2021-08-31
Eftersom jag bor i Uppsala kommun intresserar jag mig lite extra för stadens och regionens kulturliv. UKK, som är en förkortning av Uppsala Konsert & Kongress, invigdes 2007 efter nästan ett sekel av animerad debatt. För många invånare i Sveriges fjärde största stad är det alltjämt en provocerande tanke, att gemensamma resurser läggs på ett konserthus när skola, vård och omsorg är otillräckligt tillgodosedda. Det blev följdriktigt en nedbantad version av arkitektens ursprungliga förslag som restes vid Vaksala torg. Den förhållandevis blygsamma publikkapaciteten anses otillräcklig av bl.a. stadens stolthet, manskören Orphei Drängar, som därför brukar arrangera sina konserter i andra, större lokaler. (I landets tredje stad visade man större självförtroende och byggde ett hus i absolut världsklass, Malmö Live.)
Ett konserthus är nu så mycket mer än sin fysiska placering och utformning. Husets verksamhet är det som ger det en själ, om man vill uttrycka det en smula poetiskt. Och UKK:s ledning lyckades faktiskt med bedriften att på bara några år muta in en konstnärlig nisch som inte redan var upptagen. Uppsala Konsert & Kongress kom att få en alldeles egen identitet som gjorde det till en riksangelägenhet och en prydnad för Uppsala med omnejd.
Jag kan inte alla detaljer, men har hört sägas att ekonomin inte sköttes tillräckligt väl för att budgeten skulle kunna hållas. Oavsett orsaken, så avskedades husets vd plötsligt en dag och ersattes av en tillförordnad chef, en sommelier som fram till dess hade varit restaurangansvarig i UKK. Arbetet med rekryteringen av en ny vd inleddes, men i ett skede övervägde styrelsen faktiskt att anställa den tillförordnade vd:n permanent! Vi var några som ansåg att kravspecifikationen borde vara en smula mer ambitiös än så. Själv skrev jag en debattartikel i lokabladet UNT (Upsala Nya Tidning), i vilken jag gjorde det pedagogiska tankeexperimentet att Stockholms Konserthus skulle rekrytera en ny vd från Wayne’s Coffee i gatuplanet. Det var säkert varken min eller artikelns förtjänst, men styrelsen vidgade i alla fall rekryteringsbasen något och till slut fick UKK en ny chef, en som såg ut att vara en alldeles utmärkt rekrytering!
Detta chefskap kom dessvärre att präglas av en dokumenterat urusel arbetsmiljö för personalen och av ödesdigra kompetenstapp, främst på producentsidan. Medarbetare, som varit avgörande för att bygga upp den konstnärliga verksamheten, försvann. Nya, yngre, rekryterades. Iögonfallande var att ingen av dessa tycktes ha någon särskilt gedigen musikbakgrund. Denna brist påtalade jag i ännu en debattartikel i UNT. Resultatet blev att några kände sig påhoppade/uthängda. Den producent, som jag under den aktuella perioden förde samtal med om ett kommande uppdrag som “husartist”, slutade sonika höra av sig. (Och, nej, jag blev aldrig husartist.) Det här var väl inte det enda som hanterades på ett otillfredsställande vis och till slut fick till och med styrelsen nog. Vd:n fick gå, med vederbörlig ekonomisk kompensation, och UKK stod återigen utan chef. Som om inte det vore nog, petades en av styrelsens ledamöter; mig veterligen den enda som var genuint förtrogen med husets kärnverksamhet.
Vid det här laget hade UKK:s konstnärliga inriktning börjat bli så diffus att den var svår att överhuvud taget identifiera. Uthyrningar till externa arrangörer gjorde att det ofta var full fart i huset, men den egna särprägeln, som tidigare varit så tydlig, hade misskötts under en längre tid. Vad skulle en ny ledning kunna göra för att vända utvecklingen?
Lagom till pandemin anställdes den nuvarande vd:n för UKK. Jag lovade mig själv att inte ha för bråttom att recensera honom eller hans kolleger i ledningen, utan låta dem i lugn och ro få visa i handling hur de ville gestalta sina visioner. Deras förutsättningar var förstås allt annat än goda med tanke på att Corona-restriktionerna omöjliggjorde de flesta typer av publik verksamhet. En intressant nyhet kunde man dock presentera i våras: instiftandet av ett konstnärligt råd! Detta råd består av en kompositör/arrangör/dirigent med fokus på cross-over, en mångsidig sångerska med fokus på klassisk musik, en administratör från den klassiska musiken, en redaktör med fokus på inkludering, en Design Director med fokus inom “transformation, innovation och kundupplevelser”, en musikagent med erfarenhet av världs- och folkmusik, en “Creative curator & promotor” samt en spoken word-artist, dansare, dramatiker och pedagog. Det konstnärliga rådet har ännu inte tagits i anspråk, så vitt jag känner till. Det vore därför fel att ens försöka bedöma dess eventuella förtjänster. Men nog blir man nyfiken på hur rådets medlemmar utsågs och hur man landade i just den här sammansättningen?
Den senaste förändringen inom UKK blev känd häromdagen och det rör sig inte om någon obetydlighet: Ledningen gör sig av med producentgruppen samt med all teknisk personal! Sedan huset byggdes, har jag haft förmånen att någorlunda regelbundet uppleva det såväl utifrån, då jag suttit i publiken, som inifrån, då jag medverkat i någon konsert. Dessa konserter har ibland varit husets egna produktioner, men har oftast haft en extern arrangör. I båda fallen har UKK:s tekniska personal funnits på plats och varit anledningen till att det aldrig någonsin förekommit att tekniken trasslat! Även om vi kommit dit med en hel turnéproduktion med egna ljud- och ljustekniker, har husets egen personal utgjort en garanti för att allting skall fungera perfekt. Att säga upp den kompetensen vore huvudlöst! Tanken sägs vara att man skall hyra in personal för varje enskild produktion. Gig-ekonomi kallas det och kanske är det omöjligt att stoppa en utveckling som går i den riktningen. Vi måste dock vara klarsynta och säga som det är: detta kommer att innebära försämringar! Att producenttjänsterna påverkas sägs vara en förändring som görs ” inte för att avveckla verksamheten utan för att utveckla den”. Här behöver ledningen förtydliga sig.
Det är skittrist att – som en värsta sortens rättshaverist – stå vid sidan av och kritisera minsta förändring. Men vad skall man göra? Den nya ledningen i UKK får finna sig i att recenseras efter vad man faktiskt uträttar. Nu fullföljer man den tidigare påbörjade nedmonteringen av en verksamhet, som för bara några år sedan var en stolthet för Uppsala och dess region. Då måste vi kommuninvånare få reagera på det. Den dagen man börjar producera konstnärligt angelägna konserter igen och presentera genomtänkta generalprogram, ja då lovar jag å andra sidan att vara bland de första gratulanterna!
Till sist, du har kanske noterat att jag den här texten talat om “huset”, när jag refererat till UKK. Man brukar göra det, när det gäller kulturinstitutioner. I en intervju i UNT häromdagen talar UKK:s vd genomgående om “bolaget”. Det är sant att verksamheten bedrivs i bolagsform. Stockholms Konserthus är en stiftelse. Men jag har aldrig hört konserthuschefen där tala om “stiftelsen”. UKK är, oavsett ägarstruktur, ett hus för kultur. Dess konstnärliga råd har nu en lysande möjlighet att göra en första, betydande insats. Snälla ni, informera ledningen om vad det är för resurser de nu håller på att rationalisera bort och gör vad ni kan för att stoppa det!
