MUSIKJOURNALISTIK I P1 KULTUR

2017-03-02

Här följer ett smakprov ur sändningen den 28 februari 2017. Det är hämtat ur ett uppsnack inför den stundande Grammisgalan. En expert, inlånad från grannkanalen P3, analyserar kategorin Årets Låt. Skall det bli Vi skall bada nakna på Sergels torg med Samir & Viktor, som tar hem grammisen, eller kanske Mellovinnaren med If I were sorry med Frans? Eller någon annan av de tio nominerade låtarna?

Ja, det här är alltså de nominerade låtarna i kategorin Årets Låt. Tina, vad säger de här låtarna om svensk musik just nu?

Ja, alltså, det ger ju en bild av vilka som har varit de allra största hitsen, skulle jag vilja påstå, alla de här låtarna är sådana som man har kunnat höra på radion väldigt mycket, de har varit högt upp på olika topplistor och särskilt också på streamingtjänsterna. Men det finns ju såklart mycket mer musik på scenen, som har varit väldigt bra under det här året också. Ja, en grej som jag reagerat på är att… liksom… psykrocken har fått ett uppsving här i Sverige med akter som till exempel Josefin Öhrn + The Liberation, men det ser man inte alls att det har registrerats av Grammisjuryn riktigt än, men det kanske kommer nästa år.

Sade du… psyk…?

Rock!

Vad är det för något?

Jamen det är rockmusik som har liksom lite mer psykadeliska inslag, det är mycket såhära… repetatativa… repetativa ackord, det… man… det är långa låtar, man tas med på en resa liksom och kan vara… väldigt många influenser från… från liksom orientalisk musik också, som ger lite såhär… som ger väldigt målande och psykadelisk känsla till den här rocken, som inte… den behöver inte vara så riffig nödvändigtvis.

Och varför tror du att Grammisjuryn har förbisett till exempel psykrocken?

Jamen det handlar om att det är ju… det är ju inte nödvändigtvis det man hör och det som man ser tydligast på topplistorna, skulle jag vilja påstå. Vi har ju otroligt stark tradition av popmusik här i Sverige och också för den delen den svenska hiphopen har ju verkligen etablerat sig också, så att det är ju tuff konkurrens!

Mmm. Det är tio låtar som är nominerade i den här kategorin och i andra kategorier är det bara fem. Vad beror det på?

Jag vet faktiskt inte, det får man nästan prata med Grammisjuryn om, jag har själv undrat. Men… men det har ju också… publiken får ju vara med och rösta på årets låt om jag inte är helt ute och cyklar här nu också, så då får de ju mycket att välja på här.

 

ÄLSKADE, ÄNGSLIGA SVT

2017-01-30

Jag ser inte jättemycket på TV och lyssnar inte överdrivet mycket på radio. Ändå har jag tappat räkningen över hur många gånger jag sett eller hört trailers för SVTs dramakomedi Bonusfamiljen, som hade premiär ikväll. Min lokaltidning hade dessutom berett plats på större delen av första sidan idag för att locka till läsning av ett reportage om inspelningen av serien. Det är uppenbart att SVT satsat väldigt mycket resurser på att propagera för denna produktion. Det ligger helt i linje med den utveckling som också innebär att man börjat visa skyltar med recensionsklipp från dagspressen, sådana man är van att se i bio-annonser. Tidningarna och TV-branschen hittar allt fler sätt att bekräfta varandra.

OK, det finns kanske inte så mycket att invända mot det. Om licenspengar genererar lyckade program, så är det väl bara bra om människor ges chansen att upptäcka dem också. Men i takt med att SVT utvecklat sina metoder för att locka tittare, har man också blivit sämre på att tala om vem eller vilka som är avsändare. Nyligen fick man högljudd kritik för att ha underlåtit att namnge de forskare, vilkas arbete ligger till grund för dramaserien Fröken Frimans krig. Den kritiken är såklart befogad, det borde vara självklart för ett public service-företag att vara tydliga med sådant i programmens eftertexter. Men kritiken borde vidgas att omfatta samtliga program!

2012 beslöt SVT att upphöra med synliga “hallåor”, programpresentatörer. Det väckte visst rabalder. Därför kunde en annan förändring äga rum lite i skymundan; Man övergick till att korta ner programmens eftertexter till ett minimum. Eftertexter finns förstås fortfarande, men de visas ofta så snabbt att man inte hinner läsa dem och dessutom passar man på att samtidigt visa information om kommande program. Detta är en medveten strategi baserad på mätningar, vilka visar att många människor väljer att zappa, byta kanal, medan eftertexterna visas. Och på SVT är man livrädd för att förlora tittare. Av ängslan för att vi skall hinna byta till Farmen, Keno-dragningen eller Lyxfällan avstår man ifrån att stolt förkunna vem som var den skickliga kostymtecknaren, vem som skrev musiken eller vem som svarade för fotot. Som vore man vilken kommersiell kanal som helst.

Ikväll missade jag början av Bonusfamiljen och skall avstå ifrån att recensera den. Men jag såg slutet och kunde konstatera att lika ivriga som SVT har varit att göra reklam för programmet, lika ovilliga var de att upplysa om vilka som gjort det.

Trots det måste man känna tacksamhet över möjligheten att se program som Alexander Ekmans magiska En midsommarnattsdröm från Kungl. Operan förra lördagen. En avigsida med att bo på landsbygden som jag är man inte så lätt kommer iväg till en föreställning som denna. Men tack vare public service fick jag möjligheten att uppleva den ändå!

 

BILDENS MAKT

2017-01-27

ANDERS BORG MISSTÄNKT FÖR MUTBROTT är första rubrik i Dagens Nyheters nätupplaga. Den illustreras av en bild på den förre finansministern, tittandes snett uppåt, som om han himlade med ögonen. Det är inte den typ av porträtt man skulle välja till sin FB-sida eller sitt CV. Bilden tycks föreställa någon som just ertappats med fingrarna i syltburken, en som är en smula förlägen eller rentav skamsen. Eller kanske någon som vädjar till högre makter? Av alla hundratals bilder på Anders Borg, som rimligtvis måste finnas i DNs bildarkiv, valde redaktören just denna. Det är förståeligt, men är det bra?

På sistone har jag börjat intressera mig för hur jag själv påverkas av bilder i nyhetsrapporteringen. Det började med ett franskt reportage i SVT om Ryssland och Putin. Jag överraskades av att den jämförelsevis nyanserade bild som gavs här – och då menar jag “bild” i såväl bildlig som bokstavlig mening – skiljde sig så radikalt från den man vant sig vid. Exempelvis fick man höra och se Putin resonera kring politiska spörsmål. Jag kan inte påminna mig att han någonsin framställts som den resonerande typen i den rapportering jag tagit del av. Bilder av Putin på hästryggen med bar överkropp eller med tunga vapen i hand har man däremot översköljts med. Hur har detta kommit att färga min, ja vår uppfattning om Ryssland?

Den svenska nyhetsrapporteringen må vara övervägande saklig, som rubriken om Anders Borg (han ÄR skäligen misstänkt för mutbrott), men inte bara texter utan också bilder utövar en påverkan på oss, troligen mer än vi anar. Att vara misstänkt för brott innebär som bekant inte att man är skyldig. Bilden på Borg förmedlar, tycker jag, känslan att skuldfrågan redan är avgjord. I tider, då pressens objektivitet och pressfriheten ifrågasätts och motarbetas å det grövsta på vissa håll, med USA som aktuellt och skrämmande exempel, blir det extra viktigt för medierna att avstå ifrån tendentiösa publiceringar. För annars är risken överhängande att representanter för verkligt obehagliga strömningar får vatten på sina kvarnar. Och det skulle kunna sluta hur illa som helst.

PS. Bilden på Anders Borg har nu bytts ut. Uppenbarligen var det fler än jag som hade synpunkter.

 

blogg_in_swedish