2009-12-17

Igår blev det åtskilliga varv runt huset med en lycklig ettochetthalvtåring i pulka. Det har blivit alltför lite sådant i år och det kan inte enbart skyllas på snöbrist. Jag har helt enkelt jobbat väldigt intensivt en längre tid. Sedan april, känns det som. Och då har familjen fått ta konsekvenserna av det, känns det som.

Det har också varit en underbart kreativ period, det kan inte förnekas. På sistone har det dessutom känts ovanligt lustfyllt och bekvämt att spela, på konsert såväl som i inspelningsstudion. Som om situationen blivit “second nature”, som det heter på engelska. Hur kommer det sig att jag får snudda vid den känslan först vid fyrtioåtta års ålder? Kan det bero på att jag började sent? (Fram till 16-årsåldern var pingis viktigare för mig än musik, utan att för den skull någonsin bli second nature. Det var inte ambition som saknades, snarare bollsinne…)

Men nu är det alltså tid för andra sorters upplevelser, inte mindre intensiva. Att sitta på en sten i ljuset av den bleka decembersolen, reflekterad av ett decimetertjockt täcke av nysnö, och skala en mandarin med en förnöjd liten flicka i knäet tillhör de allra mest njutbara.

2009-12-09

DN läser jag numera på nätet, ibland. Idag har de en artikel med rubriken “EU-skydd för pizza”. Jag klickar inte för att läsa själva artikeln, så jag kan inte återge den.

Strax intill ges läsarna generöst möjligheten att besvara den koncisa frågan: “Tycker du om pizza?” Svarsalternativen är reducerade till ett enkelt “ja” eller “nej”, det är bara att rannsaka sig och klicka på någon av de två knapparna. Man kan också klicka på en tredje knapp för att se resultatet av enkäten.

Man må säga att det känns fint att Sveriges största morgontidning tar sig an de stora frågeställningarna och att vi läsare dessutom får känna oss delaktiga, interaktiva.

Men om man kanske aldrig ätit pizza, då får man väl inte delta i enkäten? Jodå, och här har vi en liten brist i själva förfarandet. Resultatet av undersökningen blir nog, dessvärre, inte helt tillförlitligt ur en vetenskaplig synvinkel. Och för den, som kanske älskar Calzone men avskyr Quattro Staggioni, blir valet kanske så svårt att man helt avstår ifrån att rösta över huvud taget!

Omröstningen inför Grammisgalan 2010 har just inletts. Den är upplagd ungefär som DN:s pizza-enkät och har i princip samma svagheter. Men den gäller ju å andra sidan bara musik. Fast lite kul är det ju att tänka sig att bokbranschen skulle bestämma sig för att utforma Augustpriset enligt Grammis-modellen. “Alla är välkomna att rösta, och det är inte nödvändigt att ha läst någon av de nominerade böckerna. Men vi lägger ut dem på nätet ifall någon trots allt skulle vara intresserad.”

Å andra sidan går det väl till på samma sätt i valet till EU, Riksdagen, landstingen och kommunerna. Dvs. ingen kollar ju om man har några kunskaper om de politiska partierna eller de kandiderande politikerna. Alla får rösta ändå, om de har åldern inne.

Så egentligen undrar jag mest över följande: När en massa människor nu går in på DN.se och säger sitt hjärtas mening om pizza, vad händer med resultatet av enkäten? Vad är det vi getts möjligheten att vara med och påverka?

2009-12-05

Studieresa till Barcelona. Har varit här en gång tidigare, 1992, då jag utan någon som helst framgång deltog i en gitarrtävling.

Dag 1: Checkar in på hotellet, som ligger nära Gaudis Sagrada Familia och fyndigt döpts till Hotel Sagrada Familia. Sedan ger jag mig ut till fots, likt en blodhund nosande efter spår av Francisco Tárrega. Känner mig illa förberedd, men vill i alla fall besöka några av de adresser där jag vet att Tárrega levt och verkat. Varför? undrar du kanske. Jo, jag vill känna att jag vet åtminstone lite mer om honom än de, som skall höra mig spela hans musik.

Nu vet jag t.ex. att det är ganska skräpigt i porten till hans sista bostad på Carrer de Valencia 234. Och att det mitt emot ligger en plastikkirurgisk mottagning. Två portar ifrån Tárregas finns en Kina-restaurang. Jag hänger ett tag utanför porten, igenom vilken gitarrmästaren dagligen gick ut och in under decennier. Nu är det snart 100 år sedan han passerade igenom den för allra sista gången, på väg till sin egen begravning.

Plötsligt anar jag livstecken där innanför. En liten vresig gubbe öppnar, han är på väg ut. Han har inte hört talas om Francisco Tárrega och blir inte imponerad när jag håller upp boken, en Tárrega-biografi, med en bild på huset där vi står. Jag blir inte insläppt och bestämmer mig för att det inte spelar någon roll.

Mjölkaffären i hörnet av Passeig Sant Joan och Carrer d’Aragó, där Tárrega gav regelbundna konserter, finns inte kvar. Men jag ser ett hus, där den möjligen kan ha varit inrymd. Jag konstaterar att det är en ganska lång promenad mellan hemmet och stamstället, åtminstone om man skall bära på ett gitarrfodral. Gick han ändå, Tárrega, eller utnyttjade han något transportmedel?

Jag går och går tills jag har blåsor under fötterna, huvudvärk och illamående. Sömnbristen gör sig påmind och jag orkar inte ens leta upp någon mysig tapas-bar. Tar en hamburgare på en närliggande McDonald’s och stupar i säng före tio.

Dag 2: Frukost på hotellet och sedan lite jobb med texten till kommande Schubert-skivan, den måste snart levereras. Sedan tunnelbana till järnvägsstationen Sants Ectació. Nästa tåg till Castellón avgår först om närmare tre timmar. Jag köper en tur-och-retur- biljett och promenerar sedan i riktning mot havet. Känner att jag inte kan lämna Barcelona utan att ha sett Medelhavet. Äter lunch på en liten enkel restaurang nära hamnen. På vägen tillbaka till stationen passerar jag av en slump Carrer de Gígna, en av Tárregas adresser innan han flyttade till Carrer de Valencia. Det är en smal gata, eller kanske snarare gränd, i kvarter som åtminstone numera är pittoreska och charmiga. Tar tunnelbanan från La Rambla alldeles vid operan Teatro Licéo. Min vana trogen läser jag på affischerna om vilka föreställningar som ges och upptäcker att Agneta Eichenholtz skall sjunga där i april i en Mozartuppsättning. Senast hörde jag henne i Visby i somras. (Det är ytterst sällan svensk press uppmärksammar när det går bra utomlands för våra sångare. I Washington förra månaden såg jag på affischer att en för mig okänd sopran, Irene Theorin, gör huvudroller mot bl.a. Domingo. När en svensk musikalstjärna får göra inhopp i West End blir det rubriker…)

Resan till Castellón tar två och en halv timme. Utnyttjar restiden till att jobba vidare med min Schubert-text och skriva en stipendieansökan.

Jag har inte mycket tid till mitt förfogande i Castellón innan tåget tillbaka till Barcelona avgår. Väljer att avstå ifrån ett besök till kyrkogården och det mausoleum, där Tárrega vilar. I stället traskar jag i riktning mot stadskärnan och en park, där en byst rests till hans minne. Det visar sig vara en helt underbar plats, full av palmer och höga cypresser (gissar jag att det är) och med intensiv sång av exotiska fåglar.

Jag promenerar en lång stund innan jag hittar honom, Tárrega, uppe på en hög sockel. Det är inget jag planerat att göra, men jag tar fram ett inplastat exemplar av min nya Tárrega-CD ur ryggsäcken och efter att ha sett mig omkring efter eventuella vittnen placerar jag den vid foten av sockeln. Fånigt, förstås. Men också rätt kul, någon måste ju hitta den och då undra vem som ställt den där och varför.

Åter till Barcelona. Tárrega måste ha gjort den här resan massor av gånger. Hur lång tid tog den på hans tid? En dag?

2009-11-27

I Radions P1 är det paneldiskussion om filosofi. Den genialiske Sven-Erik Liedman och övriga medverkande får knappt en syl i vädret, en gapig Alexander Bard tar all plats. Han förefaller inte märkbart intresserad av att lyssna på de andra, men är desto mer mån om att upplysa om att han i Frankrike minsann betraktas som en riktig filosof. Fransmännen har väl inte hört hans musik, tänker jag stilla.

Men vem vet, kanske hade även Platon en obesvarad kärlek till musiken. Måhända sjöng Sokrates falskt och kanske snickrade Kant och Jung på schlagermelodier, när de inte var upptagna med att filosofera alltså.

Men jag har lite svårt att tro det.

2009-11-16

Fick igår e-post från en stor, internationell musiktidskrift. Det rörde sig om ett intressant erbjudande: Om jag annonserar hos dem för min nya Tárrega-CD (Naxos) så kan de garantera att den recenseras i tidskriften. Om jag inte vill annonsera finns fortfarande en möjlighet att skivan recenseras, men det kan alltså inte garanteras.

Inser att det troligen är så här det fungerar i alla branscher numera, oavsett om det gäller bilar, viner eller bara vanliga CD-skivor. Man undrar stillsamt hur det känns att verka som journalist, när förutsättningarna ser ut som de gör?

Jag kommer att svara: Thanks, but no thanks!

2009-10-17

Radions P1 har ett program som heter “Tankar för dagen” (06.50, repris 21.45). Som rubriken antyder är det frågan om små filosofiska reflektioner. Det är inte så att jag ställer väckarklockan för att ta del av dessa arla tankar, som brukar förmedlas av kända och okända amatörfilosofer, men jag snappar ibland upp reprisen i bilradion.

Ofta uppskattar jag detta udda inslag i mediebruset. Men varje gång avsignaturen ljuder, hemsöks jag av misstanken att det hela varit ett sublimt skämt. Den New Age-anstrukna musiken, framförd på indianharpa och någon sorts bambuflöjt, signalerar – åtminstone i mitt medvetande – ironi eller satir. Jag kommer undantagslöst att tänka på ett återkommande inslag i Saturday Night Live, den amerikanska tv-showen, som hette “Deep Thoughts by Jack Handey”. Här ett smakprov i fri översättning:

För att begripa mänskligheten, bör vi kanske undersöka själva ordet. MÄNSKLIGHET. I princip bygger det på två separata ord – “mänsk” och “lighet”. Vad betyder de orden? Det är ett mysterium och det är därför mänskligheten är det också.

Ett annat:

Hur kommer det sig att vi skrattar åt en person i clownkostym, men inte åt en person som bär en clownkostym i en sån där plastpåse från kemtvätten?

Troligen är “Tankar för dagen” allt annat än satir. Men helt säker kan man inte vara. Inte med den avsignaturen…

2009-10-05

Tillbaka i vardagen igen efter solistuppdraget med de Kungl. Filharmonikerna i Stockholms Konserthus. Jag tror att jag – tvärt emot mina farhågor – rodde uppdraget i land med hedern i behåll. I alla fall uttryckte såväl kompositören, tillika dirigenten, Tan Dun som husets direktion belåtenhet med min insats. Och många medlemmar i orkestern var väldigt generösa med positiva omdömen. Inte minst det sistnämnda gjorde djupt intryck och är ett minne jag tacksamt kommer att bära med mig.

Eldningssäsongen har börjat, det är bara att konstatera. Och en gråkall höstdag som igår kändes det rätt mysigt att bära in ved och tända brasor i alla fem eldstäderna. Av erfarenhet vet jag att det kommer att kännas charmigt i ett par veckor till, uthärdligt till en bit in i januari. Och då återstår tre månader av släpande av vedkorgar, rakande av aska och sopande av allt skräp, som följer med vedhanteringen.

Nu är också tiden inne att gillra musfällor innan man går och lägger sig. Det hade jag förbisett igår kväll. Vid vällingvispandet i vargtimmen mötte jag en mus, stor som en guldhamster, som uppträdde på ett lite väl hemtamt sätt uppe på vår köksbänk.

2009-09-23

Bakom vårt hus har vi en avlång, inte särskilt bred, gräsmatta. Sedan tomtgränsen, som markeras av ett förfallet staket och ett antal ståtliga gamla askar på rad. Därefter ett stenigt parti med buskar och gamla körsbärsträd, möjligen spåren av en gammal boplats? Sedan öppnas landskapet med sädesfält, över vilka det går en traktorväg bort mot ett skogsparti.

Det är en vana jag har, att då och då ta en kvällspromenad halvvägs bort till skogen, vända mig om och betrakta vårt hus. Om vi har tänt i salen, brukar man kunna se hur det lyser hemtrevligt mellan askarnas stammar. Och om det är klart väder, som i kväll, utgör stjärnhimlen en fin fond till bilden. Till synintrycken kommer ljuden: en ko, som råmar i skogsbrynet, hundskall från grannbyn Saringe på andra sidan skogen, trafikbruset från riksväg 288 ett par kilometer bort, knattret av mopeder från det vi brukar kalla “Tuna City”.

Jag brukar tänka: “Där bor jag. Där inne i huset sover mina barn och där inne sitter min fru och läser tidningen, om hon inte rensar svamp eller syr en väska till något barns dagiskompis födelsedagskalas. Där borta går vägen till Uppsala eller Östhammar, beroende på åt vilket håll man kör. Där flyger ett plan, som nyss lyft från Arlanda mot okänd destination. Och där ute ligger vintergatan.”

Vad är det för behov jag tillfredställer med denna rutin? Jag läste förresten en intervju med någon författare, som hade samma vana (eller kanske ovana) så vi tycks vara flera. Är det behovet av att betrakta sin lilla tillvaro på en smula distans, att sätta sitt liv i ett större sammanhang?

2009-09-22

Just idag fyller två gamla vänner 50 år!

Saxofonisten Erik Häusler träffade jag första gången i en korridor på Musikhögskolan våren 1978. Vi var där för att lämna in ansökan om att få studera på skolan och hade båda valt att göra detta fem minuter före expeditionens stängning den sista ansökningsdagen. Senare spelade Erik i två av mina band, April och Scendrag. Under rubriken IMAGES (andra sidan längst uppe till vänster) hittar du en bild på Scendrag, tagen i Gamla stan i början av 1980-talet. Från vänster: Teddy Walter, Lasse Jonsson, jag, Olle Romö, Rabbe Söderlund, min bror Linus, Berit Andersson, 50-årsjubilaren Erik Häusler och Anders Gustavson.

Gitarrkollegan Johan Norberg mötte jag under Ad Lib. -79, ett oerhört ambitiöst och, tror jag, betydelsefullt improvisationsseminarium som hölls i Musikhögskolans lokaler sommaren 1979. Lärarkåren utgjordes av Europas ledande jazzmusiker, på gitarrsidan bl.a. en ung Ulf Wakenius. Johan och jag var kursdeltagare och blev vänner. Någon vecka senare skulle vi gå och höra Brecker Brothers på Göta Lejon. Johan, som nyss flyttat till Stockholm från Umeå, trodde att jag drev med honom när jag ärligt sade att jag inte visste var Göta Lejon låg. Jag var ju uppväxt i Vasastan och hade dålig koll på Söder.

Det var f.ö. i hög grad Johans förtjänst att jag började få jobb i underhållningsbranschen. Då och då behövde han en vikarie i något sammanhang och rekommenderade mig.

Nu har alltså Erik och Johan, som var tonåringar när jag lärde känna dem, blivit 50. Och jag är dem hack i häl. Fast det känns som om vi alla egentligen är högst 34.

2009-09-03

Under årets upplaga av Lyckå Kammarmusikfestival uppmärksammades att det i år är 400 år sedan Shakespeares sonetter trycktes. Mikael Samuelson och jag ombads komma och sjunga och spela några Dowland-sånger, vilket vi också gjorde. Men på Mikaels förslag passade vi också på att göra “Diktaren och tiden”, Evert Taubes svenska tolkning och tonsättning av fyra av sonetterna.

För min del kom arbetet med Diktaren och tiden att tillhöra sommarens konstnärliga uppenbarelser. Det finns förstås de, som aldrig skulle nöja sig med Shakespeare på något annat än originalspråket, precis som vissa vinkännare aldrig skulle kunna glädjas åt en bag-in-box. Men är det inte så att Taube överträffar sig själv här, när han har ett så fantastiskt material att utgå ifrån? Och händer det inte någonting med Shakespeares 1600-talslyrik när den tolkas till Taubes 1900-talssvenska, som gör att den letar sig ännu lite längre in i våra medvetanden?

När jag har sett hur Tidens hårda tand
Förintat mästerverk från forna dar
Och krossat slott och torn till grus och sand
Och skändat brons som konstens prägel bar,

När hungrig ocean jag svalla såg
Mot fasta landet, sargande dess kust,
Såg landet själv borttränga havets våg
Och såg förlust ge vinst och vinst förlust,

Ja, när jag sett att tingen växla så,
Sett ting bli ingenting på en minut,
Den tanken följer mig vart jag må gå,
Att Tiden tar min älskade till slut

Det är en dödstrött tanke utan val,
En trängtan blandad med förtvivlans kval

Om brons, om sten och jord och ändlöst hav
Förintas vid den gräns som Tiden drar,
Var skall då Skönheten, som livet gav
En blommas styrka, finna sitt försvar?

Ack, sommarns honungslena andedräkt,
Vad orkar den mot kulna dagars mängd
Om stenen grusas, klippan själv blir bräckt
Och stålsmidd port av Tiden söndersprängd?

Den tanken skrämmer! Hur skall du, min skatt,
Du, Tidens skönsta smycke, skyddas här?
Vem hejdar Tidens anlopp, hindrar att
Han dödar Skönheten, som jag har kär.

Ack, ingen – om det undret ej, min vän,
Att i min sång din skönhet blommar än.

När tysta tankars domstol har förhör
Med minnen ifrån flydda ungdomsdar,
En ny och dyrbar tid jag då förstör
Med sorgset dröjande vid det som var.

Då skyms mitt öga, ovant vid en tår,
Och jag begråter ädla vänners död,
Jag river upp ren läkta kärlekssår
Och rör i askan av mitt hjärtas glöd.

Jag minns på nytt den oförrätt jag glömt,
Med kval på kval summerar jag till slut
Den bittra räkning livet åt mig gömt
Att nu betalas – fast betald förut.

Men plötsligt minns jag dig, min vän så dyr!
Och allt utjämnas – sorgen från mig flyr.

Som vågor rulla in mot stenig strand,
Så är vår levnads timmar jämt på språng.
Förbi varann, som maskor i ett band
De ila skyndsamt mot sin undergång.

Man föds till dagens ljus, man krälar ut
Mot mognad ålders vida himlarund –
Strax går dess sol i moln, dess glans dör ut.
Vad Tiden ger, han tar i samma stund.

Hur ungdom fort skall skövlas, Tiden vet,
Var skönhets panna fåras i hans spår.
Själv närd av livets största hemlighet,
Han skördar liv, tills intet återstår.

Och likväl skall min sång i sekler än,
Trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen.

Är inte detta storartad poesi? När Mikael Samuelson och jag repeterade sången i en liten bygdegård utanför Grebbestad i början av juli, drabbade den mig fullständigt. Efter att Mikael hade laddat de sista versraderna – “Och likväl skall min sång i sekler än, trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen” – med all sin energi, blev jag tvungen att ta en lång, lång paus. Oftast är det bara besvärande att bli mållös, men ibland kan det vara underbart!

2009-08-06

Det är en sagolikt fin sommarmorgon! Jag uppskjuter dagens arbete en smula och traskar traktorvägen över vindstilla fält, igenom taggtrådsstängslet och in i skogen. Mina träskor blir bara lite daggvåta. Ute på den betade ängen ett stycke längre fram ligger de sex stutarna och idisslar. De är snälla men stora, så jag vänder och går samma väg tillbaka. När jag närmar mig huset hör jag hammarslag. Det är Gösta, 4, som snickrar på sin lådbil intill boden. Hur många sådana här morgnar får man under ett liv? Fem? Tio? Eller bara en? Jag senarelägger jobbet ytterligare en smula och hjälper efter förmåga Gösta med lådbilen.

Efter en stund går jag in och packar upp gitarren. På notstället står Bachs g-mollsonat, Tan Duns gitarrkonsert (började äntligen igår, min ursprungliga fast tydligen alltför optimistiska plan var annars att sätta igång den 15 mars) och repertoaren till helgens konserter med Malena. Det mesta har vi gjort nyligen, men ett par sånger av Kurt Weill och en av Bo Nilsson behöver tittas igenom.

Ute bankar en liten hammare oförtrutet vidare.

2009-08-06

DVD-facket i min laptop har varit ur funktion en tid, så jag har varken kunnat bränna eller spela av skivor. Garantin på datorn gäller ännu, tack och lov, men reparationer brukar ju kunna dra ut på tiden. För att slippa stå utan dator i veckor, slår jag till och köper en ny, stationär. Hustrun lämnar in den trasiga i Uppsala. Redan samma dag ringer reparatören och meddelar att han fixat den. Det låg ett lila plektrum i DVD-facket och nu har han plockat bort det, så det är bara att hämta datorn när det passar mig. Och betala, är jag rädd för.

Som småbarnsförälder blir man ju inte direkt överraskad när dylikt inträffar. En vördad kollega på Österlen berättade en gång att han under motsvarande fas i livet lämnat in sin trasiga videobandspelare till den lokale TV-handlaren. Denne hade till sin förundran hittat en knäckebrödsmacka i kassettfacket, med pålägg och allt om jag minns rätt.

Nu sitter jag framför min splitternya, urtjusiga dator och undrar varför den inte vill importera adressboken från den gamla, ett i-landsproblem att lägga till de andra.

2009-08-03

Är en konsert med Malena Ernman bättre än en helkväll med Lars-Kristerz? Den retoriska frågan ställs i Dagbladet i Sundsvall 2009-08-02 av de folkpartistiska riksdagsledamöterna Solveig Hellquist och Camilla Lindberg. De ifrågasätter de differentierade momssatserna (25 % för dansband, 6 % för konserter) och slår fast att “vad som är bra respektive dålig kultur är upp till var och en att bedöma”.

Medan våra folkvalda och jag själv grunnar på huruvida Malena är bättre än Lars Kristerz (jämförelsen är ju f.ö. oerhört välfunnen) bjuder jag på följande dialog, signerad den sublime Jan Berglin och publicerad samma dag som nyss nämnda debattartikel fast i SvD :

– Ok, Juventus är bättre än Lingbo IF.
– Absolut!
– En BMW är bättre än en Fiat Punto.
– Självklart!
– Sara Lidman är bättre än Liza Ma…
– Ta, ta, ta… Nu kränker du en stor del av svenska folket.

2009-08-03

Här på hemsidan har det rått semesterstiltje. Annars hade jag kunnat rapportera från den fantastiska kammarmusikfestivalen i Båstad och andra nedslag i det sommarsvenska musiklivet. Senast i Visby på den tjugofjärde upplagan av Staffan Schejas Gotland Chamber Music Festival. I år har jag varit ovanligt aktiv under sommarfestivalsäsongen och trivts bra med det.

Några musikaliska “one night stands” har varit enormt inspirerande. Schubert med cellisten Claudio Bohórquez och Piazzolla med flöjtisten Kersten McCall i Båstad tillhör den kategorin. Men lika tillfredsställande är de mångåriga samarbetena med Malena Ernman (tio år vid det här laget), Olle Persson (sjutton) och Mikael Samuelson (tjugotvå). Det har varit en fröjd att återknyta kontakten med dessa fina artister inför öronen på sommarlediga, avspända och entusiastiska festivalbesökare.

I nästa vecka spelar Annika Skoglund och jag i Halmstad. Vi reser dit med tjugofem års vänskap och samarbete i baggaget.

2009-06-09

Det är skönt att ha konserten i Köln avklarad och att vara tillbaka i vardagen. “Vardagslunken” innebar idag skivinspelning med Malena Ernman i Stockholm (en duo-version av hennes melodifestival-låt) och rep med Olle Persson i Stavsnäs (Karlfeldt inför Musik vid Siljan och lite Schubert och Olle Adolphson inför Båstad). På kvällen träff med bokcirkeln hos grannarna Therese och Patrik och samtal kring John Ajvide Lindqvists “Låt den rätte komma in”.

I bilen på väg från Stavsnäs till Tunaby gjorde jag upptäckten av två fina grupper i jazzradion i P2: Josefine Lindstrand Band och Little Dragon. Inspelningarna var gjorda på Nefertiti i Göteborg under Swedish Jazz Celebration i våras. Att musiken inte självklart lät sig betecknas som jazz var enbart välgörande. Personligt och frimodigt var det, och med två lysande sångerskor i centrum.

Det blev en minnesvärd musikupplevelse i bilen medan solen gick ner över det uppländska landskapet i försommarskrud.

2009-05-28

Ta långsamma satsen i Ravels pianokonsert i G-dur, eller Adagiettot ur Mahlers femte symfoni. Skrivs det musik av sådan kaliber idag? Ja, det gör det. Idag hade jag förmånen att få medverka vid skivinspelningen av ett vidunderligt vackert stycke musik. Den evighetslånga, innerliga andra satsen i österrikaren Heinz Karl “Nali” Grubers “Busking” för solotrumpet, ackordion, banjo och stråkar är ett riktigt mästerverk. Ja, yttersatserna är likaså mycket hörvärda. “Nali” kommer från Wien och kan sin Brahms, Mahler och Alban Berg, men han för traditionen vidare på ett högst personligt sätt. Håll utkik efter den här CD:n när den kommer ut på BIS med Håkan Hardenberger och Svenska Kammarorkestern under ledning av kompositören själv!

I morgon avslutas skivinspelningen i Örebro med den tredje och sista satsen i “Busking”. Men innan jag sätter mig i bilen för att köra de 21 milen, skall vi upp i ottan för att fira att vår äldsta dotter fyller 6 år. Tidigare i kväll har jag hunnit med att städa på vårt föräldrakooperativa dagis, det är nämligen torsdag i en jämn vecka. Öva inför söndagens konserter får jag väl göra på lördag, efter att släkten gått hem från 6-årskalaset.

Detta är sannerligen en intensiv fas i livet. Om några år kommer man troligen att se tillbaka och undra hur tusan man orkade.

2009-05-08

På mitt notställ står just nu bl.a. ett alldeles nytt, fantastiskt litet solostycke av tonsättaren Andre Chini. Det har drygt fyra minuters speltid och en ganska svårforcerad notbild med komplex rytmik och många mikrointervaller (kvarts- och åttondelstoner) men är underbart idiomatiskt skrivet för gitarren. Det är alltid tacksammare att tränga in i ett nytt verk om den egna kroppen, eller åtminstone fingrar och händer, reagerar positivt vid en första kontakt. Ytterligare ett antal timmars arbete krävs innan jag är mogen att framföra stycket, som fått titeln “När jag blir stor” och ingår i mitt Dadodado-projekt. Men jag räknar med att vara redo lagom till uruppförandet i Köln den 7 juni.

Samtidigt har annat arbete kommit emellan. Anders Hansson, som producerar Malena Ernmans kommande pop-skiva, ville ha min gitarr på en låt. Till slut blev det fem. Musiken är, liksom arbetsmetoden, väsensskild från Andre Chinis ljudvärld. Varje låt har t.ex. egenskaper som gör den omedelbart igenkännbar, trots att man hör den för första gången. Ofta finns fraser, tonfall och/eller harmonik, som påminner vagt – eller till och med rätt så mycket – om något välkänt musikstycke. Därför känner man också intuitivt vad som förväntas av en som musiker. Uppgiften består i att stå till tjänst med just detta på kortast möjliga tid. För här går det undan! Låtarna har komponerats på några veckor, texter tillfogats av en textförfattare i Nashville och demos spelats in. När jag kom till studion i tisdags fanns – förutom ett klick-track, stödpiano och stödsång – riktiga stråkar på hårddisken. (Noter på gitarrstämman existerar f.ö. inte, det är till att lyssna på demon och själv utarbeta någonting som funkar.) Malenas sång läggs på under de kommande veckorna i Wien eller Moskva, beroende på vad hennes arbetsschema tillåter. Skivan mixas därefter av Bernard Löhr på Skeppsholmen i Stockholm och når så butikerna den 1 juli.

Så här jobbas det i pop-världen och låt mig ärligt säga att jag upplever det som genuint lustfyllt att få hälsa på där då och då. Den yrkesskicklighet man möter är respektingivande (lite som att iaktta ett par rutinerade snickare som bygger ett badrum, även om man själv kanske hade valt andra klinkers…) och ens egna eventuella färdigheter tas i anspråk på ett effektivt och trivsamt sätt. Kul, snabbt och bra!

Nu kan jag återgå till “När jag blir stor” och känna att denna möjlighet till växelbruk är en gåva att vara tacksam för. Hoppas att Malena hinner känna något liknande, när hon nu flänger mellan Wien, Stockholm och Moskva. Inga jämförelser i övrigt!

2009-05-04

I lördags gick hela familjen ut och firade att jag tilldelats Uppsala Kommuns stora kulturstipendium. Timmerkojan vid sågen hade sommarstängt, så det fick bli Restaurang Oland i Alunda. Barnen tog pizza, Sara och jag lyxade till och valde den stora kebabtallriken (80 kronor, den vanliga kostar 70). Jag har ju trots allt fått stipendium!

2009-04-28

Alla föräldrar till skol- eller dagisbarn vet att det en gång om året kommer hem en bunt foton till påseende. Man kan välja bland stora och små, färg och svart/vita, klassfoton och porträtt på ungarna. Sedan betalar man för de man vill behålla och returnerar resten till företaget, som står bakom den säkert ganska lukrativa affärsidén.

De flesta människor har numera en scanner i sitt hem. Det vore inte svårt att scanna samtliga foton och sedan returnera hela rasket, och det skulle inte kosta en krona. Steget vore sedan inte långt till att med några knapptryckningar dela med sig till övriga familjer på dagiset eller i skolan, och varför inte till släkt och vänner.

Jag tror att detta förekommer. Men jag tror också, utan tillgång till någon som helst statistik, att det är rätt sällsynt. Var och en inser nämligen att det på sikt skulle innebära att fotografen, som plåtat ungarna, och firman han jobbar för snart skulle tvingas upphöra med verksamheten. Även om man kan tycka att bilderna är dyra, så är det lätt att inse att det kostar att skicka ut en professionell fotograf, förse honom med utrustning, etc.

Egentligen fungerar det på ett ganska snarlikt sätt i skiv- och filmbranschen. En skillnad är att den är oss mer avlägsen (vi träffar aldrig Steven Spielbergs filmfotograf, men kan mycket väl råka på ”dagisfotografen”), en annan att det på dessa områden omsätts mer pengar. När Paul McCartney eller Björn Ulvaeus tar till orda om fildelning – för det är förstås dit jag vill komma – så representerar de en liten minoritet upphovsmän, som blivit ofattbart förmögna på sin konst. Att det är stormrika hindrar inte att de har rätt i sak, men man kan förmoda att de inte värvar några nya anhängare av upphovsrätten, särskilt inte bland yngre människor.

För i denna fråga tycks det vara legio att tycka med hjärtat och inte med hjärnan. “Tekniken är så enkel att använda”, är ett flitigt använt argument för att tillåta dess illegala tillämpning. “Det är många, som fildelar illegalt”, vilket enligt somliga också bör föranleda en legalisering. En kolumnist i DN – vinnare av stora journalistpriset förra året! – lanserade nyligen åsikten att artister förtjänar att laddas ner illegalt eftersom de är arroganta och deras musik dålig! Sakliga argument får man leta efter med ljus och lykta.

För att återgå till min analogi med skolfotona: Om jag skulle ertappas med att olovligen mångfaldiga och sprida dessa fotografier, är det osannolikt att Canon, som tillverkat min scanner, skulle hållas ansvarigt. Och på samma sätt är det uppenbarligen juridiskt tveksamt om skaparna av The Pirate Bay är de, som skall dömas för att deras tjänst används illegalt. Det vore intressant att veta hur stor del av det material, som fildelar på TPB, är fritt och hur stor del som är skydda av upphovsrätt. Min gissning är att det fria materialet utgör en försvinnande liten del och att själva uppsåtet är att slippa betala för sådant, som min generation och äldre är vana att betala en slant för.

När 80-talisterna och senare generationer om några år får politisk majoritet, kommer de i demokratisk ordning att kunna lagstifta om att allt skall vara gratis. Tills dess gäller faktiskt upphovsrätten oavsett vad man anser om den.

PS. Jag har periodvis varit höginkomsttagare, men då jobbade jag å andra sidan jämt och hade inte familj. Numera jobbar jag bara heltid och tjänar ungefär som en undersköterska på min konsertverksamhet. Tack vare upphovsrättsliga ersättningar och ett eller annat stipendium kan jag emellertid komma upp i en sammanlagd inkomst motsvarande en industriarbetares.

2009-04-14

Våra äldsta barn – fyra respektive snart sex – kan nu hela texten på Den glade bagarn i San Remo. Den sången blir man lycklig av nästan oavsett vem som sjunger den. Men i Ester och Göstas tolkning är den (ok, jag kanske är en liten smula partisk) helt oemotståndlig.

Jag kunde ju inte gärna vara sämre själv och har nu därför lärt mig alla verserna. Du kan säkert, du också!

Min vän, den glade bagarn uti San Remo stad,
ja, om ni kände honom, ni skulle strax bli glad.
Han sjunger framför ugnen sin glada ritornell
så stolt som om han vore en löjtnant John Forsell.

Den glade bagarn bakar det bästa bröd som fås,
det bakas inte bättre ej ens i Alingsås.
Han sjunger när han bakar, och arbete med fröjd
det ökar varans värde och köparen blir nöjd.

San Remos sköna damer beundra hans figur,
han liknar till det yttre en ung och kraftig tjur.
Och när han knådar degen och sjunger högt i dur,
då ryser det i damer med sinne för skulptur

Min vän, den glade bagarn, som sprudlar av musik,
han har en vacker hustru, som står i hans butik.
Från ugnen langas brödet till disken där hon står,
ju mera bagarn sjunger dess mer hon sälja får.

Men om den glade bagarn vill svalka sig nån gång
bland damer i butiken, som lyssna till hans sång,
då säger hustrun vänligt och klappar bagarns bröst:
”Kom inte ut, Florindo, det drar, och du förstör din röst!”

”Löjtnant John Forsell” är, för den som undrar, ingen mindre än den gamle storsångaren och operachefen John Forsell. Denne gjorde även karriär inom det militära, vilket tydligen var allmänt känt vid tiden för visans tillkomst.

2009-04-01

I ett program på radions P1 kåserade nyligen en vikarierande utrikeskorrespondent. Denne vittnade om hur glamourös han alltid uppfattat utrikeskorrens vardag, ända tills han nu själv fått möjlighet att uppleva den. Tillvaron i Bryssel var sannerligen ingen dans på rosor, förklarade han allvarsamt och man bespetsade sig på att strax höra honom redogöra för en katalog av umbäranden. Hans hyresvärd snålade på uppvärmningen, fortsatte han, och det förekom när han vaknade på morgonen att det var SEXTON GRADER I SOVRUMMET! Och som om inte det var nog hade han vid ett par tillfällen TVINGATS DUSCHA I KALLT VATTEN!!!

Med risk för att låta som Monty Python-sketchen, där ett gäng äldre herrar tävlar om vem som hade haft den svåraste uppväxten (en hade som barn bott i en masugn, en annan i en kartong på motorvägen. Ha! kontrar en tredje, det var väl inget! Jag växte upp i en sjö och tvingades städa sjön varje dag!) måste jag ändå berätta att vi här hemma nu i slutet av eldningssäsongen har börjat tröttna på att släpa vedkorgar från boden. Så det har inte varit ovanligt med inomhustemperaturer kring 10-gradersstrecket på morgnarna.

Det är nog bra att reportrarna får lämna den ombonade, varma redaktionen ibland. Och just denna tillfälliga korre medgav faktiskt att avigsidorna i hög grad uppvägdes av fördelarna. Som att man ibland får se kända topp-politiker på nära håll. Han framstod i mina öron som en ovanligt frusen och kändiskåt representant för den svenska journalistkåren.

2009-03-28

Samarbetet med Mikael Samuelson, som jag haft sedan 1987, har nog betytt mer för min konstnärliga utveckling än alla högskoleåren tillsammans. Allt började med att Mikael och jag, som då inte kände varandra, fick det gemensamma uppdraget att spela in ett knippe av Birger Sjöbergs Fridavisor för Musikaliska Akademiens skivantologi Musica Sveciae. Troligen kom idén från Bo Wallner, Lennart Hedwall, Claude Genetay eller någon annan av herrarna i den panel, som fattade beslut som gällde repertoar och medverkande.

Själv var jag 26, Mikael tio år äldre och redan en artist av format. Jag hade förstås arbetat med sångare förut, men det här var första gången jag fick vara med om att tränga på djupet i sångtexter och dess musikaliska dräkt. På Musikhögskolan hade vi i slutet av 1970-talet kurser i bl.a. Rytmik och Apparatkännedom (ekonomin tillät det på den tiden) men ingen som handlade om det som jag nu hade hamnat mitt uppe i.

Mikaels agentur skulle hjälpa till med att ordna en liten turne, så att materialet skulle hinna sätta sig ordentligt före skivinspelningen. Denna turne kom att utgöras av en (1) konsert i Stålforsskolans aula i Eskilstuna. Inför ett trettiotal åhörare i en sal som rymmer flera hundra gjorde vi vår konsertdebut som duo, omgivna på scenen av notblad med nästan färdiga arrangemang, böcker ur vilka dikter upplästes för att fylla ut programmet samt diverse anteckningar på lösa lappar. Efter konserten, som ägde rum precis så här års, utbröt den vinterns sista snöoväder och inga tåg kunde föra oss hem till Stockholm. Arrangörerna var välvilliga och ordnade snabbt ett dubbelrum på pensionat Vita Hästen, numera nedlagt, rivet eller bara uppslukat av jorden. Där övernattade vi i en tjusig dubbelsäng, ingen dålig inledning på ett mångårigt samarbete kanske.

Framåt midnatt på Valborgsmässoafton 1987 avslutade vi skivinspelningen i Akademiens stora sal och Lp-skivan “Ängslans gröna jord” utkom senare samma år. DN:s recension hade rubriken “Det är tomt efter Fred och Cornelis”.

Den där första Sjöberg-inspelningen följdes av ytterligare fyra skivor inom loppet av några år. Två med sånger av Bellman, en med ytterligare Fridavisor och så Taube-skivan “Personligt samtal” 1994. Efter det inträffade något – oklart vad – som gjorde att vårt samarbete lades på is en tid. Men i slutet av 90-talet tog vi åter upp Sjöberg i form av föreställningen “Träffas säkrast i hjärtat”, som sedan gavs minst ett dussintal gånger. Och i år är det dags att åter ta upp tråden med Evert Taube. Härom veckan spelade vi in tio av hans sånger, samtliga med Ligurien som tema. Tre av dessa har uppenbarligen inte spelats in på skiva tidigare, märkligt nog inte ens av Taube själv.

Förberedelserna har sett ut ungefär som de gjorde 1987. Vi har suttit i dagar på var sin sida om Mikaels köksbord, spelat, sjungit och samtalat, druckit massor av kaffe och på kvällarna omdömesgilla kvantiteter italienskt rödvin till olika pastarätter, omsorgsfullt tillagade av Mikael. Den stora skillnaden nu har varit 22, eller 44 om man lägger ihop dem, års ytterligare erfarenhet av yrket och av livet i övrigt. Om det hörs på resultatet? Jag det tror jag. För egen del är jag nog betydligt frimodigare nu än då, inte lika ängslig vad gäller små detaljer och skönhetsfläckar. Flera av sångerna i det här knippet tillhör Everts mest högspända, mest storslagna, mest poetiska och kanske mest krävande att framföra. Taube excellerar med sin lärdom och använder mängder av fornnordiska eller latinska ord. Att anpassa den musikaliska inramningen därefter har varit en grannlaga uppgift.

Mikael har förberett sig för den här inspelningen i åratal. I studion var han som vanligt för det mesta lysande redan i den första tagningen. Själv behöver jag ofta få en eller ett par chanser till innan det börjar låta något så när. Men då blir Mikael å andra sidan oftast ännu bättre!

Den 4 november utkommer “Taube i Ligurien” på etiketten Joglar. Håll utkik här:

http://www.joglar.se/

2009-03-20

När förra årets kulturdebatt rasade som värst, kunde man notera vilken negativ klang ordet “kulturelit” har i vissa kretsar. Att tillhöra denna elit tycks för en del vara obetydligt mer hedervärt än att vara pedofil eller inbrottstjuv. Jag minns hur jag gjorde reflektionen att det knappast torde finnas något annat område, vars främsta experter är föremål för ett sådant hat.

Jag hade fel. I veckan har det stormat kring att antal experter på ett annat område: mat. De har dristat sig att hävda att vi människor bör vara restriktiva med kost som innehåller mättat fett. Och de har blixtsnabbt fått svar på tal av meningsmotståndare, som avfärdat dem med nedsättande tillmälen som “professorer”. Just det: ”professorer”, ordet har uttalats med samma tonfall som hade det gällt hallickar eller mordbrännare.

Finns det månne ett samband mellan kulturpolitik och kostrekommendationer? Ja, kanske det. Den gemensamma nämnaren skulle i så fall vara att såväl kulturkonsumtion som mat-dito är väldigt personliga saker. Att ha synpunkter på en persons musiksmak eller matvanor uppfattas lätt som liktydigt med att ha synpunkter på vederbörandes personlighet. Som Mikael Samuelson uttryckte saken en gång: “Om du säger till en person att hennes rostiga Renault från 1973 är en usel bil, blir svaret möjligen: Ja, jag vet, men jag älskar den! Men om du påstår att hennes favoritlåt är dålig musik, kommer det troligtvis att uppfattas som kränkande.”

2009-02-10

Som liten pojke skulle jag en dag spela ishockey i Vasaparken, 800 meter från vårt hem på Rörstrandsgatan i Stockholm. Jag hade packat ner hjälmen, benskydden och en puck och traskat iväg mot isbanan i parken på andra sidan S:t Eriksplan. Klubban var förstås också med. Men nästan framme upptäckte jag att jag hade glömt skridskorna. Det var bara att lomma hem igen med all packning och hämta denna för varje ishockeyspelare så oumbärliga del av utrustningen. Känslan det framkallade kan jag ännu minnas.

I söndags morse hände någonting snarlikt. Jag hade under lördagen rest till Vimmerby (konsert med Annika Skoglund) och hem igen och sovit tre och en halv timme. Väckarklockan hade ringt 04:25 och tjugo minuter senare hade jag suttit i bilen på väg till Arlanda för att hinna med planet till Frankfurt 06:25. Halv elva skulle det repeteras med Ensemble Modern inför en skivinspelning dagen därpå.

Väglaget var förrädiskt, ett tunt lager med nysnö täckte riksväg 273. Men jag tog det lugnt och kom fram till flygplatsen nästan en timme före planets avgång. Det var då jag gjorde den obehagliga upptäckten, som påminde alltför väl om Vasaparken och skridskorna: väskan med lite kläder, necessären, noterna, Göran Tunströms Berömda män som varit i Sunne, instrumentkablar och en overdrive-pedal låg där så prydligt i bakluckan på bilen. Men inte el-gitarren, denna för varje el-gitarrist så oumbärliga del av utrustningen! Att vända hem igen var inte att tänka på den här gången och att börja ringa för att försöka ragga upp ett låneinstrument i Frankfurt kändes inte heller optimalt kl 05:30 en söndagsmorgon som denna. Under flygresan hann jag föreställa mig en mängd scenarier inklusive det att man skulle tvingas ställa in hela projektet och att jag skulle bli ersättningsskyldig.

Så blev det förstås inte. Kollegan som skulle medverka på el-bas kunde nås i hemmet vid halvtiosnåret och han lånade gärna ut en bra el-gitarr. Jag spelar så sällan på min egen att jag knappt märkte skillnaden. På väg hem igår kunde jag rentav njuta lite av känslan att resa utan att behöva släpa på minst en gitarr. Och så slapp jag ju den av SAS nyligen introducerade straffavgiften på musikinstrument!

2009-01-31

Läste just att Ingemar “Ingo” Johansson, den gamle världsmästaren i tungviktsboxning, gått ur tiden. Därför kommer jag att tänka på den gången på 1980-talet, då jag som gitarrist i Anders Berglunds orkester fick vara med om att kompa Ingo.

Sammanhanget ifråga var en välgörenhetsgala av något slag på Börsen i Stockholm. Övriga dragplåster var Lena Ph (jag minns att jag tyckte att hon hade fina ögon) och den sjungande sprinterstjärnan Carl Lewis (som verkade tycka att jag hade fina ögon, eller så blev han bara förtjust i min moderiktiga, silverglansiga skjorta). På repetitionen gick det förresten inget vidare för Carl och hans fyra dansare att synka med orkestern, så Carls manager halade fram en inspelning till vilken det i stället mimades. Det tror jag att alla vann på.

Ingo hade förmodligen närt en dröm om att sjunga som Frank Sinatra. Denna kväll skulle han framföra Give Me Five Minutes More till storbandsackompanjemang. Hans röst var inte alls oangenäm, men hans tajming var, uppriktigt sagt, katastrofal. På första genomspelningen låg han en takt före orkestern redan efter halva första versen. Efter ett par försök blev det ganska mycket bättre. Men på själva konserten var det åter som förgjort och “The Champ” nådde slutet på sången hästlängder före alla andra.

Förhoppningsvis kom det in en slant till ett gott ändamål. Och ingen kan någonsin ta ifrån Ingemar Johansson hans världsmästartitel.