PRISET PÅ DRIVMEDEL

2021-10-08

Moderaterna vill sänka skatten på bensin och diesel inom ramen för en satsning på landsbygden. Det är goda nyheter för oss som bor utanför städerna och som kör mycket bil. I synnerhet för oss lite äldre, som kanske inte kommer att behöva uppleva de yttersta konsekvenserna av klimatförändringarna. Det blir ju lite mer kvar i plånboken! Åtminstone på kort sikt.

För våra yngre medmänniskor, exempelvis alla de som är för unga för att få rösta i nästa års riksdagsval, är den här sortens populism potentiellt förödande. Allting tyder ju på att om vi skall ha en chans att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 eller 2 grader, är det absolut nödvändigt att  användandet av fossila drivmedel minskar i snabb takt. Och då är det ju fullständigt ologiskt att öka efterfrågan genom att sänka priset.

Nu är det väl troligt att en majoritet av väljarkåren är klarsynt nog för att se förslaget för vad det är; ett cyniskt försök att värva sympatisörer i glesbygden och skicka notan till kommande generationer. Jag tycker inte att man bör skuldbelägga den låginkomsttagare som är beroende av bilen men inte har råd att byta till eldrift och därför frestas att lägga sin röst på (m) i valet 2022. Politiken måste underlätta för oss medborgare att välja rätt och bör därför genast sluta locka med kortsiktiga belöningar som leder oss alla i fördärvet.

 

FÖLJETONGEN UKK

2021-08-31

Eftersom jag bor i Uppsala kommun intresserar jag mig lite extra för stadens och regionens kulturliv. UKK, som är en förkortning av Uppsala Konsert & Kongress, invigdes 2007 efter nästan ett sekel av animerad debatt. För många invånare i Sveriges fjärde största stad är det alltjämt en provocerande tanke, att gemensamma resurser läggs på ett konserthus när skola, vård och omsorg är otillräckligt tillgodosedda. Det blev följdriktigt en nedbantad version av arkitektens ursprungliga förslag som restes vid Vaksala torg. Den förhållandevis blygsamma publikkapaciteten anses otillräcklig av bl.a. stadens stolthet, manskören Orphei Drängar, som därför brukar arrangera sina konserter i andra, större lokaler. (I landets tredje stad visade man större självförtroende och byggde ett hus i absolut världsklass, Malmö Live.)

Ett konserthus är nu så mycket mer än sin fysiska placering och utformning. Husets verksamhet är det som ger det en själ, om man vill uttrycka det en smula poetiskt. Och UKK:s ledning lyckades faktiskt med bedriften att på bara några år muta in en konstnärlig nisch som inte redan var upptagen. Uppsala Konsert & Kongress kom att få en alldeles egen identitet som gjorde det till en riksangelägenhet och en prydnad för Uppsala med omnejd.

Jag kan inte alla detaljer, men har hört sägas att ekonomin inte sköttes tillräckligt väl för att budgeten skulle kunna hållas. Oavsett orsaken, så avskedades husets vd plötsligt en dag och ersattes av en tillförordnad chef, en sommelier som fram till dess hade varit restaurangansvarig i UKK. Arbetet med rekryteringen av en ny vd inleddes, men i ett skede övervägde styrelsen faktiskt att anställa den tillförordnade vd:n permanent! Vi var några som ansåg att kravspecifikationen borde vara en smula mer ambitiös än så. Själv skrev jag en debattartikel i lokabladet UNT (Upsala Nya Tidning), i vilken jag gjorde det pedagogiska tankeexperimentet att Stockholms Konserthus skulle rekrytera en ny vd från Wayne’s Coffee i gatuplanet. Det var säkert varken min eller artikelns förtjänst, men styrelsen vidgade i alla fall rekryteringsbasen något och till slut fick UKK en ny chef, en som såg ut att vara en alldeles utmärkt rekrytering!

Detta chefskap kom dessvärre att präglas av en dokumenterat urusel arbetsmiljö för personalen och av ödesdigra kompetenstapp, främst på producentsidan. Medarbetare, som varit avgörande för att bygga upp den konstnärliga verksamheten, försvann. Nya, yngre, rekryterades. Iögonfallande var att ingen av dessa tycktes ha någon särskilt gedigen musikbakgrund. Denna brist påtalade jag i ännu en debattartikel i UNT. Resultatet blev att några kände sig påhoppade/uthängda. Den producent, som jag under den aktuella perioden förde samtal med om ett kommande uppdrag som “husartist”, slutade sonika höra av sig. (Och, nej, jag blev aldrig husartist.) Det här var väl inte det enda som hanterades på ett otillfredsställande vis och till slut fick till och med styrelsen nog. Vd:n fick gå, med vederbörlig ekonomisk kompensation, och UKK stod återigen utan chef. Som om inte det vore nog, petades en av styrelsens ledamöter; mig veterligen den enda som var genuint förtrogen med husets kärnverksamhet.

Vid det här laget hade UKK:s konstnärliga inriktning börjat bli så diffus att den var svår att överhuvud taget identifiera. Uthyrningar till externa arrangörer gjorde att det ofta var full fart i huset, men den egna särprägeln, som tidigare varit så tydlig, hade misskötts under en längre tid. Vad skulle en ny ledning kunna göra för att vända utvecklingen?

Lagom till pandemin anställdes den nuvarande vd:n för UKK. Jag lovade mig själv att inte ha för bråttom att recensera honom eller hans kolleger i ledningen, utan låta dem i lugn och ro få visa i handling hur de ville gestalta sina visioner. Deras förutsättningar var förstås allt annat än goda med tanke på att Corona-restriktionerna omöjliggjorde de flesta typer av publik verksamhet. En intressant nyhet kunde man dock presentera i våras: instiftandet av ett konstnärligt råd! Detta råd består av en kompositör/arrangör/dirigent med fokus på cross-over, en mångsidig sångerska med fokus på klassisk musik, en administratör från den klassiska musiken, en redaktör med fokus på inkludering, en Design Director med fokus inom “transformation, innovation och kundupplevelser”, en musikagent med erfarenhet av världs- och folkmusik, en “Creative curator & promotor” samt en spoken word-artist, dansare, dramatiker och pedagog. Det konstnärliga rådet har ännu inte tagits i anspråk, så vitt jag känner till. Det vore därför fel att ens försöka bedöma dess eventuella förtjänster. Men nog blir man nyfiken på hur rådets medlemmar utsågs och hur man landade i just den här sammansättningen?

Den senaste förändringen inom UKK blev känd häromdagen och det rör sig inte om någon obetydlighet: Ledningen gör sig av med producentgruppen samt med all teknisk personal! Sedan huset byggdes, har jag haft förmånen att någorlunda regelbundet uppleva det såväl utifrån, då jag suttit i publiken, som inifrån, då jag medverkat i någon konsert. Dessa konserter har ibland varit husets egna produktioner, men har oftast haft en extern arrangör. I båda fallen har UKK:s tekniska personal funnits på plats och varit anledningen till att det aldrig någonsin förekommit att tekniken trasslat! Även om vi kommit dit med en hel turnéproduktion med egna ljud- och ljustekniker, har husets egen personal utgjort en garanti för att allting skall fungera perfekt. Att säga upp den kompetensen vore huvudlöst! Tanken sägs vara att man skall hyra in personal för varje enskild produktion. Gig-ekonomi kallas det och kanske är det omöjligt att stoppa en utveckling som går i den riktningen. Vi måste dock vara klarsynta och säga som det är: detta kommer att innebära försämringar! Att producenttjänsterna påverkas sägs vara en förändring som görs ” inte för att avveckla verksamheten utan för att utveckla den”. Här behöver ledningen förtydliga sig.

Det är skittrist att – som en värsta sortens rättshaverist – stå vid sidan av och kritisera minsta förändring. Men vad skall man göra? Den nya ledningen i UKK får finna sig i att recenseras efter vad man faktiskt uträttar. Nu fullföljer man den tidigare påbörjade nedmonteringen av en verksamhet, som för bara några år sedan var en stolthet för Uppsala och dess region. Då måste vi kommuninvånare få reagera på det. Den dagen man börjar producera konstnärligt angelägna konserter igen och presentera genomtänkta generalprogram, ja då lovar jag å andra sidan att vara bland de första gratulanterna!

Till sist, du har kanske noterat att jag den här texten talat om “huset”, när jag refererat till UKK. Man brukar göra det, när det gäller kulturinstitutioner. I en intervju i UNT häromdagen talar UKK:s vd genomgående om “bolaget”. Det är sant att verksamheten bedrivs i bolagsform. Stockholms Konserthus är en stiftelse. Men jag har aldrig hört konserthuschefen där tala om “stiftelsen”. UKK är, oavsett ägarstruktur, ett hus för kultur. Dess konstnärliga råd har nu en lysande möjlighet att göra en första, betydande insats. Snälla ni, informera ledningen om vad det är för resurser de nu håller på att rationalisera bort och gör vad ni kan för att stoppa det!

 

BEKRÄFTELSE

2021-08-10

För inte länge sedan skaffade jag ett FaceBook-konto. Du, som läser detta, och jag är kanske vänner på FB? I så fall vet du att jag inte är särskilt aktiv där. Någon gång har jag dock kommenterat ett inlägg med ett hjärta eller en glad gubbe, som för att bekräfta avsändaren. Detta hjärta, eller gubbe, har närmast undantagslöst bekräftats av den ursprungliga avsändaren med ytterligare en emoji. Som nybörjare är jag ännu inte invigd i alla sociala koder på nätet och känner därför osäkerhet; borde jag kanske bekräfta avsändaren ännu en gång? Jag har dock hittills avstått ifrån det, då någonting säger mig att det skulle vara att bekräfta en gång för mycket och att man skulle kunna uppfattas som ironisk. Det skulle kunna bli lika skavigt som att kyssa någon på båda kinderna, som är van vid en eller rentav tre kindpussar. Det hände mig f.ö. en gång, då jag skulle ta ajö av den kvinnliga konsertmästaren i en europeisk orkester efter en avslutad turné, hon var fransyska. Det bar sig inte bättre än att hon trodde att vi var klara med avskedet, medan jag själv redan var i färd med att förflytta min trut till den andra sidan av hennes ansikte och mina läppar råkade vidröra hennes. “Ce n’est pas grave!” sade hon överslätande och det faktum att jag minns det ordagrant är talande bevis för hur genant jag tyckte att incidenten var. Vis av denna erfarenhet är jag restriktiv med mina emojis.

 

TEJP OCH DESS HÅLLARE

2021-07-16

En ganska stor del av min verksamhet utgörs av noter. Jag menar, noter man spelar musik efter. På senare år har det blivit allt vanligare att jag framställer mina egna. Ibland läser jag dem på en skärm, men pappersnoter är alltjämt vanligast i min värld. Jag skriver ut notbladen med min skrivare och tejpar ihop dem med vanlig hushållstejp. Det går åt en hel del tejp, så jag brukar köpa 3-pack på Clas Ohlson.

Vid mitt senaste besök där var det slut på just den produkten, 3-pack alltså. Jag ville inte riskera att en vacker dag bli stående utan tejp, så jag slog till på en snarlik produkt, “Tejphållare med tejp”, en tejprulle på en enkel plasthållare, och fick för en kort stund känna mig lite wild and crazy. Häromdagen fick jag mail från Clas. Clas Ohlson. Han, eller kanske snarare man, tackade för mitt köp av “Tejphållare med tejp” och anmodade mig att skriva en recension av densamma. Mailet åkte förstås i papperskorgen. Men så tänkte jag att, varför inte? Och så skrev jag:

En recension av en produkt som denna måste med nödvändighet delas upp i två delar; en som fokuserar på tejpen, en som diskuterar hållaren. Låt mig börja med tejpen. Den har en längd och bredd som väl motsvarar mina förväntningar. En större längd hade naturligtvis inneburit att produkten fått en ökad livslängd, men då hade tejpen sannolikt inte fått plats på hållaren. Tejpens bredd är – för mina specifika behov – idealisk! Det faktum att tejpen är transparent innebär att den kan appliceras på olika ytor utan att dessa döljs. Bra! Hållaren, då? Ja, det är inget större fel på den heller. Men dess låga vikt innebär att hållaren måste fixeras med brukarens ena hand, samtidigt som den andra handen drar ut önskad mängd tejp. En nackdel, om man jämför med tyngre tejphållare. Fördelen, som i någon mån uppväger detta, är att hållaren elegant ryms i facket på en väska eller liknande. Plus i kanten för detta! Sammantaget, då? Jo, för varje tejp-användare som reser mycket, eller som av andra skäl föredrar en nättare modell, är denna produkt kongenial. För storkonsumenten, som kanske inte lämnar hemmet eller kontoret, finns andra hållare och tejprullar som bättre svarar mot högt ställda krav.

Du, som läser detta, kanske tycker att det var ett sällsynt slöseri med tid att recensera tejpen och hållaren. Och jag är benägen att hålla med. Men medge att det är lite spännande också! Jag menar, kanske finns det trots allt en liten människa, vars uppgift det är att samla in, sortera och analysera kundernas upplevelser av sina inköpta varor. Och då kanske vederbörande blir ganska glad, rentav upprymd, och sänder en tacksamhetens tanke till den anonyme kund, som faktiskt gjorde sig besväret.

Den här gången var det jag, som gladde personen ifråga.

 

LÅTSASJOBB

2021-04-07

Under rubriken Lura inte unga med låtsasjobb filosoferar Dagens Nyheters ledarskribent Susanne Nyström kring tonåringars sommarjobb och vad som är att betrakta som meningsfulla sysslor (DN 6 april). Som exempel på motsatsen har hon valt trumpetspel, troligen med syftning på de sommarorkestrar en del kommuner brukar satsa på. Detta har väckt indignation i branschen, har jag förstått, men själv har jag haft svårt att uppbåda någon större ilska. Tvärtom har jag skrattat högt vid varje omläsning. Vad sägs om detta:

“…om alternativet står mellan ett hobbyliknande hittepå-projekt och inget sommarjobb alls är det senare att föredra. Inte för att sysslolösa tonåringar inte kan utgöra ett problem. Utan för att ungdomar som plötsligt får betalt för att spela trumpet eller göra något som påminner om ett grupparbete i skolan, ges en felaktig bild av vad ett riktigt jobb innebär och hur relationen ser ut mellan prestation och lön.”

Någon, det kan ha varit Maria Schottenius, har framhållit att DN inte är en statlig myndighet, någonting jag brukar påminna mig själv om ibland. Det handlar trots allt bara om en dagstidning, låt vara en av landets största. Den här gången har ledarredaktionen skjutit sig i foten på ett grandiost vis och eftersom fallhöjden är stor, blir komiken ofrånkomlig. Den typ av humor som odlas i t.ex. Grönköpings Veckoblad bygger väl på just detta; pretentiöst tonläge, språkliga subtila kullerbyttor och intellektuell härdsmälta i underbar förening.

 

SKEPPSHOLMSKYRKANS KLOCKOR 2

2021-03-23

På ett av manuskripten bland Olles efterlämnade papper är ett konversationskort fäst med ett gem. Det har ett sorts brevhuvud med en logga, det står “Notman”. Det låter vagt bekant, som ett musikförlag eller liknande. Jag söker på “Notman” på nätet. Företaget tycks inte längre vara verksamt, men jag får en träff där även “Wessmans Musikförlag” nämns. Wessmans på Gotland, dem känner jag ju väl! Ringer min mångårige vän Örjan Klintberg på Wessmans, som svarar direkt. Jodå, de har haft med Notman i Ljungsbro att göra men det var nu länge sedan. Örjan föreslår att jag skall kontakta dottern till Notmans förre ägare, hon heter Lotta och jobbar på Mono Music. Lotta Lillieström, numera gift Stenberg (Jörgen, i BAO), henne lärde jag ju känna redan när hon jobbade på Proprius på 80-talet! Jag ringer Lotta på Mono Music, hon svarar i bilen. Jag får veta att hennes far, Göran, nog gärna berättar vad han vet, han är numera pensionerad och bosatt i Aneby.

Göran Lillieström i Aneby svarar på sin fasta telefon när jag ringer. Vi har träffats, visar det sig. Och, jo, han har notsatt Olle Adolphsons musik, boken Folia till exempel. Några solostycken för gitarr kan han dock inte påminna sig, och inget stycke med titeln “Carl”. Jag mailar en bild på konversationskortet och han känner igen sin egen namnteckning på kortet. Det visar sig senare att det satt fäst på manuskriptet till Rim i juli, en av sångerna som ingår i Folia, och hade ingenting med solostyckena att göra. Göran föreslår att jag kontaktar Bo Ejeby i Göteborg, vars förlag publicerat flera av Olles verk, däribland just Folia. Såklart, han om någon måste väl ha intressanta upplysningar?

Hos Bosse Ejeby får jag napp direkt. Inte vad gäller “Carl”, men väl gitarrstyckena. När jag skickar en pdf med de elva små styckena, som någon notsatt för – av allt att döma – ganska länge sedan, förstår han direkt vad saken gäller. “Jag har även kopior på Olles manuskript liggande här på hyllan”, meddelar han. Det gör mig nästan en smula upprörd, att detta unika material förblivit liggande på en hylla i Göteborg under så många år. Jag får snabbt tillgång till en kopia av manuskriptet till det första stycket. Det överensstämmer inte med något av de manuskript som fanns på Svensk Musik, men det råder ingen tvekan om att detta är förlagan till den notsatta versionen. Och här finns, förutom en romersk etta, en titel med Olles karaktäristiska piktur: “Skeppsholmskyrkans klockor”.

Det hade varit intressant att veta kronologin här. I vilken ordning tillkom de olika versionerna av “Skeppsholmskyrkan”? Min teori är att det var någonting med de där klockorna – och man får anta att motivet H – G – E – Fiss i Olles komposition faktiskt återger den “verkliga” klockklangen – som fängslade Olle och att han bearbetade den ursprungliga idén i olika omgångar utan att från början ens veta vilken typ av stycke det skulle utmynna i. Nu blev det alltså bl.a. som Sanctus-satsen i en “Mässa på svenska språket”. De fyra tonhöjderna i motivet sjungs här på orden “He-lig, he-lig”. Det bör man inte bortse ifrån när man spelar den instrumentala versionen på gitarr.

Fortsättning följer…

 

SKEPPSHOLMSKYRKANS KLOCKOR 1

2021-03-22

Det händer att människor frågar vad en sån som jag ägnar sig åt nuförtiden, när det inte går att spela inför publik. Det kan jag berätta!

Under de senaste månaderna har jag ägnat ganska många arbetstimmar åt att renskriva arrangemang, hitta på små låtar och göra i ordning noter så att de en dag skall vara i skick att använda och kanske publicera. Ett knippe gitarrkompositioner av Olle Adolphson hör till den kategorin. I slutet av 90-talet fick jag direkt av Olle fem stycken för gitarr, det var kopior av hans egna handskrivna manuskript. Några av dem spelade jag senare in på skiva; Habanera (Sånger utan ord, 2009), En liten flicka dansar och En liten pojke förklarar (Dadodado, 2014) samt Nils Dacke till minne (Fler sånger utan ord, 2016). Det femte stycket, betitlat Resa med en vän eller möjligen Arles, bedömde jag som troligen inte fullbordat, manuskriptet hade karaktären av en skiss. Nu, under pandemin, skulle jag äntligen få tid att förbereda en tryckt utgåva av Olles stycken!

Men det fanns också ett sjätte stycke, förstod jag. Olles son Carl berättade om en instrumental visa, som Olle hade brukat spela på piano för honom som liten. Men inga spår fanns av “Carl”, som var visans titel. Ingen inspelning och inga noter. Inte förrän Jan Malmborg med hjälp av Camilla Arvidsson i Eskilstuna lokaliserat stämmorna till ett arrangemang, som Olle själv hade gjort till en turné med Camillas ensemble i slutet av 90-talet. Arrangemanget är för klarinett, dragspel, två altfioler, kontrabas och piano. De medverkande musikerna hade alla fått låna Olles partitur för att själva skriva ut sina respektive stämmor. Dessa fick jag tillgång till och påbörjade arbetet med att rekonstruera partituret. Men en viktig stämma saknades; den pianostämma som Olle själv hade spelat under turnén. Om han nu inte spelade efter partituret eller – kanske mest troligt – på gehör. Utifrån vad jag hade till hands, gjorde jag ett partitur utifrån vilket jag sedan arrangerade stycket för sologitarr.

Det hade ju dock varit fint att försäkra sig om att jag gjort någorlunda rätt. Ett partitur hade bevisligen existerat och detta borde rimligen finnas bland Olles övriga efterlämnade papper på Svensk Musik. För någon månad sedan fick jag möjligheten att gå igenom dessa. Ett stort konferensrum rum ställdes till mitt förfogande och högar av papper låg travade runt ett avlångt bord och i ett antal flyttkartonger. Det var bara att skrida till verket. Något partitur till “Carl” kunde jag inte lokalisera, men väldigt mycket annat av intresse, däribland ett riktigt fynd: flera för mig okända gitarrstycken!

Mycket tycktes vara skisser, medan annat såg ut att vara färdiga att spelas. Jag kan inte minnas att jag någon gång sett ett datum på några av Olles manuskript eller någonting annat som kan vittna om hur, var, när eller varför ett notblad tillkommit. Ofta saknas t.ex. en titel. Ett gitarrstycke hade dock en titel såväl på försättsbladet som på själva notbladet: “Skeppsholmskyrkan”.

Åter hemma söker jag på nätet efter “Olle Adolphson ” och “Skeppsholmskyrkan” och jag får faktiskt en träff! Det är Frans Mossbergs avhandling om Olle. Den är på över fyrahundra sidor och sökmotorn avslöjar ingenting om på vilken sida det talas om Skeppsholmskyrkan. Det är till att börja bläddra. Och läsa! På sid. 215 hittar jag det, i ett avsnitt som handlar om Olles Mässa från 1983: “I Sanctus-satsen inträder en transcendensskildring där rörelse upphävs och en förnimmelse av helhet omsluter oss. I det handskrivna partituret kan läsas att stycket avsetts att inledas med klockklang från Skeppsholmskyrkans klockor. Med tunn handstil står inskrivet “innerligt lyriskt” och “mkt lugnt”. (Slut citat.)

Jag har ganska mycket noter hemma, förvarade i relativt god ordning. Så det tar inte många sekunder för mig att lokalisera partituret till Olles mässa. Bläddrar fram Sanctus-satsen och – trumvirvel – den inleds ju med samma motiv som gitarrstycket! Vilka slutsatser skall man nu dra av detta? Möjligen att Olle arbetade med några av sina små gitarrstycken vid samma tid som mässan, dvs i början av 80-talet. Det skulle förklara varför det i manuskriptet till “En liten flicka dansar” finns en anteckning i mariginalen; “Agnus dei (överstruket) Sanctus”. Och under: “Gloria (Allt är över)” samt “Dacke” och en liten skiss, som visar sig motsvara ett annat litet gitarrstycke som jag återkommer till.

Fortsättning följer…

 

EN BRA TOMATSÅS

2021-02-05

En bra tomatsås görs helst en fredag. Man bör inte ha bråttom. Löken måste få svettas på ganska låg värme i lugn och ro, det kan vara lagom att sätta igång under den första timmen av Studio 1 i Radions P1, låt oss säga direkt efter Ekot kl 16. Eftersom det är fredag kan man ju korka upp en bättre flaska rött utan att plågas av alltför dåligt samvete.

“Fredrik Furtenbach, vad säger du om Märta Stenevis möjligheter att påverka bostadsbyggandet i Sverige?” Dags att tillsätta ett par vitlöksklyftor och varför inte riva en morot och finhacka en bit gul paprika? Brukar låta detta fräsa ett tag innan det är dags för tomatpurén. “Vi har bjudit in Märta Stenevi till studion, men hon har tackat nej till att medverka.” Nu dags för lite sötma också. Jag brukar faktiskt använda både någon tesked strösocker och en klick honung. Men det gäller att balansera med syra, en skvätt vin (man kan ju ta lite av det man eventuellt redan smuttar på) och inte minst citron-… ja, hur fan stavar man, -zezzt? -cesst? Krossade tomater såklart. Jag brukar hacka ner en färsk tomat eller två också, kan ju i alla fall inte skada tänker jag. “Löfven utesluter inte extraval efter Nyamko Sabunis utspel.”

Lite buljongpulver är aldrig fel, men man får komma ihåg att det är ganska salt, så bäst att vara återhållsam med saltkaret. Peppar, däremot, kan det sällan bli för mycket av. Färsk basilika, bra att hacka och slänga i. Det är ju en sådan lyx att ha en god tomatsås i kylen! Alltså bör man alltid göra mer än vad som beräknas gå åt för stunden. I detta fall till pizzor, ett par, tre stycken. Har köpt färdiga bottnar, trots att det är ganska enkelt att göra egna. Lite för kladdigt att hålla på med för min smak. “Och nu till SMHI och vädret. Mycket snö på gång, eller hur Jörgen?”

I kväll har jag förmånen att ha alla tre barnen på middag. Efter måltiden skingras de, som för vinden; två skall se På spåret på ett annat ställe, den tredje skall bada bastu hos en kompis. “Vart är vi på väg?”

 

 

POLITIK

2021-01-31

Egentligen brukar jag inte skriva om politik här. Men efter att ha sett förra veckans Agenda i SVT gör jag ett undantag.

Gäst i studion var Liberalernas partisekreterare, inbjuden med anledning av partiets prekära opinionsläge och den påstådda interna splittringen. En växande skara medlemmar och sympatisörer uppges nu vilja överge januariavtalet i god tid före nästa riksdagsval, vilket skulle kunna förorsaka en regeringskris som utmynnar i ett extraval. “Vem skulle du vilja se som statsminister efter nästa val?” undrade programledaren och jag hann tänka att det var väl ändå en dum fråga att ställa till en partiföreträdare, som självklart måste vilja se den egna partiledaren som statsminister. Jag hade fel. Partisekreterare Juno Blom passade på frågan med hänvisning till att hon inte ville “föregripa processen” eller någonting ditåt.

Vore det inte logiskt att alla de politiska partierna inför varje val i lugn och ro presenterar sin politik och sina kandidater till förtroendeposterna? Först när allmänna val hållits och mandaten fördelats – om ens då – vet man ju vilka regeringsbildningar som över huvud taget kan vinna en majoritet i kammaren. Det är osannolikt att ett parti får ensam majoritet, så förhandlingar och alliansbildningar får utvisa vilken statsministerkandidat som har bäst förutsättningar att bilda regering. I det skedet kommer det för de flesta partierna vara utsiktslöst att föreslå den egna partiledaren. Och då, men knappast tidigare, blir frågan verkligt relevant: “Vem vill ditt parti se som statsminister?”

Jag vill minnas att det var den gamle folkpartiledaren (och Birger Sjöberg-kännaren!) Gunnar Helén, som myntade uttrycket “Att vara liberal är att vara kluven”. Men det måste väl finnas gränser för vankelmodigheten? Att inte ens kunna peka ut den egna partiledaren som främsta kandidat till statsministerposten inger inte förtroende. Partisekreteraren lär knappast ha värvat några nya L-sympatisörer genom sin insats i Agenda.

Senare i samma program medverkade SD-ledaren. Han är erfaren och skicklig och har en avundsvärd förmåga att formulera sig verbalt. Om man skall rå på honom duger det inte att komma med svepande beskyllningar och halvsanningar. Här var det energi- och digitaliseringsministern Anders Ygeman, som skulle debattera tech-jättarna och yttrandefriheten med Åkesson. Ygeman beskyllde SD-ledaren för att vilja “lägga ner public service”. Åkesson kunde enkelt avfärda detta som en lögn och därmed vinna pluspoäng. Han är inte precis känd som en varm anhängare av SR eller SVT och skulle säkert inte vara främmande för att kraftigt skära ner deras anslag om tillfälle gavs. Men om man lägger ord i en annan människas mun, som denne inte har uttalat, ja då är det de facto en lögn. Och en lögn är inte mindre klandervärd om den framförs av ett socialdemokratiskt statsråd än om den kommer från Donald Trump. I det här fallet kunde Åkesson bekvämt fortsätta odla bilden av sig själv som orättvist behandlad av det politiska etablissemanget. Om man vill förhindra att SD fortsätter att öka sina väljarsympatier, och det tycker jag vore önskvärt, då kan inte debatten föras så här slappt.

Det började redan på valnatten 2010, efter att Sverigedemokraterna för första gången passerat riksdagsspärren. Den dåvarande V-ledaren Lars Ohly kunde inte förmå sig att dela smink-loge med ledaren för det parti, som just hade fått 5,7 %  av väljarnas röster, utan lämnade sonika rummet i direktsändning. Hans handlande var troligen impulsstyrt. Det var definitivt inte särskilt rationellt. För hur många nya SD-sympatisörer värvade han, där och då? Tusen? Tio tusen? Om man beskyller en meningsmotståndare för att ha en risig människosyn, då bör man inte svara med samma mynt. (Vad hade hänt om Ohly i stället gratulerat Åkesson till framgången och givit honom en lång, kanske lite för lång, kram?)

När jag ändå håller på, kan jag lika gärna passa på att instämma i kritiken mot de journalister, som anklagats för att vara alltför “mjuka” gentemot SD-företrädare i olika intervjuer. Låt mig ta ett exempel: Efter att Åkesson kommunicerat att han hellre sett att Trump vunnit det amerikanska valet än Biden, ombads han att kommentera sitt uttalande. Som den skickliga retoriker han är, lyckades han få sitt uppseendeväckande ställningstagande att framstå som rimligt och välvervägt, genom att hävda att han i och för sig inte var någon stor anhängare av Trump, men hellre såg att Republikanerna fick fortsätta att bedriva konservativ politik än att Demokraterna fick förverkliga sin “vänsterliberala” politik. Med det lät sig intervjuaren nöjas! Som TV-tittare hade man önskat att Åkesson ombetts att precisera vad, på Bidens agenda, han uppfattar som “vänsterliberalt”. Är det engagemanget för klimatet och en grön omställning? Är det återinträde i Paris-avtalet, Världshälsoorganisationen och andra internationella  samarbetsorgan? Är det arbetet för mänskliga rättigheter och mot rasism? Jag förmodar att ordet “vänsterliberal” har en negativ klang i öronen på många mitten- och högerväljare. Här fick Åkesson ostört flörta med denna väljargrupp utan att själv behöva bekänna färg.

 

blogg_in_swedish