FRIDA OCH NATO

2022-04-09

Nyligen skrev jag här om Birger Sjöberg, aktuell eftersom det är hundra år sedan han debuterade med ”Fridas bok”. Föga anade jag då att han snart skulle bli än mer aktuell, och det på ett så skrämmande vis.

Återkommande i Sjöbergs diktning är den skugga som hotet om krig kastar över idyllen. Vi kan alla förstå att första världskriget påverkade alla svenskar under och efter krigsåren. Men det har inte varit lika lätt att också förnimma känslan det måste ha framkallat. Förrän nu.

Vid tiden för utgivningen av Fridas bok hade bara några få år gått sedan krigsslutet och frågor om exempelvis neutralitet var aktuella liksom Ålandsfrågan, som Sjöberg diktade om 1920. Han planerade också för en fortsättning på Fridaserien, ja, för Lilla Paris undergång! I en förstudie beskriver han hur Fridas vän under krigsåren återkallar ”minnet från goda dagar…Det skall bli en knippa idylliska sånger, liksom en ljusgrön äng tecknad vid randen av ett åskmoln, för att tala fint”. Nu är vi där, eller hur? Lilla Paris, sinnebilden av en idyllisk svensk småstad, har blivit en bild av ett – än så länge – förskonat Sverige. Vid horisonten tornar åskmolnen upp sig.

Birger Sjöberg hade 1916 deltagit i en resa till Tyskland och Österrike. I några artiklar i Helsingborgs-Posten uppehåller han sig främst vid observationer av vardaglig karaktär, men i hans lyrik kan åtskilliga motiv härledas till erfarenheterna från ett krigshärjat Europa.

 Min samtids smärta, Frida, vill jag bränna

in i mitt hjärta med ett järn av stål.

Skall ock ej jag ett grand af ångest känna

där lugn jag vandrar vid det vildas bår.

(Ur den kasserade dikten ”Världens krig”)

Rader som dessa har tidigare inte sagt mig så mycket. Nu tycker jag mig plötsligt bättre förstå vad som rörde sig i författarens inre.

I visan ”Fridas neutralitetsförklaring” får Frida plädera för den moraliska plikten att förhålla sig neutral. Hennes egen bror, däremot, är ”en vän av ententen” (Storbritannien – Frankrike – Ryssland). Fridas vän, bodbiträdet, deklarerar å sin sida att han visserligen också är neutral och vill stödja regeringens politik. ”Men om trumman mig kallar en mulen morgonväkt, må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt. Jag har inte annat val än att strida! Annat val har jag ej uti min nöd!” Kanske ger Frida respektive hennes kavaljer uttryck för motstridiga känslor hos författaren själv.

För oss, som nu – hundra år efter Fridas bok – också tvingas förhålla oss till ett krig i vår del av världen, är neutralitet kanske inte det första som föresvävar oss, även om anmärkningsvärt många medborgare tycks leva i villfarelsen att Sverige fortfarande är neutralt. I stället har Nato-frågan aktualiserats och ställts på sin spets.  Låt oss besinna att det är en kärnvapenallians vi talar om. Ett par politiska partier har länge och konsekvent pläderat för att Sverige borde ansöka om medlemskap. Stödet för den linjen har dock varit svagt. Skulle man nu utnyttja den plötslig svängningen i folkopinionen, förorsakad av berättigad rädsla och oro, till att trumfa igenom ett riksdagsbeslut om en ansökan, vore det oetiskt och i värsta fall ödesdigert.

Jag förespråkar inte neutralitet, men hoppas att Sverige och Finland – gärna i tätt samarbete – skall utveckla sin försvarsförmåga som militärt alliansfria och samtidigt verka för ett globalt förbud mot kärnvapen. Kanske hade såväl Frida som hennes vän kunnat dela den inställningen.

 

EXPERTRÅD

2022-02-27

Tack vare att en hög andel av vår befolkning följt experternas rekommendationer och låtit vaccinera sig, har smittspridningen i landet kunnat bromsas. Det förhållandevis goda resultatet har kunnat uppnås trots att några procent av medborgarna av olika skäl valt att avstå. Det är som bekant frivilligt att bidra till bekämpningen av pandemin.

Nu riktar Coronakommissionen skarp kritik mot Regeringen för att den har gjort just detta; lyssnat till sin expertmyndighet. I stället, menar kommissionen, borde försiktighetsprincipen ha tillämpats och Folkhälsomyndigheten, med sin kader av läkare och forskare med mångårig erfarenhet av smittspridning, körts över.

Jag avundas inte de arma politiker, som fick denna pandemikris i knäet. Och som nu till råga på allt fått ett krig att förhålla sig till! Önskar vi att statsråden också skall överpröva Försvarsmaktens bedömningar?

 

MELLOLÅTARNAS NYA LIV

2022-02-27

Kanske har du någon gång undrat vart de tar vägen, alla de där låtarna som passerar revy i Mello? Jaså inte. OK, jag kan i alla fall tala om hur det ligger till med den saken.

Men först en bekännelse: Jag hade avslöjat mig som en gravt obildad person om jag hade medverkat i ett program som ”På spåret”. Mest pinsamt hade det varit att misslyckas med musikfrågorna, jag är ju trots allt musiker. Men eftersom de med få undantag gäller populärkultur – olika band och låtar som legat på topplistorna de senaste decennierna – hade jag för det mesta gått bet även där. Detta sagt utan att kokettera, jag har helt enkelt bara varit ointresserad av pop efter Beatles och den tidiga Elton John, två husgudar under uppväxten. När merparten av mina generationskamrater lyssnade på Madonna och Gyllene Tider, knåpade jag med Bach. Det bevisar antagligen att jag är en nörd. (Eller ”nerd”, som en kollega uttalade ordet, vilket om inte annat avslöjade att även han är just en sådan.)

(Apropå Bach, visste du att Johann Sebastians tre år äldre bror Johann Jacob blev svensk undersåte? Han anslöt sig till Karl XII:s livgarde som oboist och följde med på kungens fälttåg till Bender och Konstantinopel, innan han kommenderades att bege sig till Stockholm för att tjänstgöra i Hovkapellet tillsammans med bland andra Johan Helmich Roman. Man kan förmoda att han under sina nio år i huvudstaden också vistades en del i Uppsala, det förekom nämligen att Hovkapellets musiker togs i anspråk vid universitetets festligheter. Besökte Bach slottet? Gustavianum? Färdades han till Uppsala sjövägen eller med häst och vagn? Traskade han uppför Carolinabacken beledsagad av Roman? Det är kanske inte frågor som skulle ställas i På spåret, men de fascinerar i alla fall mig.)

Nå, hur var det då med de här låtarna, som först briserar i varje TV-soffa för att sedan leva sina liv i varierande grad av medieskugga? Jo, det skall jag berätta: De hamnar på – taraa – Friskis & Svettis i Alunda! Och där, mina damer och herrar, får de en ovärderlig betydelse för folkhälsan. Ta ”The Moniker”, till exempel, och hans tävlingsbidrag Oh My God från 2011: fantastisk att göra hoppsasteg till! Eller det där hårdrocksbandet med han som growlade, som också åkte ut i Andra chansen: suveränt för armhävningar! De där killarna och tjejerna som med späda röster besjunger högstadieårens kärleksbekymmer fast de själva närmar sig tretti? Ljuvliga till den avslutande avslappningsövningen då man får lägga sig ner på det innebandydoftande golvet och låta pulsen sjunka.

Bortsett från de uppenbart positiva effekterna av träning har måndagarna (Jympa intensiv) och onsdagarna (bara Jympa) i Olandshallen inneburit att jag äntligen förvärvat en hälsosam relation till populärmusiken och inte längre behöver känna mig som om jag bott i en jordhåla sedan 1978. Till på köpet får jag under dessa stunder vistas i ett socialt sammanhang som periodvis känts liksom förborgat för en kultursnobb som jag. Att flåsa, svettas, hoppa och skutta till tonerna av Linda Bengtzing och Arvingarna tillsammans med ett tvärsnitt av traktens matematiklärare, ICA-kassörskor och avdelningschefer på Sandvik Coromant låter mig under sextio minuter vara en samhällsmedborgare och inte enbart en mångårig trotjänare i en alltmer marginaliserad subkultur.

 

“EN GITARRSPELANDE TJOMME”

2022-01-25

Hanne Kjöller hade nyligen en krönika i Dagens Nyheter, där hon gjorde upp med samhällets vaccinationsskeptiker. Hon identifierade bl.a. motsatsen till vetenskaplighet:

“Vem är bäst på att avgöra vaccinationens varaktighet? Forskarna som ägnar all sin vakna tid åt mutationer och pandemiutveckling? Eller en gitarrspelande tjomme som fingrar på sin vargtandsamulett och killgissar?”

 

FRIDAS BOK

2022-01-16

I år är det precis etthundra år sedan ”Fridas bok” kom ut, Birger Sjöbergs småstadsvisor om Frida och Naturen, om Döden och Universum.

Bara fem år skiljer Birger Sjöberg, som var född 1885, och den nyligen TV-aktuelle Evert Taube. Det glömmer man lätt, eftersom Sjöbergs tid i rampljuset blev så kort – knappt sju år – och ligger så långt tillbaka i tiden, medan Taube var verksam ända in på 1970-talet. (Jag hann själv uppleva honom en sommarkväll på Gröna Lund, dit jag som liten pojke fick följa med min far när han vikarierade i Ulf Björlins orkester. Jag anvisades en plats alldeles nedanför scenen bredvid Everts hustru Astri och en handfull hedersgäster.)

”Fridas bok” blev en enorm framgång för den 37-årige debutanten och beredde vägen för en landsomfattande turné året därpå med idel utsålda hus. I Uppsala hölls konserten på Norrlands Nation den 10 april 1923. Det var den våren som Taube hörde Sjöberg i Stockholm. I en intervju många år senare erinrade han sig tillfället: ”Birger Sjöberg var en stor upplevelse för mig. Han var en mycket märkvärdig sångare — hans olika gestalter framträdde för mig alldeles tydligt genom hans antydningar, deras sätt att vara också, med en liten rörelse som han gjorde, där han svettades i sin frack.” Eftersom det inte finns någon ljudinspelning med Birger Sjöberg, är varje ögonvittnesskildring av hans scenframträdanden av intresse. Och om vittnet heter Evert Taube, fäster man förstås särskild vikt vid iakttagelserna.

De tjugoåtta visorna i ”Fridas bok” kan vid första anblicken framstå som söta men föråldrade dikter om en idyllisk men ack så sömnig svensk småstad. Vid närmare läsning upptäcker man emellertid gradvis hur skickligt, medvetet och konsekvent Sjöberg balanserar på den fina gränsen mellan parodi och pekoral med en sublim humor, nära besläktad med den man finner i Grönköpings Veckoblad. Till sina Frida-dikter har Sjöberg fogat egensinniga, ofta sofistikerat snirkliga, melodier, kongenialt harmoniserade. För nedtecknandet av musiken svarade den i Helsingborg verksamme Hjalmar Johansson, organist till yrket och senare händelsevis lärare till en av våra främsta pianister, Hans Pålsson.

1924 utkom romanen ”Kvartetten, som sprängdes”, en om möjligt ännu större succé för Sjöberg. Och så, 1926, den expressionistiska diktsamlingen ”Kriser och kransar” som chockade litteratursverige. ”Grundligt överskattad”, ”ganska nära dårdikten” och ”trasigt, slarvigt, krystat, obegripligt” var några av omdömena från kritiker som Bo Bergman, Sten Selander och Artur Lundkvist. Att boken senare skulle hyllas som ett portalverk inom den modernistiska lyriken visste ju inte den omvittnat hyperkänslige författaren, som tog ytterst illa vid sig och började avskärma sig från omvärlden.

Birger Sjöberg avled Valborgsmässoaftonen 1929 på Stadshotellet i Växjö i dubbelsidig lunginflammation, ännu inte fyllda 44. Evert Taube hade då sina bästa år framför sig, mer än fyra aktiva decennier. När han såg tillbaka på sitt möte med Birger Sjöberg, var det med en känsla av samförstånd och ömsesidig respekt: ”I mellanakten gick jag ner och omfamnade honom i artistrummet, vi var djupt rörda bägge två — Vi svettades och grät tillsammans i det där kokheta rummet, han var förkyld och hade varmt te och pastiller och var fullkomligt översiggiven. Tårarna bröt fram och där stod vi.”

 

FLOCKBETEENDE

2022-01-15

En kollega, bosatt på Österlen, berättade att en pizzeria i Kivik under en period lockade med strip-tease på torsdagar. Alla i byn kände till det, men ingen hade varit där.

Det finns likheter mellan pizzerian i Kivik och den en gång så uppburna och respekterade ”klubben” Forum i Stockholm. Många hyser åsikter om den, men tonar gärna ner dess betydelse (som i Sveriges Radios P1 kultur nyligen) och skyltar framför allt inte med att man kanske brukade frekventera den. Man kan rentav vinna uppskattning genom att håna eller förminska personer, som drogs med i fallet när Forum gick i graven. Ledamöterna i Svenska Akademien till exempel.

Varför hör man aldrig någon säga: ”Mycket som gjordes på Forum var fantastiskt”? Är det för att det skulle kunna tolkas som att man indirekt tar parti för en dömd sexförbrytare? Mitt starkaste minne från sammanlagt kanske fem eller sex besök i den enkla källarlokalen på Sigtunagatan i Stockholm – varav ett som medverkande – är från en Strindberg-kväll, då saxofonisten Mats Gustafsson spelade. Den upplevelsen förändrade för alltid min uppfattning om frijazz, som dittills hade präglats av fördomar mot konstformen. Berikande var också ett föredrag om symboliken i Mallarmés poesi (låt vara att det gick en bit ovanför huvudet på mig), några lysande tolkningar av Debussys pianomusik, poesiuppläsningar av en räcka av våra främsta poeter och skådespelare… Om det var elitistiskt? Det kan du skriva upp att det var och lägg gärna till att jag saknar det! För var görs sådant nuförtiden?

Nu har flocken sedan länge vänt ryggen åt det som en gång var Forum. Som om det gällt en sunkig ryamatta, utbredd över några upp-och-nervända ölbackar på en pizzeria i Kivik.

 

blogg_in_swedish