JAG KOM ENSAM

2020-02-01

“Sverige är fullt, det finns inte plats här för fler människor.” Det är ledaren för ett av Sveriges största politiska partier, som i Aktuellt (SVT den 28 januari 2020) förklarar varför vårt land inte kan ta emot ett antal kvotflyktingar, bestående av de mest utsatta människor man kan föreställa sig. Hans opponent, den hygglige ministern, är av en annan uppfattning, men passar på att stoltsera med att Sverige minsann drastiskt minskat inflödet av migranter under de senaste åren.

Det märkligaste är kanske inte att de här åsikterna hyses och uttalas. Det som är så nedslående är snarare att de numera bedöms vinna gehör och gillande hos en majoritet av vår befolkning. Att jag själv reagerar så starkt på debatten i SVT beror inte på att jag tror mig sitta på de enkla lösningarna på de dilemman som vår tids omfattande migration medför. Det beror i stället på att jag nyligen haft förmånen att se utställningen “Jag kom ensam” på Forum för levande historia i Stockholm.

Tillsammans med Georg Riedel – som också undkom nazisterna, men hade lyckan att kunna göra det tillsammans med resten av sin familj – spelade jag några av dennes allra senaste kompositioner i samband med vernissagen. I salen satt några av de människor som vid 1930-talets slut kom till vårt land som barn, medan deras föräldrar blev kvar i ett Europa på randen till en etnisk rensning av ohyggliga dimensioner. De flesta av dessa barn återsåg aldrig sina föräldrar, som skulle komma att mördas under förintelsen. Sverige hade egentligen beslutat stänga sina gränser, men gjorde, då man insåg vad som höll på att ske, storsint ett undantag för sådär en fem hundra ensamkommande barn.

Ett av barnen, en nu över 90 år gammal man, berättade om hur han fått ett bra liv i Sverige. Bland hans barn och barnbarn finns läkare, jurister, företagsledare osv. “Se där, vilka konsekvenser invandringen kan få för vårt land”, som han själv uttryckte saken med ironiskt tonfall, som hade han just presenterat ett varnande exempel.

Kanske finns det inga blivande läkare, jurister eller företagsledare bland de människor som nu knackar på dörren som kvotflyktingar. Men vad är vi för nation, om vi inte ens kan öppna famnen för denna lilla skara individer på flykt?

 

UKK OCH MUSIKEN

2020-01-26

Idag publicerar Uppsala Nya Tidning en debattartikel jag skrivit apropå situationen i Uppsalas konserthus, “Uppsala Konsert och Kongress”, som det heter. Du kan läsa den här:

På skafferidörren i mitt kök har jag tejpat upp vinterns och vårens program i Uppsala Konsert och Kongress. Två saker är slående: det digra och minst sagt brokiga utbudet samt avsaknaden av den profilering, som gjorde att huset efter bara några års verksamhet hade fått en tydlig identitet och en alldeles egen nisch i det lokala, nationella och internationella musiklivet. Inslag av folkmusik – en av UKK:s paradgrenar sedan starten – finns förvisso kvar. Jazzhörnan har kompletterats med en återkommande musikalhörna. Externa arrangörer tillgodoser alltjämt vårt behov av julkonserter och Sven-Ingvars, ståuppkomiker och schlagerdrottningar. Men de internationella gästspelen av artister inom exempelvis jazzen och den klassiska musiken lyser numera med sin frånvaro, om man undantar Uppsala Kammarorkesters konsertserie i regi av Musik i Uppland och Gitarrfestivalen i regi av sig själv. UKK:s eget ”konstnärliga DNA” går inte längre att spåra.

Det är ingen långsökt gissning att det vi nu ser är följderna av husets dramatiska omsättning av personal på bl.a. producentsidan. Om denna var ett led i en medveten strategi från den förra vd:n är höljt i dunkel, men utvecklingen fick i alla fall UKK:s styrelse att till slut sätta ner foten. Den nya, tillförordnade vd:n och hans mer eller mindre nyanställda medarbetare bör givetvis få chansen att visa vad de kan och vill åstadkomma innan de recenseras av sådana som jag, men låt mig ändå vädra några synpunkter av principiell karaktär.

Förändringar av en verksamhet behöver i sig inte vara av ondo. Ibland kan de rentav vara nödvändiga. Men det faktum att UKK sedan en tid inte har en enda anställd producent med en gedigen musikbakgrund måste ses som en stor förändring i negativ riktning och ett missförhållande som bör åtgärdas snarast möjligt.

Styrelsen har den dubbla funktionen att stödja ledningen men också att dra i bromsen om utvecklingen skulle gå åt fel håll, någonting man alltså nödgades göra under det gångna året. För att detta viktiga uppdrag skall kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt krävs en god förtrogenhet med verksamheten. Därför är det olyckligt att två ledamöter, som båda hade värdefulla erfarenheter och kunskaper på musikområdet, lämnat sina styrelseuppdrag i svallvågorna efter det senaste vd-bytet. Ett sannolikt resultat av detta är att styrelsen har försvagats.

De här förändringarna väcker i sin tur frågor om själva konstruktionen med kommunala bolag i konstnärlig verksamhet. Är det t.ex. så klokt att styrelseledamöter nästan undantagslöst rekryteras från politiken och inte från verksamhetsområdet ifråga? Och borde inte transparensen förbättras? I nuläget är man som utomstående hänvisad till att försöka tolka olika rykten för att bilda sig en uppfattning om vad som sker bakom kulisserna. Dessutom saknas här en viktig instans, som i varje privat aktiebolag är en självklarhet: den öppna bolagsstämman, där ägarna – ja, i det här fallet är det ju ytterst vi kommuninvånare – vid behov kan utkräva ansvar av styrelsen och dess enskilda ledamöter. Nöjer vi oss verkligen med att ha det så?

Musikens Hus Vänner argumenterade i ett tidigare debattinlägg för att UKK bör få vara just ett Musikens Hus (UNT 2019-10-01). Jag skriver gärna under på det och passar samtidigt på att önska husets nya ledning lycka till, så här i början av det nya decenniet. Ert utgångsläge är på sätt och vis ganska tacksamt, med tanke på att förbättringspotentialen just nu känns påfallande stor!

 

blogg_in_swedish