2008-12-16

Vår minsta flicka är nu så pass stor (drygt åtta månader) att hon inte behöver ammas nattetid. Alltså har det blivit dags för pappan – mig – att börja dela ansvaret för de ofta krävande nätterna. Samtidigt skall mamman – min fru – få erinra sig hur det känns att sova en hel natt.

I går kväll somnade hon (dottern, inte frun) med min näsa i ett fast grepp. Min begränsade repertoar av vaggvisor kom således att få en sordinerad klang. Kanske var det därför hon sov redan efter den tredje, “När trollmor har lagt de elva små trollen…” (Mitt rättstavningsprogram föreslår “trollmos”, men jag kan väl inte ha tagit så fel under alla dessa år?)

Efter att ha fått nappflaska vid fyrablecket i morse lade hon sig bekvämt tillrätta med båda sina små armar om min hals. Den sortens belöningar gör att man nästan kan längta efter att få stiga upp och vispa välling i vargtimmen.

2008-12-09

Det drar ihop sig till Grammisgala. Precis som förra året får svenska folket vara med och rösta på de nominerade, som skall reduceras till hälften. Och precis som förra året kommer nu uppmaningar från nominerade kolleger att rösta på just deras skiva. Man behöver självklart inte ha hört vare sig deras eller någon av de andra kandidaternas alster för att vara med och påverka utgången, men vem bryr sig?

Förra året var min skiva ”Perceptions of Time” nominerad och jag övervägde under en knapp sekund om jag skulle fiska röster. Rösta själv, kanske? Jag beslöt mig för att det vore under min värdighet. De av mina kolleger, som vädjar om support nu, får dessvärre också klara sig utan min röst. Sorry!

Det är en sak att skivbranschen tar till alla knep för att rädda den sjunkande skutan. Men vi, som gör skivor, borde hålla ihop och uppmuntra varandra, inte bete oss som drunknande passagerare.

2008-11-27

Så sent som igår var snövallarna meterhöga här ute. Nu håller allt på att töa bort. Resandet, en förutsättning för min konsertverksamhet och som jag normalt inte har några större problem med, känns olustigt. Oavsett om man skall ge sig ut på vägarna, ut till sjöss eller upp i luften, är vädrets nyckfullhet ett orosmoment så här års.

Igår hade jag lyckan att slippa sladda ner till huvudstaden på vintriga vägar. En repetition kunde flyttas och ett styrelsemöte ställdes sonika in. Men i morgon skall jag ta mig till Frankfurt för att repetera med Ensemble Modern inför en konsert på Alte Oper. Planet från Arlanda går 10.10 och om allt klaffar så skall jag hinna precis lagom till repetitionens början kl 14.30. Hem igen på lördag, jobb med Annika Skoglund i Stockholm på måndagen och så åter ner till Frankfurt och konserten där på tisdag.

Nästa helg väntar en Schubert-afton i Göteborgs Konserthus. Då håller jag tummarna för att tågen går enligt tidtabell.

2008-11-20

Det var länge sedan tiden och vädret medgav några skogspromenader. Men idag flödade solen och marken täcktes av ett tunt men gnistrande vitt snötäcke. Jag unnade mig en paus i arbetet med instuderingen av Johannes Janssons Deja Vu för baryton och gitarr och gav mig ut.

I snön var dygnsfärska spår av rådjur och räv samt – alldeles intill rävgrytet – en dödsföraktande hare. En obetad äng med högt gräs hade förvandlats till en installation av frusna vågmönster. Solen slösade med ett varmt, gult sken innan den började huka bakom trädtopparna redan strax före två. (Det kanske är naturlyriker jag skall bli!)

S och jag gick till fots med H i vagnen och hämtade de “stora” barnen på dagis. Åter hemma åktes det pulka och stjärtlapp. En lantlig vinteridyll som hämtad ur en bilderbok av Elsa Beskow, med färgglada overaller i bävernylon och reflexvästar som anakronistiska inslag.

Till slut kallade dock Johannes Janssons tonsättning av Georg Backmans text och det var bara att återgå till arbetsrummet för att fortsätta nöta. “…En trasig cykel ropar vild av smärta…”

På tisdag spelar Olle Persson och jag in verket i Sveriges Radios Studio 2 för senare sändning i Musikradion.

2008-11-18

Tidigare (2008-09-25) har jag skrivit här om det hätska tonfall, som kännetecknat så många inlägg i kulturdebatten under senare tid. För vissa personer tycks det vara extremt provocerande att skattemedel tillförs kultursektorn. Staten skall inte lägga sig i vilken kultur valigt folk önskar konsumera, har det hetat (som om staten gjorde det, det är väl ändå mångfalden och därmed också valfriheten, som i någon mån värnas?) och ordet “kulturelit” är numera ett tacksamt skällsord.

I Dagens Nyheter 2008-11-17 publicerar Niklas Rådström en lysande debattartikel, i vilken han reder ut begreppen precis så pedagogiskt, rakbladsvasst och elegant som bara en författare av hans kaliber kan.

Artikeln är ganska lång, men innehåller inte ett överflödigt tecken. Du, som inte redan läst den, hittar den via länken nedan. Rekommenderas!

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=852681

2008-11-17

Spelade i eftermiddags vid utdelningen av Teskedsordens stipendier. Teskedsorden vill uppmuntra och belöna individer eller organisationer som genom ord och handling bidrar till en respektfull dialog mellan människor och river murar skapade av etnicitet, social ställning, ålder, kön, religion eller politik.

En som belönades idag var filmaren Josef Fares. På en fråga från prisutdelaren Jan Eliasson om huruvida han upplevde att främlingsfientligheten i Sverige ökade eller minskade, svarade han att det kunde variera, men att han nyss knappt blivit insläppt vid ankomsten till Norstedts-huset på Riddarholmen, där ceremonin gick av stapeln. Vardagsmat i Stockholm, tydligen, om man råkar ha alltför mörk hårfärg. I Los Angeles, där Fares vistats betydligt mindre, kände han sig för det mesta betydligt mer välkommen.

Hur länge till har vi råd att bete oss så här i Sverige?

2008-10-25

Min vördade kollega och vän Göran Söllscher anförtrodde mig en gång för ganska många år sedan att han var så otroligt nöjd med att ha lyckats spela in sin senaste skiva mitt i den krävande småbarnsperioden. Jag förstod inte riktigt, detta var Görans femte eller kanske åttonde utgåva på DG och den var varken bättre eller sämre än alla de lysande skivor han redan gjort. Ett par ungar kunde väl inte utgöra någon uppseendeväckande inskränkning av övningsmöjligheterna?

Nu vet jag bättre! I måndags och tisdags formligen mosade jag in 32 stycken – varav flera visserligen mycket korta – av Francisco Tarrega i Nilento Studio utanför Göteborg. Om det blev bra vet jag inte riktigt än, men jag känner mig enormt glad och lättad att ha den här inspelningen avklarad. För jag kan intyga att förberedelserna har varit allt annat än optimala. Vårt föräldrakooperativa dagis hade givetvis valt söndagen som årets höstarbetsdag. Torsdag kväll var det städningen och fredag e.m. föräldratjänst. Och så ville jag ju inte missa alltför många konserter under Uppsala Internationella Gitarrfestival, som pågick under samma veckoslut.

Men jag hade tur: fingrarna var förhållandevis samarbetsvilliga den här gången, vilket är något av en förutsättning i den här typen av sammanhang. Ett stycke som Recuerdos de la Alhambra faller obönhörligen ihop som ett korthus om tremolot inte är på humör. En del gitarrister – även några av det mera mediokra slaget – tycks födda med ett jämnt och fint tremolo, men jag är helt enkelt inte en av dem. Om jag har en bra dag, så kan det dock låta anständigt.

Förhoppningen är att inspelningen skall kunna ges ut under 2009. Då är det nämligen precis 100 år sedan Tarrega gick ur tiden.

2008-09-30

Nu har vi UNT (Uppsala Nya Tidning) igen efter en tid med omväxlande DN och SvD. Det skulle vara fint att ha både en lokal tidning och en rikstäckande, men vi hinner inte läsa så mycket och så är det ju sannerligen inte gratis att prenumerera.

Hur som helst, nu är man åter lite uppdaterad vad gäller det lokala kulturutbudet. Sedan en tid annonserar Uppsala Konsert och Kongress för en kväll med Kronoskvartetten: “En stråkkvartett med attityd”.

Om man säger på engelska att någon har “an attitude” , så innebär det att vederbörande är knölig att ha att göra med, dvs har PROBLEM med sin attityd. Första gången jag hörde ordet användas på svenska och i musiksammanhang var för ett tiotal år sedan, när en skivproducent talade uppskattande om en musiker som spelade ”med attityd”. Jag var osäker då på vad han menade och jag är lika osäker nu på vad marknadsavdelningen vid Uppsalas nya konserthus menar. Men jag tror att de vill framhålla att Kronoskvartetten består av fyra “balla” musiker. Och att de anser att en stråkkvartett i normalfallet inte gör det.

Ikväll skall jag faktiskt gå på konsert just i Uppsala Konsert och Kongress med Anne Sofie von Otter, Bengt Forsberg och Svante Henryson. Ja, alltså, jag råkar känna till att Bengt och Svante medverkar. Marknadsavdelningen i huset har gjort bedömningen att det räcker fint att annonsera med Anne Sofie. Som en känd jazzfestivalgeneral lär ska ha formulerat det: “Om jag köper en bil, inte fan bryr jag mig om vilka däck som sitter på den”. DET är vad jag vill kalla attityd.

2008-09-25

Ordet “kulturelit” tycks ha blivit ett skällsord. Eller har det alltid varit det, har jag bara varit ovetande? Under de gångna veckorna har jag särskilt noterat två exempel på närmast aggressiv attityd gentemot “kultureliten”.

I radioprogrammet OBS den 9 september kommenterar en Fredrik Segerfeldt från “tankesmedjan Den nya välfärden” den skuggutredning om kulturen som görs parallellt med den stora, statliga kulturutredningen. Några axplock:

“Skummet i lattekopparna på fin-fiken kring Nytorget på Södermalm i Stockholm vibrerar av upprördhet…”

“Här kommer en nyhet för er, som säger er värna demokratin: Ibland är det någon annan än ens polare som bestämmer.” (Om det faktum att vi i Sverige nu råkar ha något annat än en vänsterregering.)

“Varifrån har eliten fått den för dem så självklara idén att de har rätt att leva på vanligt folks pengar utan att människor själva ska ha något att säga till om?” (Testa på kul att byta ut “eliten” mot “läkarkåren”!)

“Staten tar alltså varje år in ungefär 1000 kronor från varje vuxen svensk för att bestämma vilken kultur vi bör konsumera.”

Knappt har Johan Stael von Holstein hunnit avgå från Kulturrådets styrelse förrän Linda Skugge i en Expressen-artikel den 12 september – oombedd – erbjuder sig att fylla “tomrummet”. Några pärlor ur den texten:

“Man behöver faktiskt inte vara kommunist eller projektanställd dramaturg för att göra nytta i kulturvärlden.”

“Kulturkoftorna måste lära sig hur man når fram till vanliga människor.”

“Jag har aldrig förstått varför just kulturpersoner ser ner på människor med vanliga jobb och liv.”

“Varför ska redan förmögna personer med till exempel exklusivt boende i utvalda kulturhus få ytterligare ynnest betald av undersåtarnas skatter? Kan någon kulturpotentat förklara det för en ensamstående mamma med en sjuksköterskelön?”

Ja, så där mal det på och jag kan inte annat än undra vad som föranleder det hätska tonfallet. Varifrån kommer all ilska och på vilka fakta grundas de svepande påståendena? Visst, vi är många kulturarbetare som periodvis lever på vanligt folks pengar. (Något som också kan sägas om de flesta sjuksköterskor, brandmän, lärare och poliser.) Men så förhåller det sig förstås bara så länge det finns en politisk majoritet för en kulturpolitik som möjliggör det.

Det framgår inte av de debattinlägg jag här hänvisar till huruvida Fredrik Segerstedt och Linda Skugge anser att stat, landsting och kommuner helt skall upphöra med sina subventioner till kulturen, eller om det är konstnärernas (“kulturkoftorna”, “kultureliten” eller vad man föredrar att kalla dem) inflytande – eller åtminstone önskan att ha inflytande – över fördelningen av kultursubventionerna, som provocerar.

Personligen tycker jag att det är önskvärt att sakkunniga är med och beslutar om hur anslagen till skolan, vården, rättsväsendet, etc. skall fördelas inom respektive område. Och att detsamma självklart gäller kulturanslagen. Gärna en vanlig förortsmorsa från Sollentuna i Kulturrådets styrelse. Men att ha “svenneperspektiv” eller vagt formulerade tankar kring “det nya kulturlandskap som växer fram på nätet” är i det sammanhanget är otillräckligt som kvalifikationer, om ni frågar mig. Ingen skulle väl kandidera till Forskningsrådet eller Riksbanksfullmäktige på så svaga meriter. Varför skall spetskompetens närmast utgöra en belastning just på kulturens område?

2008-07-18

– Jag sticker ut och joggar en sväng, sade jag efter middagen, vilket förvånade mig själv nästan lika mycket som omgivningen. – Vad är det, pappa? Barnen lät genuint oroliga när jag ögonblicket senare uppenbarade mig i träningsoverall, ett plagg de aldrig sett mig bära. Min fru, däremot, behöll lugnet. Men hon ville gärna veta vart jag tänkte jogga, förmodligen för att kunna söka efter mig i rätt väderstreck om jag skulle segna ner och inte förmå ta mig hem igen.

Det hela var ett stundens infall, jag hade inte haft en tanke på att “tanka kolhydrater” eller att förbereda mig på annat sätt. Den risotto, som jag egenhändigt lagat till och nyss sköljt ner med två glas Castello di Brolio, torde dock ha innehållit kolhydrater nog för tre maratonlopp. (Ja, jag vet, Castello di Brolio är alldeles för dyrt för en vanlig fredag, men vi hade slut på boxvinet.)

Jag satte de båda större barnen framför datorn och tjoffade in Nasse, en av husets tre DVD-filmer. De fick titta från början, där Nasse hittar en spegel, så jag hade tolv Nasse-avsnitt på mig att hinna hem igen. (Frun hade under tiden fullt upp med att söva spädisen.)

De första tre hundra metrarna flyter på bra, det kan väl inte enbart bero på nerförsbacken? – Du kan väl värma upp först? hade hustrun sagt, men jogging ÄR väl uppvärmning? Svänger in på Myssingevägen, en grusväg, fortsätter bort till den gamla banvallen och vänder där. Omväxlar lite mellan att gå och halvpringa, stretcha och gå igen. Härligt!

När jag kommer hem har Nasse just hittat en vattenkanna, det är avsnitt fem.

2008-07-13

Det är alltid trist att behöva ställa in en konsert. Dessbättre är det också högst ovanligt att man tvingas göra det. För sångare finns förstås en tydlig gräns; om de tappar rösten så är det inte mycket att göra åt saken. Detta drabbade i veckan Malena Ernman och det var givetvis dåliga nyheter för de konsertarrangörer, som hade sedan länge utsålda hus och som fick bråttom att lösa den uppkomna situationen på bästa möjliga sätt.

Annika Skoglund ställde upp med kort varsel och gjorde fantastiska insatser i Brunnby kyrka (Musik i Kullabygden) liksom på Ekensholm (Musik på sörmländska slott och herresäten). I Brunnby kyrka skulle Tobias Ringborg, Staffan Mårtensson, Lowe Derwinger och Daniel Blendulf spela Messiaens Kvartett för tidens ände senare på kvällen och de var inte sena att tacka ja till att medverka på ett hörn även under Annikas och min konsert.

Så den fulltaliga publiken, som alltså köpt biljett i tron att de skulle få uppleva Malena Ernman, kunde bjudas på en musikalisk salong av exklusivaste slag. Själv hade jag åtagit mig att ansvara för programpresentationen och det kändes lyxigt att kunna påannonsera dessa lysande musiker som en extra bonus för de närvarande.

Jag tror att alla gick hem nöjda och för min del gladdes jag enormt åt möjligheten att för första gången samarbeta med några artister som jag länge beundrat. Tobias, Staffan, Lowe och Daniel bjöd en timme senare på en magnifik Messiaen. Sedan åt vi alla räkmacka på Grand Hotel Mölle medan blixtarna ljungade ute över Öresund. Då det var dags att traska hemåt i den skånska sommarnatten kom det tropiska skyfallet.

2008-0?-??

Jag hade tänkt skriva någonting om det civiliserade färdsättet tåg. Men efter de senaste dagarna känns det svårt. Malena hade tillfrisknat tillräckigt för att försöka sjunga i Lösens kyrka under Lyckå Kammarmusikfestival. Att jag själv bokat in mig på tåget berodde i ärlighetens namn inte främst på min miljömedvetenhet, eller på något större ekonomiskt sinnelag. Den högst prosaiska anledningen var avsaknaden av flygförbindelser till Blekinge denna sommarlördag.

Alltså blev det tidig avfärd med bil ut till 288:an och så buss 811 in till Uppsala. Tåg till Stockholm med byte till x2000 mot Malmö. Malena klev på samma tåg, men i 1:a klass (själv unnade jag mig 1:a klass till hemresan, då det bara skilde ett par tior).

Avgången från Stockholms Central försenades på grund av en trilskande dörr med 20 minuter men efter ytterligare någon minut fick tåget grönt ljus och kunde påbörja färden mot Alvesta, där vi hoppades att vårt anslutande tåg skulle invänta.

2008-06-29

Kulturborgarrådet i Stockholm skall dela ut bonuspengar till grupper och institutioner, som lyckats öka sin publik. Och visst är det kul med visionärer, som förmår se bortom primitiva, förlegade strukturer! Men varför inskränka detta nytänkande till att omfatta kultursektorn? Låt till exempel Försäkringskassan dela ut en bonus till FRISKA människor, det är ju positiva incitament som behövs!

I den svenska filmbranschen har man insett det där för länge sedan. En del av det statliga filmstödet betalas ut endast till filmer som uppnår en viss publiksiffra. Så har vi följdriktigt begåvats med verk som Göta Kanal II.

2008-06-26

Upptäckte nyligen av en slump att min gode vän sedan många år, pianisten Matti Hirvonen bloggar på sin hemsida. Underhållande och läsvärt enligt mitt förmenande, men allt annat hade ju förvånat. Och inspirerande för en annan, som försöker skriva just så. Döm själv:
http://www.mattihirvonen.com/

2008-06-24

Det skall vara en komiker i år! Liksom förra året och året dessförinnan.

När Berwaldhallen firade Esa-Pekka Salonens 50-årsdag nyligen hade en imponerande rad av världsstjärnor engagerats. Ändå tycktes det som om arrangörerna hyst farhågor om att det skulle bli en småtrist tillställning. För precis som Robert Wells under flera år har lättat upp sitt Rhapsody in Rock-koncept med en eller flera komiker, så hade man här tagit det säkra före det osäkra och gjort just detta.

Gott och väl, det var bitvis rätt kul. Men var jag ensam om att tycka mig höra feta, ironiska citationstecken kring många repliker i manuset? OCH NU: VÅR EGEN “SÅNGFÅGEL”, ANNE-SOFIE VON OTTER! Eller “GRATTIS” ESA-PEKKA, NU SJUNGER VI ALLA HAPPY BIRTHDAY TO YOU, FAST PÅ FINSKA! Eller “TACK” FÖR DET “FANTASTISKA” FRAMFÖRANDET, “HÅKAN PÖNTINEN” OCH “ROLAND HARDENBERGER”! Och var det i så fall min överkänslighet för det där klädsamt distanserade tonfallet, som var orsaken till att jag upplevde att superlativerna och hyllningarna inte riktigt kom från hjärtat?

2008-06-16

Det känns helt overkligt att Esbjörn Svensson är borta! Jag satt en gång på klipporna vid Björkviks brygga och såg på när dykare tränade. Så när jag först läste om att en person skadats allvarligt på denna plats, kunde jag utan vidare se miljön framför mig. Föga anade jag då att denne dykare var Esbjörn, och att han inom några timmar skulle dö av sina skador.

Det är vid mina egna rätt glesa gästspel ute i Europa, som jag insett hur betydande e.s.t. är. Det är inte precis små jazzklubbar de uppträder på, snarare de största konserthusen. Där spelar de i samma division som Wayne Shorter, Keith Jarrett, Herbie Hancock och några få till. Ytterst fina musiker är de förstås var och en för sig, medlemmarna i trion, men som ensemble är e.s.t. ännu mycket mer än så. Nu fick deras saga ett abrupt och meningslöst slut. Hur Magnus och Dan mår, för att inte tala om Esbjörn Svenssons familj, är jag oförmögen att ens försöka föreställa mig…

2008-06-10

Vårsäsongens två sista engagemang var av det glamourösare slaget, med mina mått mätt: Först gästspel i Musikverein i Wien med Anne Sofie von Otter, Svante Henryson och Magnus Persson, sedan i franska Caen med Barbara Hendricks.

Musikverein är ett av världens mest mytologiska konserthus. Jag har spelat i Wien förut men då i det något mindre tjusiga Konzerthaus. Kanske var detta mitt livs första och sista framträdande i Musikverein. Kvällen före avresan ägnades åt städning av vårt föräldrakooperativa dagis. Att ligga på alla fyra och skura toaletter är inte den optimala uppladdningen inför den här typen av uppdrag, men dagisstädningen på jämna veckor är inte något man kan undandra sig bara för att man råkar vara på väg till en viktig konsert i Wien. Påföljande dag hade barnen “skivinspelning” på dagis och jag hade förstås lovat att kompa. Så timmarna före avfärden till Arlanda blev det ett intensivt pass med Lilla snigel, Jag hamrar och spikar, Hjulen på bussen och fjorton sånger till. Ingen av dem står på Anne-Sofie von Otters repertoar…

Konserten i Wien blev trots allt en framgång, men inte var det tack vare mig. Jag vill inte skylla mina tillkortakommanden på bristande förberedelser, snarare på att jag darrade en smula i stundens allvar. Hoppas ändå få chansen någon mer gång. Och att det då skall vara en udda vecka…

Att Barbara Hendricks är en stor stjärna i Frankrike visste jag sedan tidigare. Man att hon var SÅ stor hade jag inte förstått. Hon tas emot av fransmännen på ett sätt som man förknippar med statsbesök och hennes ackompanjatör (i det här fallet jag) omfattas också av välviljan. Två dygn med egen chaufför och kock samt inkvartering i slottsliknande miljö utgjorde vad mig anbelangar en behaglig avrundning på vårens konsertverksamhet.

På kvällen efter hemkomsten mötte jag en annan dagisförälder vid den lilla återvinningsstationen i “Tuna city”. Vi stod i kvällssolen och källsorterade papp- plast- och glasförpackningar och jag fick tillfälle att berätta om mitt äventyr. “Egen chaufför bla bla bla”. Samt demonstrera klädsam distans till det hela genom att lägga till att “man kommer ju genast ner på jorden igen när man står här och stoppar sina tomma Bregottaskar i en container, bla bla bla”.

2008-05-23

Det vårläte, som jag älskar kanske mer än alla andra, är lärkans kvillrande. Sedan vi flyttade ut på landet hör jag den sprudlande sången varje år ute över sädesfälten bakom vårt hus och varje gång tänker jag på Birger Sjöbergs “Den första gång…”:

Då ljöd en sång från himmelen,
så skön som inga flera;
det var den lilla lärkan grå,
så svår att observera.

De där raderna har jag kunnat i tjugo år, men de sade mig inte alls lika mycket förrän jag blivit lantis. Nu fungerar den betingade reflexen också omvänt: När jag hör eller läser Sjöbergs dikt förflyttas jag, oavsett vilken årstid det råkar vara, till sommaren. (Diktens “nu” är f.ö. vinter. “Då”, dvs. den första gång jag såg dig, det var en sommardag.)

Man måste nog vara väldigt väl förtrogen med ett språk för att få några överväldigande upplevelser av några enkla ord. För min del är det – sorgligt att säga – bara på mitt modersmål som orden kan väcka de riktigt starka känslorna.

Ett sådant exempel är Lars Forssells text till Jacques Brlels “Il nous faut regarder”. Den heter på svenska “En enkel visa” och handlar egentligen inte om något särskilt. Men den innehåller ord, vilka, helt på egen hand verkar det som, letar sig in i mitt bröst och rör vid mitt innersta:

så måste du ju höra
min sommars alla ljud
en trast som stämmer
upp sin sång för någon Gud
ett barn som skrattar till
en våg som sköljer in
en vän som vill dig väl
en kärlek som är din

I den franska versionen hinner jag knappt uppfatta orden.

I söndags var det vårkonsert i Lidingö kyrka. Jag spelade solostycken av Tarrega, Bach m.fl. och Lidingö motettkör sjöng. Efter Olle Adolphsons “Koral” med kören var det min tur att presentera några solostycken av Olle. Men efter denna besvärjelse, som slutar med raderna

När själen fylls av fröjd och upp sig svingar
och lyfts mot himlens höjd på starka vingar
och allt sitt lov till ljus och liv vill bära
när hjärtat jublar, Herre, är du nära.

kunde jag nästan inte få fram ett ljud, magstödet var som bortblåst.

Ibland undrar jag om inte allt kämpande med sånger av Schubert, Granados och Faure bara är en del i den musikaliska allmänbildningen och att det är inom den svenska sångrepertoaren som jag egentligen har förutsättningar för att förmedla något av betydelse. Ser jag ordet “Lerche” vet jag att det betyder “lärka”. Men ser jag ordet “lärka” tycker jag mig nästan höra fågelsången. Kanske blir det därmed också lite lättare att kommunicera någon av de känslor som den väcker.

2008-05-02

Kanske undrar någon om jag fått svar kulturministern, som jag ju skrivit till apropå den provocerande utnämningen av Johan Stael von Holstein till ledamot av Kulturrådets styrelse (se WEEKLY 2008-04-12). Jodå, det kom ett vänligt svar häromdagen, möjligen författat av någon sekreterare men åtminstone undertecknat av kulturministern själv.

Hon förklarar att hon inte har möjlighet att kommentera enskilda ledamöters agerande och åsikter och allt annat hade ju förvånat. Vidare talar hon om vikten av att olika perspektiv är representerade i Kulturrådets styrelse, däribland entreprenörernas. Så långt är jag helt överens med kulturministern. Men problemet är ju inte att en entreprenör hamnat i den nya styrelsen för Kulturrådet. Problemet är att just denne entreprenör vid upprepade tillfällen avslöjat sig som sällsynt okunnig på flera av de områden som omfattas av Kulturrådets verksamhet och därtill framstår som cynisk och arrogant.

Nyligen aviserade kulturpolitiska talesmän för Centern och Folkpartiet att de är beredda att lägga ner Rikskonserter. Gott och väl – kanske finns det effektivare konstruktioner än Rikskonserter för att ge grogrund åt smalare musik i det svenska kulturlivet. Men är det inte okänsligt att ens börja tala om nedläggning av Rikskonserter utan att samtidigt kunna presentera någon idé till ett alternativ? Nu sår man bara ytterligare osäkerhet i en redan svajig verksamhet. Dessutom föregriper man den statliga kulturutredningen, som kulturministern tillsatt. För min personliga del har bristen på fingertoppskänsla hos den nya regeringen inneburit ett kulturpolitiskt uppvaknande. Om kulturministern inte förmår att börja leverera snart, kommer jag att engagera mig för ett kulturpolitiskt maktskifte vid nästa val!

2008-04-27

Igår fick jag ta emot ett pris som en liten belöning för mina konstnärliga strävanden: Kristallpriset, en gång instiftat av Gerd och Lennart Reimers men numera utdelat av Svenska Dirigentföreningen. Prisutdelningen ägde rum i Stockholms Konserthus i samband med en orkesterkonsert med musik av Anders Nilsson. Det kändes märkligt att traska ut på podiet, där Kungl. Filharmonikerna satt nystämda och spelklara, utan mitt sedvanliga attribut (tänkte närmast på min gitarr). Det var nästan som om man glömt att ta på sig byxorna eller något i den stilen. Men samtidigt kändes det härligt att inför en stor publik ta emot tjusigt diplom från Dirigentföreningens ordförande Jan Risberg och en blomsterbukett från juryledamoten Anders Hillborg. Och, som om inte det vore nog, en fanfar från orkestern!

Priset fick jag eftersom jag, enligt juryns motivering, ”med nyfikenhet, kreativitet, intellektuell skärpa och gedigen professionalism har berikat och vidgat gränserna för gitarrspelet, både som uttolkare, arrangör och improvisatör”. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och jag vill härmed gratulera juryn till att ha gjort ett utmärkt val!

Nä, jag vill förstås inte skämta bort det hela. För bekräftelser av det här laget sitter ju väldigt bra emellanåt! Och lite extra rörande är det allt att få ett så fint erkännande av några av sina kolleger. Att några av dem har lagt märke till att man håller på och att de dessutom tycker att man gör det bra.

Anders Nilssons musik var givetvis värd resan bara den…

2008-04-12

Förra söndagen intervjuades Johan Stael von Holstein av Lasse Bengtsson i TV4:s Nyhetsmorgon. Johan Stael von Holstein utsågs för några månader sedan till ledamot av Kulturrådets styrelse. Sedan dess har han varit flitigt kritiserad och det på goda grunder så vitt jag kan bedöma. I Morgonsoffan fick han möjlighet att lägga ut texten ganska länge och det var fascinerande, hur många grodor som hoppade ur munnen på honom. Nu är han förvisso inte ensam i styrelsen för Kulturrådet. Men hans medieframträdanden gynnar inte precis rådets trovärdighet. Jag upplever utnämningen av Johan Stael von Holstein som provocerande och har därför skrivit brev till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Här får du läsa det i sammandrag:

“…Det gäller den olycksaliga utnämningen av Johan Stael von Holstein till ledamot av Kulturrådets styrelse. Att uppsåtet med denna rekrytering var gott betvivlar jag inte. Förmodligen är detta en kreativ person, som kan anlägga nya och intressanta perspektiv på saker och ting. Han är ju dessutom bara en av åtta styrelseledamöter i Kulturrådet. Men genom sin bredvillighet att uttala sig i medierna – nu senast i en längre intervju i TV4:s Nyhetsmorgon (2008-04-06) – utsätter han just nu, helt på egen hand, rådets legitimitet för stora påfrestningar.

Problemet är, menar jag, inte enbart av ideologisk natur. Nej, problemet består i hög grad i att denne man oupphörligen avslöjar sig som så uppseendeväckande okunnig inom de områden som omfattas av Kulturrådets verksamhet. Därtill ger han uttryck för en cynisk människosyn och förefaller sakna all form av ödmjukhet inför uppgiften. Som debattör är han närmast en katastrof: Han uttrycker sig illa, saknar goda argument (“jag vet att jag har rätt!” imponerar åtminstone inte på mig) och när han irriterat och arrogant avfärdar en erfaren och betydligt mer välartikulerad meningsmotståndare (Nils-Petter Sundgren) med tillmälet “gamling” känns det rentav obehagligt. Det är frestande att leka med tanken på hur finansmarknaden skulle reagera om en person med motsvarande trovärdighetsproblem rekryterades till exempelvis Riksbanksfullmäktige. Finanssektorn skulle givetvis aldrig acceptera något sådant och man kan ju undra varför just kultursektorn förväntas vara mer fördragsam.

Jag har full förståelse för att en minister inte kan belägga en enskild ledamot med yttrandeförbud. Men jag skulle vilja vädja om att Du på ett tydligare sätt än hittills demonstrerar att de attityder Johan Stael von Holstein ger uttryck för inte är synonyma med Dina och regeringens. Allra bäst vore förstås om han lämnade sitt uppdrag i Kulturrådet. Det måste rimligen finnas andra sammanhang där hans speciella kompetens bättre kan tas i anspråk.”

2008-04-01

I morse kom hon äntligen: Hjördis, vår dotter, Esters och Göstas lillasyster. Vi trodde till en början att vi skulle tvingas åka hem från sjukhuset med oförrättat ärende, eftersom Saras värkar liksom kom och gick. Men efter en längre promenad i Uppsala med kortare avbrott för besök på Myrorna, Claes Olsson, ett cafe och en sushirestaurang så började det hända saker och kl 01.40 hade vi Hjördis hos oss i förlossningssalen på Akademiska Sjukhuset. Nu ligger hon och hennes äldre syskon och sover medan deras far skall försöka förbereda sig en smula inför morgondagens repetition med Lill Lindfors, Dalasinfoniettan under Hannu Koivola och texter av Edith Södergran. Jag behöver inte infinna mig i Falun förrän 12.30, så jag räknar med att hinna sova lite också…

2008-03-20

Läste nyligen i SvD om Ivar Harrie, som var chefredaktör på Expressen under en period på 1940- och 50-talen. Harrie var en spränglärd professorstyp av ett slag man inte förväntade sig på den posten. Men även bland hans efterträdare har det funnits levande bevis för att man kan vara intellektuell, besjälad av en genuin vurm för konst och poesi och ändå samtidigt göra karriär som chef för en bitvis rätt så snaskig kvällstidning. Varför blir jag instinktivt misstänksam mot den sortens inkonsekvens? Jo, förmodligen för att min egen moraluppfattning är så fyrkantig och påbjuder ett ställningstagande i den ena eller andra riktningen. Och kanske för att jag upplever att den smala kulturen (en del skulle säga finkulturen) nu håller på att trängas ut helt av populärkulturen. Och att ett gäng cyniker, förklädda till humanister och intellektuella, påskyndar denna utveckling. Men på sistone har jag snuddat vid tanken på att det i själva verket är jag som har problem, och att de här smidiga typerna, som så sorglöst omfamnar såväl högt som lågt, är de som skall rädda den smala kulturen från en alltför tidig död.

En artist, som jag tycker alltid har balanserat mellan folklighet och exklusivitet med en sömngångaraktig säkerhet, är Tommy Körberg. Jag minns hur oförstående jag var inför hans val att ställa upp med Stad i ljus i Melodifestivalen 1988, eller om det var -89. Tommy hade ju just kommit hem från ett par år med Chess i Londons West End och vi hade ju ett jättebra band (med Stefan Nilsson, Teddy Walter och Andre Ferrari) som gjorde konserter med ”creddig” repertoar, ganska väsensfrämmande från Melodifestivalen. Först långt senare insåg jag att det var TACK VARE Stad i ljus, Anthem, Drömmen om Elin och Judy min vän som Tommy kunde fara land och rike kring och locka en överväldigande stor publik som mer än gärna svalde en ganska fiberrik kost på Jacques Brel, Stefan Nilsson-original, Hasseåtage-texter, Michel Legrand och Strindberg i Carl-Axel Dominiques tonsättning. Och att det var TACK VARE Stad i ljus, Anthem, Drömmen om Elin och Judy min vän som jag fick vara med om detta.

Jovisst, jag har också medverkat i Melodifestivalen! Det var 1993 och jag kompade självaste Christer Björkman i en låt av Micke Bolyos. Du minns den nog inte (jag gör det knappt själv), men kanske kommer du ihåg Eloise med Arvingarna eller We are all the winners med Nick Borgen? Eller ”chocken” med telefonröstningen? Detta var nämligen första gången som tittarna erbjöds möjligheten att vara med och rösta via telefon, vilket till en början ansågs väldigt radikalt. Kvällstidningarna hårdbevakade förstås alltsammans, i morgontidningarna blev det väl på sin höjd notiser.

Sedan 1993 har dagstidningarnas kultursidor i flera avseenden närmat sig kvällspressens stilgrepp. När DN i lördags upplät större delen av sin förstasida åt årets upplaga av Melodifestivalen, vars final skulle avgöras på kvällen, och dessutom ägnade fyra hela sidor i kulturdelen åt evenemanget, tycktes förvandlingen vara fullbordad. Jag tror att Ivar Harrie hade tagit sig för pannan.

2008-03-02

Skall det fortsätta så här, så får jag ändra rubrik från ”weekly” till ”monthly”.

I januari startade vi en bokcirkel tillsammans med några vänner här ute i Tuna. Vid ett första möte hemma hos Magnus och Jenny i grannbyn beslöts att nästa träff skulle äga rum den 2 mars (i kväll, alltså) hemma hos Sara och mig och att den bok, som skulle läsas till dess, är Som vi älskade varandra av Anders Paulrud. Ett par dagar efter mötet ringde telefonen och jag ombads spela – tillsammans med Margareta Bengtson och Mimi Sunnerstam – på Anders Paulruds begravning och efterföljande minnesstund på Aftonbladet. Det var ett märkligt sammanträffande, tycker jag. (Och vad hade hänt om vi i stället för Paulrud valt Kalifatides, som bl.a. jag själv röstade på…?) Min läsning av Som vi älskade varandra, som blev författarens näst sista roman, fick förstås en ytterligare dimension efter att uppdraget utförts.

Dessutom har jag bl.a. lärt mig en sådan sak som att författaren Harry Martinson stavas med ett s, till skillnad från konstnärsvännen Harry Martinsson i boken. Olle Perssons och min länsturne avslutas i eftermiddag i Österlövsta i norduppland. På repertoaren står bl.a. ett knippe sånger ut Aniara i Carl-Axel Dominiques tonsättning. Förhoppningsvis har det inte upprört alltför många att jag i programbladet konsekvent stavat Harry Martinsons namn med två s. Men jag kommer aldrig att göra om det.

Vid nästa träff skall vi tala om Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri.

2008-02-02

Har ägnat en hel del tid på sistone åt att få ordning på min hemsida och nu börjar den äntligen bli klar! Bland mycket annat har jag snokat runt på nätet för att kolla upp vilka av skivorna i min diskografi som fortfarande finns på marknaden.

Jag kunde intresserat konstatera att flera av de skivor som Mikael Samuelson och jag spelade in för femton-tjugo år sedan ännu finns att få tag på. Såväl Taube-skivan ”Personligt samtal” som Sjöberg-dito ”Fridas bok” hittade jag på ginza.se, kategoriserade som ”Pop/Rock/Punk”. En Musica Sveciae-utgåva av Bellman-sånger med blandade artister – däribland Mikael Samuelson och Tommy Körberg – återfanns däremot i avdelningen ”Dansband”.

När Mikaels och min allra första inspelning – ”Ängslans gröna jord”, ett knippe av Fridas visor som utkom 1987 – i njugga ordalag recenserades i DN löd rubriken: ”Det är tomt efter Fred och Cornelis”. Och förmodligen är det heller inte världens bästa skiva. Men mitt mångåriga Birger Sjöberg-samarbete med Mikael hör ändå till de projekt som skänkt mig störst personlig tillfredsställelse. Och det oavsett om våra tolkningar bäst beskrivs som pop, rock eller kanske rentav som en sällsam typ av punk.

2008-01-26

Huden, vilket fantastiskt material! Om man t.ex. skär bort en bit av huden på en av sina fingertoppar – man kan använda en brödkniv, som jag själv gjorde vid gårdagens oplanerade experiment – så märker man direkt att fingertoppen lämpar sig mycket sämre för gitarrspel än den gjorde då den ännu skyddades av den där hudbiten.

Ersättningsmaterial, som exempelvis plåster av plast eller av tyg, eller kirurgtejp, saknar många av hudens unika egenskaper. Känseln blir naturligtvis inte densamma. Materialet slits avsevärt snabbare och måste bytas ut. Materialet lossnar förr eller senare och det klister, som är tänkt att hålla materialet på plats, kan släppa och smetas ut på gitarrsträngarna om man försöker spela gitarr. Det gjorde jag, eftersom jag några timmar efter brödknivsincidenten hade ett engagemang på Djurö tillsammans med Olle Persson och Kristina Adolphson.

Tänk om vi inte alls hade hud, tänk om våra kroppar var lika oskyddade som min vänstra pekfingertopp just nu är. Vi skulle inte kunna dra på oss ett par strumpor utan att först ta smärtstillande preparat. Nej, jag skall inte raljera mer om detta, jag är ju inte okunnig om att vissa människor drabbas av betydligt allvarligare hudproblem (tänker bl.a. på Ulla-Carin Nyqvists dokumentärfilm Tunn hud). Min fingertopp lär väl läka på någon vecka eller två.

2008-01-20

För drygt tio år sedan blev jag uppringd av Ensemble Modern i Frankfurt. De skulle göra en produktion – konsert och skivinspelning – med musik av Hanns Eisler och behövde en banjospelare. Spelade jag möjligen banjo? Javisst! svarade jag, inte helt sanningsenligt, och tackade ja till engagemanget varefter jag hastade iväg till Gottfrid Johanssons Musikinstrumenthandel vid Järntorget i Gamla stan, där jag inhandlade en Korea-tillverkad gitarrbanjo för fyratusen. (Ett bra instrument kostar sju gånger så mycket.) Det var förstås ett riktigt äventyr för mig att få spela med denna fina ensemble för första gången. Resultatet kan f.ö. höras på skivan Roaring Eisler (RCA Red Seal).

Sedan dess återkommer jag till Ensemble Modern som extramusiker varje säsong, oftast för att traktera gitarr eller el-gitarr. (Av någon anledning alltså sällan banjo.) Uppdragen har kommit att bli mitt fönster mot Europas kulturliv, vilket man som upplänning annars kan känna sig rätt fjärmad ifrån. Jag, som ofta uppträder i intimare sammanhang i exempelvis Kupolen i Knivsta eller kyrkstugan i Gnarp tycker att det känns glamouröst att ibland också få beträda scener som Filharmonin i Berlin och Concertgebouw i Amsterdam. Men framför allt har Ensemble Modern-engagemangen inneburit möjligheten att på nära håll bekanta sig med ett antal av samtidens betydande dirigenter och kompositörer. Och att ibland göra helt nya bekantskaper som i fallet med Marcus Antonius Wesselmann, vars musik jag just ägnat mig åt under tio dygn i Frankfurt och Köln.

Marcus Wesselmann visade sig vara ett oskrivet blad även för de fasta medlemmarna i Ensemble Modern, som annars har stenkoll på den nya musiken och i synnerhet den tyska. De fem verken – för mellan sju och tolv spelare – utgjorde krävande utmaningar för samtliga inblandade. Visserligen varierar taktarter och tempi inte fullt så ofta, som man numera nästan förväntar sig i nyare musik. Men informationstätheten är ändå ansenlig, med en rikt varierad dynamik och rytmiska figurer som bitvis är rena notläsningsetyderna. Marcus Wesselmann hade sonika satsat ett antal hundra tusen ur egen ficka, engagerat Ensemble Modern och dirigenten Franck Ollu samt hyrt en konsertlokal i hemstaden Köln (”Flora”, ett vackert f.d. växthus i den Botaniska trädgården) där han själv producerade en tre timmar lång porträttkonsert. Samt bokat en inspelningsstudio i utkanten av Frankfurt där en ambitiös CD-produktion genomfördes under fem intensiva inspelningsdagar.

Jag kom att fatta tycke för såväl den sympatiske kompositören (f. 1965) som hans välskrivna partitur och tror att det finns förutsättningar för att musiken skall nå en vid krets av lyssnare. Den befinner sig rent klangligt någonstans i skärningspunkten mellan Frank Zappas genreöverskridane rock (elbas och el-gitarr sätter prägel på ljudbilden), den amerikanska minimalismens flödande motorik och den tyska serialismens komplexitet.

Det kommer förstås att framgå på min hemsida när inspelningen finns i handeln. Håll utkik!

2008-01-07

Det är nu 25 år sedan jag gick med i Musikerförbundet och A-kassan. I Musikerförbundet är jag alltjämt medlem, men A-kassan lämnade jag vid årsskiftet för en vecka sedan. Det var länge sedan jag behövde utnyttja möjligheten att stämpla och sedan jag bildade ett aktiebolag för ett par år sedan har jag ju också i princip stängt dörren till den lilla tryggheten. Men det har ändå känts naturligt att vara en smula solidarisk med de kolleger, som periodvis är beroende av A-kassan. Nyligen tvingades jag emellertid inse att jag inte längre har råd att betala flera tusen om året för en försäkring, som jag själv inte kan utnyttja. Det är på många sätt en olycksbådande utveckling, detta att vi musiker mer eller mindre tvingas bli egna företagare och samtidigt hamnar utanför trygghetssystemen.

Att jag – efter 22 år i branschen – fattade beslutet att börja bedriva verksamheten i bolagsform berodde på att Skattemyndigheten här i Uppsala underkände sådana kostnadsavdrag, som deras motsvarighet i Stockholm under alla år beviljat; kostnadsavdrag för managementarvoden, schablonavdrag för telefon, kostnadsavdrag för pressbilder, etc. Jag överklagade förstås, med god hjälp av Musikerförbundets förbundsjurist, men beslut i Länsrätten dröjde. Till slut stod tre taxeringsår på spel. Skulle jag förlora skattemålet, så skulle det bli kostsamt. För att inte äventyra också ett fjärde taxeringsår tog jag det säkra före det osäkra och bildade Mats Bergström Musik AB med bifirman Sara Hildebrandts Mat (inom ramen för vilken min fru bedriver en liten cateringrörelse, maten kan rekommenderas!).

Länsrätten dömde så småningom till min fördel vad gäller kostnadsavdragen för managementarvoden, vilket kanske var den principiellt viktigaste punkten. (Skatteverket hade hänvisat till en prejudicerande kammarrättsdom gällande en hockeyspelare från Västra Frölunda, som nekats avdrag för sin spelaragent. Länsrätten var dock förmögen att se olikheterna mellan en hockeyspelares situation – då t.ex. kontrakt förhandlas högst en gång per säsong – och en musikers.) På övriga punkter blev dock bakslag. Inga förklaringar gavs till varför sådant, som under 20 år varit avdragsgillt, plötsligt inte är det.

Gott och väl, nu har vi vårt lilla familjeföretag med en för aktiebolag mycket blygsam omsättning men med stolta ambitioner. Och det skall medges att det är kreativt och lustfyllt att göra konstnärliga produktioner i bolagets hägn. Men pengarna måste ju komma in också! Det gör de förvisso, men inte i en sådan omfattning att jag anser mig ha råd att kvarstå som medlem i A-kassan länge. Ett tecken i tiden är det nog.

Nu sticker jag till Tyskland (“bluesens hemland” enligt Nisse Landgren) för att under tio dagar spela el-gitarr med Ensemble Modern. Till det tyska skatteväsendet är mitt förhållande ännu så länge gott.