2007-12-27

I senaste numret av Musikerförbundets medlemstidning finns en stor annons för tidskriften Fuzz, enligt annonsen “Skandinaviens enda och ledande gitarrtidning”. Oavsett om lustigheten är medveten eller ej, så blir man ju på gott humör! Själv fick jag genast lust att prenumerera. På Grönköpings Veckoblad.

I höst har jag annars läst två fina böcker skrivna av två fina svenska skådespelare, Henric Holmberg och Erland Josephson. I “En sorts skådespelare” reflekterar Henric Holmberg kring teaterkonsten i allmänhet och sin egen väg i synnerhet. Han skriver så insiktsfullt och underhållande att det är svårt att lägga boken ifrån sig. Dessutom tycks han ha en sund självdistans av ett slag som man mera sällan förknippar med skådespelare. Han inleder t.ex. med att räkna upp alla stora roller han INTE har gjort.

Erland Josephson är inte mindre underhållande i “Föreställningar”. Han håller sig på ett mer personligt plan, men är också mindre djuplodande i de korta kapitlen. Liksom Henric Holmberg uppvisar han en klädsam självdistans, även om det är med uppenbar förtjusning han droppar kända namn. När Holmberg skriver om Tältprojektet, syrianska amatörskådespelare och Teatergruppen Oktober, berättar Josephson om Dramaten, Glenn Close och Tarkovskij. Och om Ingmar Bergman förstås.

Anekdoterna haglar. Den för oss musiker närmast mytologiske skivproducenten Manfred Eicher dyker upp som filmproducent och biträdande regissör, han och Erland Josephson konverserar fåordigt – men i underbart samförstånd – om Gesualdo. En ung och nervös filmdebuterande Henric Holmberg får av Tage Danielsson rådet att helt enkelt “vara sig själv”, föga värt för en som ägnat åratal just åt att försöka komma underfund med vem han egentligen är.

Båda böckerna stimulerar den egna tankeverksamheten och var f.ö. bidragande till att jag beslöt att börja skriva denna spalt. En dag kanske jag också förmår formulera några reflektioner om mitt yrke, som kan vara av värde också för andra. För skriva borde fler utövande konstnärer göra, kanske även vi som saknar en Henric Holmbergs eller en Erland Josephsons snille.

Anser Tunabys enda och ledande gitarrist.

2007-12-10

”Så kul!” replikerade min fru, då jag i förra veckan berättade om grammisnomineringen av min nya skiva, innan hon omedelbart övergick till att diskutera vilken mat som barnen fått på dagis den dagen eller något annat jordnära. Hade inte LITE mer upphetsning varit på sin plats? undrade jag i mitt stilla sinne tills jag insåg att det nog inte hade det. Varit på sin plats alltså.

Jag har aldrig varit grammisnominerad tidigare, men tror mig veta att förfarandet tidigare brukade se ut ungefär så här: En jury bedömde ett urval av det gångna årets skivutgåvor i en viss kategori och utnämnde därefter sin favorit till vinnare.

Nu är det nya regler som gäller; den som får flest röster på nätet vinner! För att kunna rösta behöver man varken ha hört skivan man röstar på eller någon av de man inte röstar på. (Jag skulle alltså här kunna uppmana dig som läser dessa rader att gå in på grammisgalans hemsida och rösta på Perceptions of Time. Det skulle ju öka mina chanser att i slutändan få en Grammis, vilket kanske skulle förbättra skivans möjligheter att få viss spridning, vilket i sin tur vore väldigt bra för familjen Bergströms ekonomi. Men lugn, jag tänker inte uppmana dig att rösta på Perceptions of Time med mindre än att du hört inte bara den utan också de övriga nio nominerade skivorna och dessutom anser att just Perceptions of Time är den bästa av dem alla.)

För att skänka ytterligare trovärdighet åt Grammisgalan har arrangörerna i år anlitat Adam Alsing och Gry Forsell som programledare. Mein Gott! När den äger rum kommer jag själv att befinna mig på ett hotellrum i Frankfurt. Det kommer säkerligen att vara roligare på festen i Globen, trots allt!

2007-12-03

Idag kan man på DN:s familjesida läsa en runa över Lars Helge Tunving, som nyligen gick bort. Det är min gissning att namnet för många människor inte säger så mycket. Men för den som intresserar sig för Birger Sjöberg är Lars Helge Tunving en omtyckt, aktad och betydelsefull person. Jag kände honom inte väl och vet inte särskilt mycket om honom, men tack vare honom vet jag en hel del om Birger Sjöberg!

Som aktiv styrelseledamot av Birger Sjöbergsällskapet och som skribent i och redaktör för dess årsbok har Lars Helge betytt massor för spridandet av kännedom om och insikter i Sjöbergs konstnärskap. Och det föresvävar mig nu att han haft åtskilligt gemensamt med Notchefen, som givit namn åt en av Sjöbergs mest rörande visor, av Mikael Samuelson förvandlad till en liten evergreen.

Bodbiträdet, dvs jagpersonen i Fridas bok, har lyckats bli medlem i manskören i Lilla Paris och där anförtrotts uppdraget som just notchef. Detta oglamourösa – men nog så viktiga – uppdrag går ut på att ansvara för körens notbibliotek. På ett plan gäller det helt enkelt att ombesörja att noter inte kommer på avvägar, att de förvaras och katalogiseras på ett tillfredsställande vis o.s.v. Men i ett filosofiskt perspektiv kan det rentav sägas innefatta den himlastormande uppgiften att värna konsten, om man vill vara högtidlig. Sjöbergs notchef är något av en ”nerd” även om ordet inte finns i Sjöbergs omfångsrika ordlista. I tysthet och utan åthävor vårdar han samvetsgrant de enkla pappersarken, vilka symboliserar ”arvet”, ”konsten”. Körens mer högljudda medlemmar – i synnerhet dess ”näktergal”, handlaren och förstetenoren Fritz Gyllberg – tar å sin sida varje chans att förminska honom. Men han väcker trots det, eller kanske snarare just därför, min oreserverade sympati.

När vännerna Eva Haettner Aurelius och Erik Wegraeus nu summerar Lars Helge Tunvings liv och gärning på tre spaltdecimetrar, framstår det med all tydlighet att Lars Helge under en stor del av sitt liv hållit sig i bakgrunden av Birger. Hur otidsenligt känns inte det, att själv träda tillbaka för att sprida ljus över en sedan länge död författare som under några år på 1920-talet publicerade tre verk?

Min egen hemsida säger åtskilligt om vår tidsanda. Den handlar i väldigt stor utsträckning om MIG, om MINA projekt och om MINA förehavanden. Med andra ord: sånt som jag uppfattar att det förväntas att en hemsida skall handla om 2007. När jag tänker på Lars Helge och på Birger Sjöbergs notchef får jag lust att göra en tyst revolt: stänga ner min hemsida och bli en nerd. Även om vissa nog skulle invända att jag inte behöver anstränga mig nämnvärt!

2007-11-26

På fredag sätter jag en efterlängtad punkt för en lång period av näst intill ständigt resande. På tisdag avslutas en turne med Annika Skoglund och Kjell Janssons kvartett. På torsdag är det premiär (i samma lokal – Nybrokajen 11) för septetten Heavy Breeze med bl.a. gitarristen Arne Löthman, oboisten Michael Niesemann och flöjtisten Per-Erik Adamsson (som f.ö. också är fotograf och har tagit alla bilder till min nya CD). Musiken är av Arne Löthman själv och Frank Zappa.

Planerna på detta projekt hörde jag talas om redan för minst fem år sedan, men först nu är det alltså äntligen dags för konsert. Jag rekommenderar alla som har möjlighet att bege sig till Nybrokajen 11 för att uppleva en mycket tilltalande klangvärld och kanske göra några nya bekantskaper. Michael Niesemann, t.ex, är värd en resa bara han, liksom basisten Jenny Bengtsson och klarinettisten Johan Söderlund. Ensemblen saknar en trummis, men har i gengäld en briljant slagverkare i Anders Haag.

Dagen efter konserten på Nybrokajen passar vi på att spela in en del av materialet. Sedan blir det december och då skall jag vara hemmaman ett slag.

2007-11-19

I torsdags avslutades det projekt, som dominerat mitt yrkesliv denna höst: Junker Nils av Eka, en musiksaga för barn i åldrarna sju till elva. Astrid Lindgrens berättelse, med doft av medeltida ballad, har dramatiserats och försetts med ny, kongenial musik av Georg Riedel. Sörmlands Musik & Teater har svarat för produktionen av föreställningen, som under ett tiotal veckor spelats för tusentals barn i hela Sörmland. Jag har lärt mig något nytt: det är gymnastiksalarna, som härbärgerar kulturen i landets skolor. Ofta har det fungerat bra, en enkel ljusrigg och lite scenografi kan förvandla de flesta miljöer till en liten teater. (Den omisskännliga doften av gymnastiksal har förvisso varit en ständigt närvarande påminnelse om att man inte befunnit sig på Dramaten.) Vid några tillfällen har gympaläraren, som till vardags har sin arbetsplats där, inte nåtts av budet om att det vankas musikteater och man har ur dennes irriterade reaktion kunnat utläsa att dylika informationsmissar i vissa skolor är regel snarare än undantag. Då har en kort diplomatisk förhandling utmynnat i en för alla parter godtagbar kompromiss – gymnastiklektionen har avslutats lite tidigare och vi har påbörjat riggningen lite senare än planerat. Så föreställning har det blivit och det på utsatt tid! Det har väl inte alltid känts glamouröst att stiga upp halv fem för att bege sig till exempelvis Stigtomta en gråmulen måndagsmorgon i november och där inleda arbetsdagen med att flytta bänkar och bära ihoprullade dansmattor. Men det har varit en glädje att få syssla med något så angeläget som kultur för barn och att dessutom få göra det i så gott sällskap. Jag saknar redan mina arbetskamrater under den gångna hösten; Daniel, Mihai, Kristina, Anette, Johan och Carola.

Lyssnar mycket på radio när jag kör bil. Oftast blir det P1 eller P2, så jag är rätt bristfälligt uppdaterad när det gäller utbudet i de andra kanalerna. Nyligen rattade jag dock in P4, där jag fastnade för en låt med Lars Winnerbäck och Miss Li. Den engagerade mig på ett sätt som inte händer varje dag. Och det trots att jag upplever Winnerbäcks sätt att sjunga som så… konstlöst är väl det ord, som bäst beskriver vad jag menar. Har inte lyssnat ordentligt på honom förut, vilket kan verka besynnerligt med tanke på hans stora populäritet. Och förmodligen säger min uppfattning mer om mig än om honom. Det jag kallar “konstlöst”, “grabbigt” eller “manierat” upplevs förmodligen av andra som “äkta”, “chosefritt” eller vad vet jag. En riktigt fin sång var det i alla fall och vad jag förstår så gick den rakt in på Svensktoppen!

2007-11-12

Har ägnat dagen åt filmmusikinspelning hos Johan Söderqvist utanför Ösmo. Senast jag var där var för åtta år sedan. Då var jag måttligt intresserad av boningshuset från 1600-talet, studiobygget och den omgivande trakten. Sedan dess har jag själv hunnit bli husägare med ständigt pågående renoveringsobjekt. Intresset för byggnadsvård, bygdehistoria m.m. har vuxit från nära noll till hundra. Under ett intensivt pass mellan 10 och 17 hann Johan och jag diskutera olika takbeläggningar, vikten av tillfredställande dränering samt trekammarbrunnar och uppvärmningskostnader, men också spela in ett antal minuter musik till en kommande Thomas Alfredson-film. Ledmotivet sitter nu som ett plåster i mitt öra. En givande dag på alla sätt.

På vägen till Ösmo lyssnade jag på Musikradion i P2. Kände medlidande med programpresentatören, som kämpade tappert – men inte särskilt framgångsrikt – med uttalet av musiktermer och andra främmande ord. Och reflekterade kring det eventuella sambandet med det faktum att flera av radions kunniga trotjänare erbjudits och accepterat avgångsvederlag för att sluta i förtid. På så vis sparar Sveriges Radio pengar. Det går bra för Sverige just nu, men i Musikradion i förmiddags lät det ganska fattigt…

2007-11-05

Oppopoppa hette ett tv-program , som sändes från Soliden på Skansen i Stockholm under några år på det tidiga 70-talet. Clabbe var programledare och husbandet , som utgjordes av några av landets bästa studiomusiker, leddes av Lasse Samuelsson. Det är därifrån jag har mina tidigaste minnen av Janne Schaffer. När han gav ut sin första soloskiva hamnade den på topplistorna, vilket givetvis var ovanligt för en instrumental skiva. Låtarna, bl.a. “Halkans affär” och “Jordbruksmaskinen”, sitter som tatuerade på mina trumhinnor alltsedan dess och konvolutets bilder – bl.a. interiörer från gamla Europafilms studio – är för evigt etsade på mina näthinnor. Janne blev min stora idol och jag införskaffade uppföljaren, logiskt nog kallad “Janne Schaffers andra Lp”, och senare också “Katharsis”, samma vecka som de kom ut. Jag ville bli studiomusiker som Janne och drömde om att en dag äga en Gibson Les Paul och en wah-wah-pedal.

Och tänk – drömmen gick i uppfyllelse! Tror att det var på min 12-årsdag som jag fick en wah-wah av mina inkännande föräldrar och 1977 kunde jag i samband med en skolresa till USA köpa en svart Gibson Les Paul Custom i Lansing, Michigan för 2.200:- vilket var rätt billigt redan då. Att jag själv skulle få spela tillsammans med Janne var dock någonting, som jag inte ens tillät mig att drömma om. Man det har jag faktiskt fått göra vi några få tillfällen! Senast igår kväll, då Janne hade hyrt Södra Teatern i Stockholm för att avsluta en veckolång turne. Förutom att spela en låt med Janne och bandet – Mats Jenseus, Dan Evmark, Tobias Gabrielsson och Per Lindvall – hade jag det stora nöjet att stå i kulisserna och lyssna till många nya och gamla fusion-hits, och att häpna över mer eller mindre osannolika anektoter om Bob Marley (sovandes i en garderob i en Stockholmsförort), om Ted och om Abba.

Jag kan inte riktigt få in i min lilla hjärna att 35 år gått sedan jag “upptäckte” Janne där i Oppopoppa-bandet. Min egen Gibson Les Paul blev f.ö. stulen under ett teaterengagemang på Intiman 1987.

2007-10-29

Ja, här tänkte jag skriva en sorts veckobrev om diverse saker som upptar mina tankar. Om inte annat skall det bli kul att regelbundet öva sig lite i skrivandets konst och att uttrycka åsikter. Hemsidan i övrigt är övervägande engelskspråkig, men här hade jag tänkt hålla mig till svenska. I morgon skall jag hålla en masterclass på KMH under skolans “pedagogdagar”, vilka vänder sig till verksamma musiklärare av olika slag. Därefter bär det iväg till TV4 för att kompa Malena Ernman i Nils Lindbergs “Shall I Compare Thee”. Och sedan väntar repetition med Heavy Breeze, en nybildad septett, som spelar musik av Frank Zappa och Arne Löthman. Så jag har lite att förbereda och sätter därför punkt nu. Välkommen åter till mitt nya hem på webben!