FRIDA OCH NATO
2022-04-09
Nyligen skrev jag här om Birger Sjöberg, aktuell eftersom det är hundra år sedan han debuterade med ”Fridas bok”. Föga anade jag då att han snart skulle bli än mer aktuell, och det på ett så skrämmande vis.
Återkommande i Sjöbergs diktning är den skugga som hotet om krig kastar över idyllen. Vi kan alla förstå att första världskriget påverkade alla svenskar under och efter krigsåren. Men det har inte varit lika lätt att också förnimma känslan det måste ha framkallat. Förrän nu.
Vid tiden för utgivningen av Fridas bok hade bara några få år gått sedan krigsslutet och frågor om exempelvis neutralitet var aktuella liksom Ålandsfrågan, som Sjöberg diktade om 1920. Han planerade också för en fortsättning på Fridaserien, ja, för Lilla Paris undergång! I en förstudie beskriver han hur Fridas vän under krigsåren återkallar ”minnet från goda dagar…Det skall bli en knippa idylliska sånger, liksom en ljusgrön äng tecknad vid randen av ett åskmoln, för att tala fint”. Nu är vi där, eller hur? Lilla Paris, sinnebilden av en idyllisk svensk småstad, har blivit en bild av ett – än så länge – förskonat Sverige. Vid horisonten tornar åskmolnen upp sig.
Birger Sjöberg hade 1916 deltagit i en resa till Tyskland och Österrike. I några artiklar i Helsingborgs-Posten uppehåller han sig främst vid observationer av vardaglig karaktär, men i hans lyrik kan åtskilliga motiv härledas till erfarenheterna från ett krigshärjat Europa.
Min samtids smärta, Frida, vill jag bränna
in i mitt hjärta med ett järn av stål.
Skall ock ej jag ett grand af ångest känna
där lugn jag vandrar vid det vildas bår.
(Ur den kasserade dikten ”Världens krig”)
Rader som dessa har tidigare inte sagt mig så mycket. Nu tycker jag mig plötsligt bättre förstå vad som rörde sig i författarens inre.
I visan ”Fridas neutralitetsförklaring” får Frida plädera för den moraliska plikten att förhålla sig neutral. Hennes egen bror, däremot, är ”en vän av ententen” (Storbritannien – Frankrike – Ryssland). Fridas vän, bodbiträdet, deklarerar å sin sida att han visserligen också är neutral och vill stödja regeringens politik. ”Men om trumman mig kallar en mulen morgonväkt, må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt. Jag har inte annat val än att strida! Annat val har jag ej uti min nöd!” Kanske ger Frida respektive hennes kavaljer uttryck för motstridiga känslor hos författaren själv.
För oss, som nu – hundra år efter Fridas bok – också tvingas förhålla oss till ett krig i vår del av världen, är neutralitet kanske inte det första som föresvävar oss, även om anmärkningsvärt många medborgare tycks leva i villfarelsen att Sverige fortfarande är neutralt. I stället har Nato-frågan aktualiserats och ställts på sin spets. Låt oss besinna att det är en kärnvapenallians vi talar om. Ett par politiska partier har länge och konsekvent pläderat för att Sverige borde ansöka om medlemskap. Stödet för den linjen har dock varit svagt. Skulle man nu utnyttja den plötslig svängningen i folkopinionen, förorsakad av berättigad rädsla och oro, till att trumfa igenom ett riksdagsbeslut om en ansökan, vore det oetiskt och i värsta fall ödesdigert.
Jag förespråkar inte neutralitet, men hoppas att Sverige och Finland – gärna i tätt samarbete – skall utveckla sin försvarsförmåga som militärt alliansfria och samtidigt verka för ett globalt förbud mot kärnvapen. Kanske hade såväl Frida som hennes vän kunnat dela den inställningen.