävs en god förtrogenhet med verksamheten. Därför är det olyckligt att två ledamöter, som båda hade värdefulla erfarenheter och kunskaper på musikområdet, lämnat sina styrelseuppdrag i svallvågorna efter det senaste vd-bytet. Ett sannolikt resultat av detta är att styrelsen har försvagats.

De här förändringarna väcker i sin tur frågor om själva konstruktionen med kommunala bolag i konstnärlig verksamhet. Är det t.ex. så klokt att styrelseledamöter nästan undantagslöst rekryteras från politiken och inte från verksamhetsområdet ifråga? Och borde inte transparensen förbättras? I nuläget är man som utomstående hänvisad till att försöka tolka olika rykten för att bilda sig en uppfattning om vad som sker bakom kulisserna. Dessutom saknas här en viktig instans, som i varje privat aktiebolag är en självklarhet: den öppna bolagsstämman, där ägarna – ja, i det här fallet är det ju ytterst vi kommuninvånare – vid behov kan utkräva ansvar av styrelsen och dess enskilda ledamöter. Nöjer vi oss verkligen med att ha det så?

Musikens Hus Vänner argumenterade i ett tidigare debattinlägg för att UKK bör få vara just ett Musikens Hus (UNT 2019-10-01). Jag skriver gärna under på det och passar samtidigt på att önska husets nya ledning lycka till, så här i början av det nya decenniet. Ert utgångsläge är på sätt och vis ganska tacksamt, med tanke på att förbättringspotentialen just nu känns påfallande stor!

 

blogg_in_swedish