INTE FÄRDIG ÄN

2018-05-19

Det är klar som fan att jag hajade till, när jag kom hem igår och möttes av en TILL SALU-skylt vid infarten till mitt hus. Men jag blev strax lugn, då jag mindes att min närmaste granne planerar att sälja sitt hus. Det var förstås hans och inte mitt hus skylten gällde.

I morse uppstod ett snarlikt ögonblick av förvirring, då jag till min häpnad  fick se mitt eget namn bland dödsannonserna. Jag hade ju varit på hälsokontroll för mindre än 24 timmar sedan och då hade alla värden hade varit fina. Men jag kunde snart andas ut igen; den avlidne var född 1931 och kunde alltså inte vara jag.

Så det är bara att köra på ett tag till, på samma adress.

 

NINA OCH BIRGIT, KJELL OCH AMANDA

2018-05-16

Det blir alltså Nina Stemme, som får ta emot Birgit Nilsson-priset i höst. Helt logiskt; Stemme jämförs ofta med Nilsson och tillhör vår tids allra främsta inom sitt röstfack. Om jag själv tvingades välja en av dessa två giganter, skulle det nog bli Nina Stemme. Detta sagt utan att alls vilja förringa “la Nilsson”, detta närmast utomjordiska röstfenomen. När hon sjöng såg det ut som om hon bara behövde öppna munnen; ur det runda hål, som då bildades, utsändes utan synbar ansträngning en laserliknande ljudvåg som tycktes kunna forcera vad som helst. Magnifikt! Stemme, däremot, låter i mina öron som en människa av kött och blod snarare än någonting från yttre rymden.

Prissummans storlek är inte det enda som skiljer Birgit Nilsson-priset från Olle Adolphsons minnespris, som i år traditionsenligt delades ut på Olles födelsedag den 2 maj. (1 miljon dollar respektive 75.000 kronor.) Årets Olle-pristagare heter Kjell Andersson och är en legendarisk skivproducent. Han belönas med priset “…för att han med omsorgsfull noggrannhet både förvaltat det gamla och förlöst det nya med samma kompromisslösa kärlek till det sjungna ordet”, som det står i prismotiveringen. Vid samma tillfälle delades också ett stipendium ut till sångerskan och låtskrivaren Amanda Ginsburg “…för att hon med otvungen elegans visar det svenska språkets självklara plats i jazzen.”

Olle Adolphsons minnesfond förvaltas av Kungl. Musikaliska akademien och i prisnämnden ingår för närvarande Carin Kjellman, Lisa Nilsson, Carsten Palmaer, Johan Norberg och jag. De tidigare pristagarna är Lars Forssell, Sven-Bertil Taube, Gunnar Eriksson, Märta Ramsten, Lisa Nilsson (jag vet, men det var innan hon rekryterades till prisnämnden), Georg Riedel och Monica Dominique.

Till sist kan jag bjuda på ett alldeles eget Birgit-minne: Någon gång i början av 1990-talet ackompanjerade jag Annika Skoglund och Mikael Samuelson på en tillställning i den då nybyggda Kalmarsalen. Tidskriften Musikdramatiks pris “Årets Birgit” (inte att förväxla med det nu aktuella Birgit Nilsson-priset) skulle delas ut i närvaro av hovsångerskan själv. Vid ett efterföljande samkväm i en hotellrestaurang hamnade jag bredvid Birgits make, Bertil Niklasson. Alla i sällskapet beställde mat och öl eller vin, utom Birgit och Bertil som nöjde sig med mat. Efter bara en liten stund hördes emellertid det omisskännliga ljudet av ölburkar som öppnas; “pfff…  pfff…” lät det, någonstans i  knähöjd. Herr Niklasson gläntade lite på bordsduken och gjorde en diskret gest åt en plastkasse med några Pripps Blå, gömd under bordet. “Ja, det blir billigare så!” anförtrodde han lågmält på bred skånska och log förnöjsamt.

Man skulle kunna beskriva episoden som ett exempel på utstuderad snålhet. Men man skulle lika gärna kunna välja att se den som ett uttryck för en anspråkslös, jordnära livsstil. Och nog kan man skönja ett samband här med det faktum att Nina Stemme nyss blivit nio miljoner kronor rikare?

 

ELAKAST VINNER

2018-04-15

Min bild av tonläget på sociala medier är sådan, att jag väljer att stå utanför. Jovisst, jag inser att inte ALLT som skrivs där är som Flashback och att de olika plattformarna, rätt använda, kan ha stora förtjänster. Men det är alltså inte enbart lättja som får mig att avstå ifrån att öppna egna konton.

Nu tycker jag mig se tecken på att det ofta vulgära anslaget därifrån har fått spridning även i vad som lite nedlåtande brukar kallas “gammelmedierna”. Detta blev tydligt under Svenska Akademiens kris, när ledande företrädare för de stora kulturredaktionerna överträffade varandra i tvärsäkra utsagor om vad som borde göras och vem som hade gjort rätt respektive fel. Trots en rörande enighet om att informationsknappheten gjorde det omöjligt att teckna en fullständig bild av situationen, utbröt en tävlan om vem som hårdast kritiserade de stackare som för stunden utnämnts till syndabockar. Som det brukar kunna låta på Twitter ungefär.

Själv har jag inte bättre kännedom om orsakerna till krisen i Akademien än någon annan, men jag har uppfattat att en jävsproblematik utgör en av flera ingredienser i soppan. I ett litet land som Sverige är det oundvikligt att frågor om jäv kommer upp. I de flesta fall löser man det enkelt genom att en eller flera personer lämnar rummet när viktiga frågor skall avhandlas som rör dem närstående personer eller organisationer. Det beror inte på att man nödvändigtvis misstror deras förmåga att förhålla sig opartiska, utan på att man vill undanröja blotta misstanken om bristande objektivitet. Denna självklara regel har av allt att döma inte alltid tillämpats inom Svenska Akademien, vilket medier skadeglatt rapporterat om, nästan i falsett. För att i nästa ögonblick själva begå samma misstag.

Hur resonerar man t.ex. på Sveriges Radios kulturredaktion, när man bjuder in ex-hustrun till en av de akademiledamöter det stormat som värst kring för att kommentera krisen? Förväntar man sig att hon – vars allt annat än smickrande bild av ex-maken gestaltats i bokform och t.o.m. som opera – skall uppfattas som objektiv och saklig i sin analys av läget? Eller gör man den cyniska bedömningen att de pikanta familjeförhållandena skall tillföra ett, törs man säga underhållningsvärde?

Det är ledsamt att behöva bevittna hur så många intelligenta individer tycks förlora alla spärrar, hur de uttrycker elakheter av ett slag som man tills nu förknippat med Flashback och Trump. Att några av dem gör det med suverän stilistisk finess känns som en klen tröst. Man undrar om det onyanserade och oreflekterade skall bli det nya normala.

 

BARBRO “LILL-BABS” SVENSON, 1938 – 2018

2018-04-03

Det var i december 1983 på Akademiska Föreningen i Lund, som jag för allra första gången tjänstgjorde som kompmusiker åt Barbro “Lill-Babs” Svensson. Jag hade debuterat som klassisk gitarrist i Wigmore Hall i London bara en månad tidigare och var “ny på jobbet” i alla avseenden. Eftersom det var adventstid reagerade ingen nämnvärt när en jultomte plötsligt klampade upp på scenen. “Tomten” visade sig dock heta Lasse Holmqvist och hade kommit för att kidnappa Barbro till inspelningen av TV-programmet “Här är ditt liv”. Vi i den lilla orkestern, med kapellmästaren Berndt Egerbladh i spetsen, hängde med till Malmö och kunde alltså följa inspelningen på plats i studion.

En bild, som kom att etsa sig fast på många svenskars näthinnor vid utsändningen av programmet på annandag jul det året, är den av Barbro, uppvaktad av ett gäng lätt förlägna herrar, lika många som ett fotbollslag men klädda i frack, vilka hade det gemensamt att de alla haft ihop det med kvällens huvudperson. (Om jag minns rätt, sällade sig vår trummis också till skaran, så han måste väl ha varit invigd i planerna.) Det har sedermera framgått att Barbro blev djupt sårad av hela situationen, som tycktes iscensatt för att illustrera ett vidlyftigt kärleksliv. Men just där och då visade hon inte med en min vad hon egentligen kände utan strålade som vanligt.

Exakt hur många spelningar jag sedan gjorde med Barbro vet jag inte, men en hel del hann det bli under loppet av 3-4 år; i folkparker, på krogscener och lastbilsflak över hela Sverige och i våra grannländer. Jag kan inte minnas att vi någonsin repeterade särskilt mycket. Barbro själv levererade alltid till hundra procent, men det kunde låta halvrisigt om oss i bandet. Det låg nog inte för henne att ställa samma höga krav på omgivningen som på sig själv.

Min sista kontakt med Barbro Svensson var för några år sedan. Malena Ernmans julturné skulle angöra Järvsö kyrka och vi sade oss att OM Barbro befann sig hemmavid och OM hon i så fall skulle vilja komma och lyssna, ja då borde hon bjudas in som vår hedersgäst! En förfrågan via SMS besvarades omgående: hon var såklart själv ute på jobb och hade därför ingen möjlighet att komma. “Men jag hoppas att Järvsö tar väl hand om er!” avslutades meddelandet. Och när vi efter förrättat värv checkade in på Hotell Järsvöbaden, stod en flaska rött vin framdukad i på ett bord i salongen med hälsningen: “Till Malena och Mats med kram från Barbro”. (Hon kunde ju inte veta att vi var tretton personer i turnésällskapet…) Tro mig, det finns hundratals små anekdoter som denna, som vittnar om Barbros aldrig sinande omtanke om allt och alla.

Hon var en framgångsrik och älskad, hårt arbetande artist, som livet igenom förmådde visa genuin omsorg om sina medmänniskor. Kan någon önska sig ett finare eftermäle än så?

 

blogg_in_swedish