2010-12-29
Dags att summera ett arbetsintensivt år. Det har dominerats av återupptagna samarbeten med ett par gamla bekanta: Tommy Körberg (i vintras, våras och somras) och Malena Ernman (på Uppsala Internationella Gitarrfestival i höstas och julturné nyligen). En egen storsatsning på Francisco Tárregas musik utmynnade i en Veckans Konsert i SVT då Tárrega parades med Strindberg och jag själv med kollegan Anabel Montesinos (bildligt alltså). En annan satsning, på Steve Reich, har hittills resulterat i en nästan färdig CD och kulminerar under Konserthusets (i Stockholm) Reich-festival om exakt en månad. Jag fick ihop ett fantastiskt band, kom och lyssna vettja!
Under 2010 har jag vid några tillfällen också blivit påmind om en viktig tumregel: Som ackompanjatör, i synnerhet om du är gitarrist, skall du helst inte ställa krav. Såväl den världsberömda sopranen som den etablerade konsertagenturen och den välrenommerade artistbokaren reagerade under 2010 med förvåning, upprörda känslor eller sade rentav upp bekantskapen då jag dristade mig att anlägga synpunkter på villkoren för vissa engagemang eller helt enkelt valde att tacka nej.
Dessbättre är jag lyckligt lottad. Även om jag känt mig orättvist behandlad i enstaka sammanhang, har jag kunnat glädja mig åt andra, där jag respekteras. Och de överväger ännu så länge.
Kära läsare, Gott Nytt År!
2010-12-19
Det är med särskilt intresse jag sett Veckans Konsert i SVT denna söndagskväll. Programmet handlade nämligen om dirigenten Sergiu Celibidache och hans tid hos de svenska Radiosymfonikerna 1962-1971. Celibidache tillhörde på sätt och vis min vardag till dess jag fyllde tio, eftersom min far spelade flöjt i orkestern. Pappa Ulf medverkade också i programmet tillsammans med en rad kolleger, varav jag lärde känna flera redan då som liten pojke på 60-talet och som jag i vissa fall fortfarande känner och stundom jobbar med. Därför innebar programmet för min del ett sällsamt återbesök i barndomen.
Det står väl bortom allt tvivel att Celibidache var en enastående musiker. Han tycks också ha varit en narcissist av grandiosa mått men kanske inte en fullt så stor människa i alla situationer. Själv överser jag gärna med eventuella mänskliga tillkortakommanden hos genialiska personer, bara jag slipper ha dem på alltför nära håll. Därför är det synd att man allt oftare tvingas ta del av dessa mäns – jomenvisst är det nästan alltid män? – pinsamma sidor.
Ta bara Thommy Berggren eller för den delen Ingmar Bergman. Kan vi inte få nöja oss med att känna dem som lysande konstnärer? Det var med illa dold skadeglädje som medierna nu senast bredvilligt hjälpte Börje Ahlstedt att sprida ett löjets skimmer över sin person genom att publicera pikanta delar av hans nya bok.
För egen del får man innerligt hoppas att man slipper få ett eftermäle som en medioker yrkesman OCH en futtig människa. Ingen förmildrande omständighet någonstans, det vore bittert.
2010-12-13
Under konserten på Idunteatern i Umeå, alldeles i slutet av Bach/Gounods Ave Maria, upplever jag något mycket säreget: Ljudet av min gitarr har plötsligt övergått i ljudet av Malenas röst, helt utan någon märkbar skarv. Alltså, jag kan inte avgöra när min ton slutade eller när hennes började, hon har liksom plockat upp min klang och förlängt den. Det är fascinerande, nästan en smula magiskt. Men så är Malena Ernman en fascinerande artist. Nästan en smula magisk.
2010-11-28
Att komma för sent till jobbet är aldrig någon höjdare. Men i tisdags slog jag nog alla rekord. Julkonserten med Malena Ernman på Conventum i Örebro skulle börja halv åtta. Jag lämnade ett blåsigt Jönköping vid ett, planen var att äta lunch längs vägen och vara på plats i Örebro bortåt fyra. Jag skulle till och med hinna öva en skvätt före ljudprovet klockan fem. Men då hade jag inte tagit med snöovädret över Östergötland i beräkningen.
Mellan Skänninge och Motala blev jag sittande i tre timmar i väntan på att en ensam bärgare skulle dra upp en buss och ett antal personbilar ur diket ett stycke längre fram på riksväg 32. Lokalradions trafikinformation rapporterade om talrika olyckor och stopp, även “vårt”, men några prognoser om långvarigheten lämnades inte. Slutligen beslöt jag mig för att köra tillbaka till E4:an och åka norrut en bit. Söder om Linköping var det riktigt obehagligt trots en beskedlig hastighet på 50 km i timmen, snön och blåsten gjorde det omöjligt att se var vägen började och slutade. Jag genade så småningom över i riktning mot Finspång men blev omdirigerad av polis beroende på en olycka där, fick återvända till E4:an och köra en ännu större omväg över Norrköping.
Tjugotvå minuter över nio klev jag in på Conventums scen i mina ytterkläder, packade upp gitarren under medlidsamma applåder och kunde åtminstone vara med på fyra låtar inklusive två extranummer. Det kändes… ja, snopet är bara förnamnet. Men det var bara att stoppa tillbaka gitarren i fodralet, dra på jackan och mössan där på scenen, lomma ut till bilen och fara hemåt i vinternatten.
2010-11-17
Jag har aldrig haft något emot att bo på hotell, tvärtom! Men det är sannerligen skillnad på hotell och hotell. I natt hade jag för första gången förmånen att bo på legendariska Knaust i Sundsvall. Det måste vara det vackraste hotellet i Sverige av alla jag besökt. Ett smycke med rötterna i 1870-talet, smakfullt renoverat 2002. Rekommenderas.
2010-11-08
Idag är enda heldagen hemma med möjlighet att i lugn och ro förbereda ett antal kommande engagemang: Malena Ernmans julturné (som börjar repeteras i morgon), fredagens soppkonsert i Stockholms Konserthus med Valur Pálsson och Laura Stephenson på mandolin resp. harpa liksom ett kort framträdande tillsammans med violinisten Cecilia Zilliacus på Berns lite senare samma dag, ett företagsjobb med Jeanette Köhn på lördagen samt söndagens solokonsert i Alunda. Arrangemang skall skrivas, gitarrstämor memoreras (däribland signaturen till Bamse) och fingrar mjukas upp efter en övningsfri allhelgonahelg med släkten.
I vilken ända börjar man? Man börjar med att byta till vinterdäck på familjens två bilar. Därefter sitter man i telefon för att få hjälp med att få igång den krånglande hemsidan med tillhörande e-post.
Man borde ha en personlig assistent.
2010-10-29
Jag kör genom ett höstligt Uppland i skymningsljus. Detta landskap är mer vidsträckt än man kanske tänker sig, men jag är strategiskt bosatt ungefär mitt i. Efter en dryg timme är jag framme vid den bygdegård, där Mikael Samuelson och jag skall göra vårt program Taube i Ligurien denna afton. Det är en del att bära från bilen och in i värmen: tre gitarrer, en liten ljusrigg och ett par väskor med annan utrustning. Där inne kokas det kaffe och flyttas stolar. Den lokala bygdegårdsföreningen arrangerar på förmånliga villkor, Musik i Uppland och kommunen subventionerar kraftigt. Det ingår i deras uppdrag att se till att även innevånarna i avkrokar som denna kan erbjudas levande kultur.
Personligen trivs jag förträffligt i detta sammanhang och det beror inte enbart på att det ger mig möjligheten att försörja min familj på hyfsat bekvämt pendlingsavstånd. Den här kvällen, i den här bygdegården liksom sannolikt i många andra bygdegårdar i hela landet, träffas människor för att under angenäma former lyssna på musik. Det är en del av det svenska kulturlivet som jag mer än gärna är en del av.
Man behöver bara bläddra några sidor i musiktidskrifter som t.ex. Opus för att förstå att dylik verksamhet inte är förknippad med någon nämnvärd status. Jag menar, från denna bygdegård i norra Uppland är det långt till Carnegie Hall, festspelen i Salzburg, Proms i London etc. Jag har kommit till insikten att jag mår bäst av att inte läsa de där tidskrifterna. För mig fungerar de som glädjedödare, jag vill ju behålla känslan av att det är viktigt att spela i Enåker och Österlövsta.
2010-10-17
Det finns, har jag förstått, en författare som heter Denise Rudberg. Efter årets Nobelpristagare måste hon vara en av de mest omskrivna i sitt skrå här i landet. Jag har inte läst en rad av det hon skrivit och skall därför avstå ifrån att recensera henne. Men hennes pressagent får härmed högsta betyg.
Det är mitt bestämda intryck att kulturbevakningen hos de största dagstidningarna förlorat i integritet och oftare än tidigare styrs av branschens marknadsavdelningar. I våras använde såväl SvD som DN hela förstasidan på sina respektive kulturdelar för att förmedla nyheten att Henrik Dorsin och Jonas Malmsjö skulle spela huvudroller i en privatteateruppsättning av I hetaste laget. Det hade förstås inte hänt för tio år sedan. Jag missunnar inte Vicky von der Lancken eller Oscarsteatern gratisreklamen, och säkert har hela privatteaterbranschen under många år varit styvmoderligt behandlad av de stora kulturredaktionerna. Men det känns som om denna totala omsvängning har ägt rum liksom okommenterad.
Eftersom jag upplever jag att det redan finns mer Denise Rudberg i våra liv än vi har bett om, vill jag passa på att ge ett annat lästips: Flugfällan av Fredrik Sjöberg, en smått genialisk, annorlunda, kul, lärd och tänkvärd bok på drygt 200 sidor. Den handlar bl.a. om blomflugor, om samlande och om poängen med att avgränsa sig i olika avseenden. Rekommenderas varmt.
2010-10-10
Idag har det varit höstarbetsdag på vår föräldrakooperativa förskola. Jag fick rensning av jordgubbslandet på min lott och övergick när det var klart till att dammsuga ventiler och luftintag.
Väl hemma igen kändes det som ett gyllene tillfälle att rensa hängrännorna. Våra askar som grönskar sist av alla träd på våren är i gengäld först med att fälla sina löv på hösten och det är bäst att passa på innan de förmultnar och kläggar igen stuprören. En värmande kvällssol och svaga vindar utgjorde fina förutsättningar. Av någon anledning brukar denna syssla annars skötas i duggregn och snålblåst, åtminstone hos oss.
Det talas mycket om jämställdhet mellan könen, men vissa göromål tycks undantagna alla genusperspektiv. Är det inte nästan alltid vi män som balanserar på höga, rangliga stegar och petar i det som en gång var ett lövverk? Och hur ofta slår en kvinna näven i bordet och kräver att få göra halva jobbet?
Jag införskaffade för en tid sedan ett par arbetsbyxor av märke Fristads, såna där med en massa fickor och plats för allehanda verktyg och som hantverkare använder. Och det funkar. På med brallorna och känslan av manlig dådkraft ökar direkt! Effekten är besläktad med den som konsertkläder ger, en tjusig kostym eller, i extremfallen, smoking och frack. Man blir med ens en annan, rör sig elegantare och mer värdigt. Tycker man själv i alla fall. Och med Fristads-riggen på känner man sig plötsligt som fena på att byta till vinterdäck eller regla upp en vägg. Möjligen var det lite överkurs att ha den på där i jordgubbslandet i morse.
I kväll sänder SVT filmen “Strindberg och den spanska gitarren” som Veckans konsert. Den spelades in i mars och jag bär en snygg Hugo Boss-kostym, som jag hade turen att hitta på rea i just min storlek. Jag har sett en förhandsvisning och kan därför bänka mig framför TV:n i kväll utan att behöva oroa mig för hur slutresultatet har blivit. Filmen lyfter fram en mindre känd sida av nationalskalden och så hörs en rad charmiga stycken av Francisco Tárrega. Den briljanta Anabel Montesinos medverkar också, liksom Lars Jönsson, Ture Rangström och Nils Bergstrand. SVT2 kl 19 och ett par repriser senare i veckan!
2010-09-04
Tur i oturen.
På väg hem från kvällens konsert på Culturum i Nyköping tar bensinen slut – två och en halv meter från bensinpumpen på Statoil vid Järna-avfarten. Trots en liten uppförslutning går det utmärkt att putta bilen de resterande decimetrarna.
Kommer att tänka på ett Julian Bream-citat: “You have to admit that was a marvellous piece of luck.” I hans fall handlade det om att han för en del år sedan drabbades av en hjärtinfarkt just då han befann sig på läkarmottagningen för en rutinundersökning.
Inga jämförelser i övrigt.
2010-08-25
Igår kunde jag i lugn och ro lyssna till båda statsministerkandidaterna på radion under bilfärden till och från en repetition i Eskilstuna. Oppositionsledaren har ett språk som ibland påminner om det hos en mellanstadieelev: “Helldre”, “situationstecken”, “andvända” o.s.v. Det är uppenbart att den sittande statsministern besitter större verbala talanger. På klanderfri svenska och med kirurgisk precision gav han i ett reportage uttryck för en i mitt tycke rätt obehaglig känslokyla inför de klyftor i samhället, som under senare år bevisligen ökat.
Ingen av dem kommer att få min röst i valet, men där i bilen bestämde jag mig för att låta språkpolisen inom mig stå tillbaka till förmån för empatin och solidariteten. Det får bli Miljöpartiet i år igen och därmed en indirekt röst på Mona. Men jag skulle nog helldre se Maria som statsminister.
2010-08-16
I mitt jobb träffar jag många människor, varav jag minns många men långtifrån alla. Inte sällan dyker någon på mig med hälsningsfrasen “känner du igen mig?”. Det vanliga är då att jag tycker mig känna igen vederbörande men har svår att placera honom eller henne. Det kan t.ex. röra sig om en konsertbesökare, som hörde Olle Persson och mig i Rättviks kyrka 1997 och nu har bevistat en konsert med Mikael Samuelson och mig i Västergötland 2010 och s.a.s. vill återuppta bekantskapen. Länge brukade jag glatt svara “javisst” och hoppas att polletten skulle trilla ner under det fortsatta samtalets gång. Nu har jag övergått till att ärligt svara “ja, men jag kan inte riktigt placera dig”.
Senast detta hände var förra söndagen på Mosebacketerrassen. Jag var där för att spela med Tommy Körberg under Cornelisdagen. En kvinna i min egen ålder kom fram och inledde förväntansfullt konversationen med exakt de orden: “Känner du igen mig?” Jag tyckte mig faktiskt känna igen henne vagt och svarade alltså som jag numera brukar: “Ja, men jag kan inte riktigt placera dig.” “Jo, men tänk efter nu, var gick du i grundskolan?” insisterade hon. “Gustav Vasa och sedan Adolf Fredrik”, svarade jag sanningsenligt. Hon såg besviken ut och jag kände att det var mitt fel, ville nästan säga “var skulle du helst vilja att jag hade gått i skolan?” Hon tittade misstroget på mig och undrade om jag verkligen inte gått i Engelbrekt. Jag framhärdade dock, varpå hela samtalet liksom tappade sin ursprungliga energi.
Gissa om vi båda blev lättade, då vi kom underfund med att jag för drygt trettio år sedan varit med i samma pingisklubb som hennes något äldre syster. Jag kunde dessutom briljera med att jag mindes att de vid tidpunkten hade bott på Tulegatan.
Strax innan jag skulle gå upp på scenen med Tommy stötte vi ihop igen. “Känns det nervöst nu?” undrade hon. Ja, det är klart som fan att det kändes nervöst. Men inte hälften så nervöst som att riskera att svara fel på frågan “känner du igen mig?”.
2010-08-10
Den årliga kulturveckan i Rasbo har dragit igång. Var morgon klockan nio spelas det Bach i någon av pastoratets fyra kyrkor och i går morse var det min tur att försöka prestera något av värde i ottan. Jag spelade fyra satser ur partitan i h-moll, BWV 1002 i Rasbo kyrka och det gick väl någorlunda.
Någon timma därefter öppnade sig himmelen i ett skyfall av bibliska dimensioner, över 60 mm regn på lika många minuter. Matkällaren under vårt hus vattenfylldes, men med hjälp av en hävert, förfärdigad av en trädgårdsslang, lyckades vi få undan det mesta till framåt kvällen.
I morgon bitti är det flöjtisten Anna Norberg som spelar Bach i Stavby kyrka.
2010-07-29
Det är lätt att sparka på en som redan ligger, att dras med i flockmentaliteten och skälla på SJ. Troligen har ett antal olyckliga omständigheter bidragit till de täta trafikstörningarna under senare tid. Det måste vara trist för ledning och personal att behöva klä skott för det. Men alla problem kan naturligtvis inte skyllas på tillfälligheter.
Företagets vd berättade i en intervju nyligen att han trots allt sover gott om nätterna. SJ uppvisar nämligen god lönsamhet! Och där har vi, gissar jag, en viktig orsak till den rådande situationen. Det är sannolikt mycket billigare att missköta det kontinuerliga underhållet av lok och vagnar och i stället lösa problemen då de uppstår akut än att hålla en konstant hög servicenivå i syfte att helt undvika trafikstörningar. Just nu sitter jag på ett X2000-tåg till Malmö, ett av de nyare tågen i flottan som alltså kan köras med full hastighet. Skulle ursprungligen ha åkt en timma senare, men detta tåg skulle ha ankommit en halvtimma efter tidtabell och det hade blivit svårt att hinna till ljudprovet i Brantevk. Men även här, på detta moderna tåg, påminns man om det bristande underhållet. Ljustavlan, som skall ange destination, tid, hastighet m.m. är till hälften ur funktion och flimrar mest. Ingen stor sak, det är förstås värre när dörrar, toaletter eller kylsystem är trasiga, vilket alltför ofta är fallet.
Det är ju vi, det svenska folket, som genom staten gemensamt äger SJ. Vi borde alltså, genom våra politiker, kunna precisera uppdraget för företagets ledning, vars prestation inte bör bedömas enbart utifrån siffrorna i kvartalsrapporterna utan även mot bakgrund av produkternas tillförlitlighet och kvalitet.
En långsiktig omsorg om tågtrafiken är säkert resurskrävande, men framför allt förutsätter det ambitioner av ett annat slag än vad den nuvarande SJ-ledningen ger uttryck för.
2010-07-27
Att turnera i Sverige är ett utmärkt sätt uppleva sommaren. Konserter arrangeras ofta på natursköna platser och resorna dit sker i allmänhet via tåg eller bil genom vackra landskap. Vädret har förstås betydelse för graden av välbefinnande och tågförseningar kan förvisso ställa till förtret. Men den här sommarens nedslag på platser som Tjörn, Falkenberg, Trosa, Malmköping, Varberg, Mölle, Kalmar, Öland – listan är lång – har erbjudit många intensiva upplevelser av årstiden.
Samtidigt innebär det intensiva resandet ett svårt dilemma: Jag var visserligen hemma hela juni, men det är ju nu i juli man VERKLIGEN förväntas ägna sig åt familjen, ta med barnen till badstranden, sova i tält och grilla.
Nu återstår en sväng till Österlen, en avstickare till Dalarö och två dagar på Gotland innan turnesommaren 2010 är till ända. Äldsta dottern (7 år) följer med till Visby, en föraning om hur jag inom några år kan förena nytta med nöje, vara en närvarande pappa OCH försörja familjen?
2010-07-15
Vi spelar fyra kvällar i följd på Fridas utanför Varberg. Dagarna är lediga och jag har tagit med joggingskor – en lättare förkylning hindrar mig att använda dem – och Bachs partita i h-moll, som är sommarens bearbetningsprojekt. Denna förmiddag zappar jag dessutom på TV:n och hamnar på kanalen Mezzo, som precis sänder förra årets Nobelkonsert från Stockholms konserthus. Filharmonikerna under Yuri Temirkanov spelar bl.a. Ravels pianokonsert i G-dur med den magnifika Marta Argerich som solist.
Denna konsert förknippar jag starkt med just Argerich. Hennes inspelning tillsammans med Abbado och berlinarna drabbade mig enormt starkt för över tjugo år sedan. Inspelningen är bra mycket äldre än så. Marta Argerich måste ha framfört verket hundratals gånger sedan dess. Är det just det som är problemet, eller är det jag som idealiserar minnet av min egen, starka upplevelse av “upptäckten” av skivinspelningen? Jag vill minnas att exempelvis den långsamma satsen tycktes födas i själva ögonblicket och att uttrycket präglades av en överjordisk enkelhet och direkthet. Nu hör jag en tretaktsrytm som närmast avstannar i varje takt, rytmiska förskjutningar som verkar kalkylerade snarare än spontana. Orkestern sköter sig med den äran och de långa solopartierna för träblåsarna hanteras med stor omsorg, men inte alla tycks bekväma med det långsamma tempot och alla tenuton. Det är förvisso ett fint framförande av verket, men någon magi förnimmer jag då inte, där framför platt-TV:n på Varbergs Stadshotell.
Publiken i Stockholms konserthus jublar och Marta Argerich återgäldar med ett extranummer: en av Chopins mazurkor, hinner inte notera vilken. Och under några korta minuter av sublim konst får hon tiden att stanna. De raffinerade rytmiska förskjutningarna känns lika osökta som organiska och hela framförandet präglas trots all sin elegans av den största enkelhet, som om detta vore det fullständigt självklara sättet att tolka Chopins notbild. Jag känner mig lika överväldigad nu, som då jag 1986 lyssnade på den där Lp:n med Ravel. Och jag kommer hädanefter oundvikligen att jämföra alla andra tolkningar av stycket med denna. Eller med min upplevelse av den, för att vara noga. Det är något särskilt med förstagångsupplevelser. Man har dem bara en gång.
Som tur är finns det alltid mer att upptäcka.
2010-07-07
Jag befinner mig åter på Södertälje Syd efter en tidig tågresa från Falkenberg. Vi är på väg till Trosa för att spela två kvällar på Bomans. Tommy möts på perrongen av hustru och tvåårig dotter. Jag skall ta med mig Max och Johan och ett större antal gitarren i min bil, som stått ett dygn på den närbelägna långtidsparkeringen. Det är ett logistiskt snilledrag och vi har just berömt hjärnan bakom planen. Bilen står precis där jag lämnade den. Fast den har bara tre hjul. Jag kan ta gift på att den hade fyra när jag senast såg den.
Ringer försäkringsbolaget och skall just kalla på bärgning, då någon försynt frågar om jag möjligen inte har ett reservhjul. Varför tänkte jag inte på det? Plockar fram såväl reservhjul som domkraft ur bakluckan men inser strax att de fyra bultarna saknas. En förbipasserande lastbilschaufför råder mig att låna en bult från var och ett av de andra hjulen, man kan köra korta sträckor på detta vis utan problem.
Max och Johan tar en taxi till Trosa medan jag pysslar med mina bultar och skruvar fast reservhjulet i den stekande solen på den asfalterade parkeringen. Kollar med Eniro och får veta att det finns en Mekonomen bara ett par kilometer bort. Rullar dit, köper fyra bultar och en tub kopparpasta och kan strax styra mot Trosa på fyra hjul och sexton bultar, en erfarenhet rikare.
2010-07-06
Vaknar kl 07.25 av telefonens väckningssignal. Igår var det konsert i Kulturhuset i Ytterjärna och jag har övernattat i en gäststuga i Trosatrakten. Hemma kroknar växtligheten i torkan, men här har det regnat på småtimmarna. Nu börjar det klarna upp. Jag sveper en badhandduk om höfterna och tassar ner till bryggan. En svan som vilar på det vindstilla vattnet i havsviken verkar inte störas av att jag kliver ner på badstegen och glider ut några meter. Prövar att sätta ner fötterna och sjunker ner i den kalla dybotten. Det får räcka som morgontvagning, jag klättrar upp och torkar av mig, sniffar på gårdagens skjorta och bestämmer att den får duga för den kommande tågresan, packar ihop mina medhavda lakan och necessären och går genom regnvått gräs mot bilen. I det stora huset sover man ännu, så jag stänger bildörren så tyst som möjligt och vrider om startnyckeln försiktigt, som om det skulle göra motorljudet mindre störande.
Har ett äpple liggande i bilen och en flaska juice från Saltå Kvarn, som jag ryckte med mig efter konserten igår. Bilresan till Södertälje Syd tar bara knappt fyrtio minuter och jag hinner lagom köpa en parkeringsbiljett och kånka mitt baggage – två gitarrer, en resegarderob och en välfylld axelremsväska – upp till perrongen innan tåget kommer in. Har fått en förstaklassbiljett på X2000, det betyder att en minimalistisk frukost serveras vid sittplatsen på flygplansvis. SJ är till sin fördel denna morgon, jag kommer att befinna mig på min destination Falkenberg före lunch och slipper byten längs vägen. Hinner lagom läsa två morgontidningar, bläddra i en tidskrift och konversera med kvinnan i stolen bredvid. Innan jag kliver av tåget har hon berättat ingående om sin jobbiga skilsmässa från maken Fredrik, som träffat en annan. Nu processar de i tingsrätten om vårdnaden om den treåriga sonen. Jag får lära mig åtskilligt om juridik, domstolsförhandlingar, advokatkostnader m.m. och konstaterar att det finns all anledning att försöka undvika att någonsin hamna i en liknande situation. Hu!
Det går undan, vips är vi i Göteborg, Varberg och så Falkenberg. Den nybyggda järnvägsstationen ligger ett stycke utanför stadskärnan, men en buss inväntar och resan in till Stora torget tar bara sju minuter. Efter en kort promenad står jag framför Grand Hotell, beläget vid Ätrans strand. Det är lunchdags och i hotellets matsal finns en lunchbuffe, idag med raggmunk, fläsk och lingonsylt. Ringer Tommy Körberg för att fråga när han, Max Schultz och Johan Liljedahl beräknas ankomma från Orust. Det visar sig att de redan befinner sig i Falkenberg, de äter lunch på en annan restaurang hundra meter bort. Ljudprovet på Vallarnas friluftsteater äger rum kl 14, vi stämmer träff i hotellets reception strax före.
Vi skall spela på den scen, som annars används av Stefan och Krister. Jag har sett deras buskis på TV och känner igen scenografin och den natursköna omgivningen med ån, som flyter förbi alldeles bakom scenen. Det enda jag saknar är det utedass, som jag trodde var obligatoriskt. (Är det inte alltid så att någon går in på ett dass och skiter så att väggarna rämnar, alternativt blir ertappad med byxorna nere vid knäna eller något liknande?) Ljudtekniken är fin, organisationen föredömlig. Här har man skaffat sig stor rutin på den här typen av arrangemang. Monitorteknikern Gustav fixar utmärkt lyssning på nolltid.
Jag har åkt ifrån mina konsertskor. Igår i Ytterjärna spelade jag i gympadojorna, men det kändes inte optimalt. Falkenbergs stora skoaffär, Anderbergs, visar sig ha stängt kl 14 just idag för att förbereda morgondagens realisation. Dubbel otur! Jag går varv på varv genom staden i jakt på skor. Passar samtidigt på att ringa några telefonsamtal. Ett roigt engagemang i september håller på att gå i stöpet på grund av problem med förlagsrättigheter. Jag har turen att få tag på förlagschefen, som lovar att försöka hjälpa till. Kanske går problemet att lösa trots allt. Men några skor hittar jag inte. Går tillbaka till Anderbergs, där man bakom det nerhissade gallret pysslar som bäst inför sin utförsäljning. Man kan ju alltid försöka, tänker jag och påkallar personalens uppmärksamhet genom gallret. Beskriver mitt problem och får – hör och häpna – tillåtelse att komma in och botanisera i utbudet. En hel skoaffär för mig själv! Fastnar efter omsorgsfullt letande för att par svarta Björn Borg i mjukt skinn, nedsatta med trettio procent. Betalar kontant och skyndar tillbaka till hotellet, beställer två kalla förrätter och en lättöl i restaurangen.
Konserten börjar åtta. Det är rätt spännande, vi har inte spelat alla fyra sedan i april. På repet i fredags hann vi inte gå igenom riktigt allt och tre nya låtar är jag riktigt osäker på. Vi har sammanlagt åtta gitarrer på scenen, någon gång minns jag fel och tar en gitarr med en annan stämning än den avsedda. Kan först inte begripa varför det känns så ovant, men förstår sedan och spelar vidare på gehör efter bästa förmåga. Bara en gång får jag en lätt irriterad blick av Tommy, på det hela taget går allt bra och den sommarlediga publiken verkar nöjd och belåten efter drygt två timmars konsert.
Det går fort att packa ner gitarrer, fälla ihop notställ och rulla ihop kablar och strax sitter vi på Harrys vid torget för att äta en sen måltid. I morgon går tåget 07.39 samma väg tillbaka som jag kommit. Nu väntar två kvällar på Bomans i Trosa, denna konsertintensiva julimånad tvåtusentio.
2010-06-29
Till våra morgonrutiner hör att öppna den lilla luckan mellan hönshuset och hönsgården samt att ge hönsfoder. Vintertid kan det bli till att pulsa genom snö i kompakt mörker, så här års bländas man av solen och träskorna blir på sin höjd lite våta av morgondagg. Men inte denna morgon, tydligen har natten varit så ljum att gräsmattan förblivit torr. Det råder högsommar.
Det dröjde tre veckor in på semestern innan jag kunde känna mig avslappnad och sommarledig. Idag bär det iväg till sommarens första konsert på Stola säteri nära Lidköping. “Taube i Ligurien” tillsammans med Mikael Samuelson, samma program som avslutade vårens konserterande på Liseberg den 26 maj. Och nu får jag tänka både en och två gånger: Vad behöver jag ha med mig? Var hänger konsertkostymen? Har jag tågbiljetterna? Hur spelar man gitarr?
Plockade fram instrumentet först igår och övade försiktigt en timme eller två. Fast jag hade tjuvtränat redan på midsommarafton, vid midsommarstången. Om speljobben en dag börjar sina, kommer jag nog ändå att kunna räkna med detta årliga engagemang: Små grodorna vid Tunabornas gemensamma midsommarfirande. I år kunde jag konstatera att förhårdnaderna på vänsterhandens fingertoppar hade tillbakabildats för första gången på mycket länge. Kanske kommer det under de kommande dagarnas spelande att framgå varför gitarren ibland kallas för ett blåsinstrument.
2010-06-21
Jag har en liten ritual under sommarhalvåret. Om vädret och övriga omständigheter tillåter, vill jag gärna se solen gå ner. Från en klippa strax norr om vår tomtgräns – f.ö. just den plats där Sara och jag förlovade oss för åtta år sedan – kan jag iaktta vid vilken punkt på horisonten solen försvinner ur synhåll. Den punkten har nu förflyttat sig längre och längre norrut för att ikväll kl. 22.08 nå sina mest nordliga koordinater. Årets längsta dag har just avlösts av sommarens ljusaste natt.
I drygt tre veckor har jag, åtminstone rent tekniskt, haft semester. Och först nu, när exakt en vecka återstår av ledigheten, känner jag att jobbet släppt greppet om mina tankar. Det som krävdes var att hustrun for iväg på en kurs i Dalarna och att jag blev ensam kvar hemma med barnen. Förmiddagarnas simskola vid landbadet i Alunda samt alla måltider och uteaktiviteter tar de flesta av dygnets vakna timmar i anspråk. Jag hinner inte ens oroa mig för den pågående husrenoveringen, som t.ex. det eventuella behovet av byte av den påfallande murkna syllstocken, som upptäcktes sedan den utvändiga sockelbrädan avlägsnats. Och det är ytterligare en sak att vara tacksam för.
2010-06-20
Vid millennieskiftet medverkade jag vid en TV-sänd konsert på Kungliga Slottet. Ja, jag jobbade på nyårsaftnarnas nyårsafton! Som plåster på såren blev jag och övriga musiker inbjudna att – med våra respektive – vara med och fira på Slottet under resten av kvällen och natten tillsammans med kungafamiljen och deras gäster, som var åtskilliga hundra. Det hela var faktiskt lite som i en saga. Var det förresten inte Tage Danielsson, som en gång skrev att Kungen genom sin blotta existens är bevis för att Sverige är ett sagoland? Jag minns att känslan att vara ”utvald” var smått berusande, trots att det ju var varken Kungen eller Drottningen som hade ”valt ut” mig.
Gårdagens kungliga bröllop följde jag via TV:n, så gott jag nu kunde utan att fresta alltför mycket på barnens tålamod. Stekte falukorv ena minuten för att i nästa ta del av kommentatorernas guidning genom bröllopsgästernas festmeny. Imponerades av brudgummen och hans far, som båda avslöjade sig som begåvade talare. Och mindes festen på Slottet för drygt tio år sedan. Och mitt eget bröllop för snart sex år sedan. Hur bröllopsgästerna från Stockholm i den chartrade bussen for förbi utanför vårt köksfönster i riktning mot kyrkan i samma ögonblick som Sara, iförd sin brudklänning, lade sista handen vid ostbollarna (hon fixade hela festbuffén själv och plockade bl.a. tio liter smultron till desserten). Och då hade hon inte ens börjat med håret!
Vi hade tänkt cykla ner till kyrkan men fick ta bilen för att inte komma för sent. Mindes den överväldigande känslan att gå i mittgången i kyrkan
2010-05-30
Det är ”extra allt” just nu i naturen. Hägg OCH syren blommar. Vitsippor OCH gullvivor. Man kan skörda nässlor OCH spenat, höra göken OCH lärkan. Det råder vår OCH sommar. Bäst av allt är att flera veckor återstår till midsommar, sommarsolståndet och den obönhörliga återgången till mörkare tider. (Ja, jag är en sån som kan börja sörja sommaren redan i slutet av juni.)
Granngården har haft betessläpp och själv har jag semester. Sista engagemanget före den månadslånga ledigheten var en Taube-föreställning tillsammans med Mikael Samuelson på Lisebergs Taube-scen. Vid huvudentrén mötte skylten “I KVÄLL PÅ TAUBE-SCENEN: MIKAEL SAMUELSON”. Jag har varit med om det så pass många gånger, detta att i ackompanjatörsrollen bli förminskad till någon sorts rekvisita, att jag vid det här laget borde kunna ta det med ro. Men nu blev jag ledsen och besviken och fick lust att ta första tåget hem igen. Ringde t.o.m. agenturen och frågade vad det skulle kosta mig, men kunde inte få någon exakt siffra. Det skulle helt säkert bli dyrt, och dessutom vore det ju trist för Mikael. Beslöt mig efter moget övervägande för att mitt sårade ego i rimlig mån uppvägs av gaget, genomförde engagemanget och fick uppleva en trevlig – om än kylslagen – vårkväll i Göteborg.
Under tågresan hem tar jag emot ett textmeddelande från skivbolaget Naxos. ”Nya CD:n Sånger utan ord är en försäljningssuccé!” Skivan, som inte recenserats av de stora tidningarna och som i lokalbladet belönades med omdömet ”…i längden känns det ändå fattigt”, är alltså en succé? Ju längre man håller på i branschen, desto mindre begriper man av den.
2010-05-13
I skolan, jag minns inte om det var i låg- eller mellanstadiet, förekom en ytterst fånig och meningslös lek: Man viftade på ett irriterande sätt med handen några millimeter ifrån ansiktet på någon klasskamrat medan man hojtade ”luften är fri, luften är fri”. Jag kommer att tänka på den när jag – återigen – läser om ”konstnären Lars Vilks”. Denne har ånyo utnyttjat sin lagstadgade rätt att provocera människor. I stället för ”luften är fri, luften är fri” hojtar han om yttrandefriheten. Men annars är det väl ingen större skillnad?
2010-05-10
Landets största morgontidning har uppdragit åt ett antal electronica-artister att remixa musikens klassiska mästerverk. Senast var det två musiker som remixat Maurice Ravels Bolero “för att göra den relevant idag”. Ja, det står faktiskt så i tidningens nätupplaga.
2010-05-02
Förbereder inspelningen av fyra gitarrstycken av Ulrik Neumann, som skall göras i Skåne senare i maj. Vad skall man säga om musiken? Kanske att den är extremt idiomatisk, ”snäll mot fingrarna”. Och att den är vänlig, mild med ett drag av vemod. ”Solregn” är en av titlarna och den fångar åtskilligt av det där.
Om Ulrik Neumanns personlighet avspeglas i hans musik, så måtte den ha varit högst behaglig. Det är hans son Mikael som producerar inspelningen, så jag hoppas få veta mer då vi träffas om ett par veckor.
Ett Scherzo i a-moll är förresten en pärla. Stycket skrevs 1947 för Segovia. Det hade varit sublimt att höra honom spela det.
2010-04-26
Är du en samlartyp, som har svårt att kasta t.ex. papper av olika slag och därför finner dig omgiven av kassar och kartonger fulla med gamla kontoutdrag, brev, konsertprogram etc.? Själv är jag utan tvekan en sådan, med stor sannolikhet av genetiska orsaker.
Nyligen tömde jag ett skåp på pärmar, nottravar, gamla rullband och kartonger med cd-skivor eftersom det skulle flyttas tillfälligt. Det gav mig en anledning att försöka sortera alltsammans och göra upptäckten att åtskilligt faktiskt kunde slängas. Mycket har jag sparat genom åren “eftersom man ju aldrig vet när det kan komma till användning igen”. Nu kunde jag konstatera att många noter legat där oanvända – fast de förstås hängt med i några flyttlass – sedan 1983. Och det KAN ju innebära att jag inte kommer att behöva dem under det kommande kvartsseklet heller.
Fast helt säker kan man förstås inte vara.
2010-04-21
Här följer min text till CD-produktionen “Schubert Arrangements”, som nyligen kom ut på skivmärket Proprius. Det tar mig ganska lång tid att knåpa ihop sådant och under tiden brukar jag inte hinna med att skriva någonting på hemsidan.
Vi gitarrister vill gärna betrakta Franz Schubert som en vördad kollega. Även om han skrev så försvinnande lite för vårt instrument, så ägde han ju faktiskt två gitarrer: en tillverkad av Staufer (honom skall jag återkomma till) och en av Enzensberger. I vilken utsträckning han faktiskt spelade på dem är emellertid inte känt.
Låt mig först redogöra för vad Schubert faktiskt har skrivit för gitarr, det går ganska fort. Vi har tre manuskript: Terzetto, D 80 “Zur Namesfeier meines Vaters” för tre mansröster och gitarr, Quartetto, D 96 för flöjt, violin, viola och violoncell (i själva verket en bearbetning av Wenzeslaus Matiegkas Notturno, Op.21) samt en tidig version av Das Dörfchen, D 598a. Verk med gitarr, som inte föreligger i manuskript men väl i tidiga, tryckta versioner, är ytterligare fem flerstämmiga Lieder för mansröster och piano eller gitarr (en andra version av Das Dörfchen, D 598, Die Nachtigall, D 724 och Geist der Liebe, D 747 ur Opus 11 liksom Naturgenuss, D 422 och Fruhlingsgesang, D 740 ur Opus 16), Die Nacht, WoO för soloröst och gitarr samt de femton valserna ur D 365 i Original Tänze för flöjt eller violin och gitarr.
Det är allt! Ändå har vi ju vant oss vid att ganska ofta höra musik av Schubert framföras med gitarr. Själv har jag haft glädjen att framföra sångcykeln Die schöne Müllerin många gånger i en omtyckt version för baryton och gitarr. Två andra verk som också varit tacksamma att transkribera är de två sonaterna på denna skiva, den i D-dur för violin och piano och den i a-moll för arpeggione och piano. Den senare länge varit populär bland kammarmusiksugna gitarrister, medan den förra är ett nyare tillskott till repertoaren.
Manuskriptet till Schuberts Sonat i D-dur, D 384 är daterat ”März 1816” och bär titeln Sonate pour Pianoforte et Violons [sic]. 1836 publicerade Diabelli & Co. denna och ytterligare två sonater som Opus 137 med titeln Drei Sonatinen fur Piano-Forte und Violine. Min bearbetning för violin och gitarr utgår ifrån både Schuberts manuskript och Diabellis tryckta utgåva. (Det är inte säkert, eller ens troligt, att den senare är baserad på den förra. Musikforskare tror att ytterligare ett manuskript har existerat. Ett fragment av ett sådant har också hittats, bestående av den tredje satsens sex sista takter.) De båda versionerna är delvis identiska men skiljer sig åt i flera avsnitt av varierande längd. Den aktuella bearbetningen av sonaten har tidigare spelats in av Gil Shaham och Göran Söllscher (DG) liksom av Joakim Svenheden och mig (BIS), i båda fallen på moderna instrument. Om man nu kan kalla en Stradivarius “modern”.
Arpeggione, guitare d’amour och gitarr-violoncell är olika benämningar på ett musikinstrument, som konstruerades 1823 av gitarrbyggaren Johann Georg Staufer i Wien. (Ja just han, som hade tillverkat den ena av Schuberts två gitarrer!) Denna uppfinning hölls mellan knäna som en viola da gamba och spelades med stråke men hade gitarrens kroppsform, strängantal och stämning. Den enda bevarade kompositionen för den är Franz Schuberts Sonat i a-moll, D 821, daterad “Nov. 1824”. Som instrument blev arpeggionen aldrig någon succé och den föll snart ur bruk, men Schuberts sonat har blivit ett repertoarverk för cellister, altviolinister och andra. Många gitarrister har i arpeggionesonaten – främst i dess pianostämma, som är påfallande “gitarristisk” till sin karaktär – sett en fin möjlighet att ge sig i kast med Schuberts musik. Här hörs verket i en version för cello och gitarr. Chrichan Larson spelar på ett 5-strängat instrument.
Valserna i Original Tänze för flöjt eller violin och gitarr återfinns även i Sechsunddreißig Originaltänze, Opus 9 för piano (“Erste Walzer”). De kan vid en första anblick te sig enkla och anspråkslösa i överkant. Harmoniskt och speltekniskt är de också allt annat än avancerade. Men i gengäld erbjuder de en ocean av möjligheter var gäller frasering, artikulation, agogik och dynamik. De kan antagligen spelas hur fyrkantigt och hur sofistikerat som helst. (Anders Jonhäll och jag tycker oss ha kommit åtminstone en bit på vägen mot det senare.) Den fullständiga titeln lyder: Original Tänze fur Flöte oder Violine und Guitarre, componirt von Franz Schubert. Versionen för flöjt eller violin och gitarr skulle alltså kunna vara tonsättarens egen, även om det ligger närmare till hands att tro att den är gjord av förläggaren, Anton Diabelli, som själv var gitarrist. Den är ytterst sparsmakad vad gäller anvisningar om dynamik, etc. Pianoversionen innehåller lite mer information, vilken jag tagit fasta på i min edition av verket. Den sjätte av de femton valserna har begåvats med en titel: Trauer Walzer.
När en kvartett för flöjt, gitarr, viola och cello signerad Franz Schubert hittades på en vind i österrikiska Zell-am-See 1918 var det givetvis många som gladdes åt fyndet, även om det fanns omständigheter som förbryllade. I manuskriptet, som är daterat ”26 Februar 814”, hade titeln ”Terzetto” strukits över och ersatts med ”Quartetto”. Och det fanns även andra hänvisningar till en gåtfull, tryckt trioversion av verket, vilken även den förmodades vara av Schubert. Det skulle dröja ända till 1931 innan någon påvisade att Schuberts kvartett i själva verket var en bearbetning av Wenzeslaus (Wenzel) Matiegkas Notturno, Opus 21 för flöjt, viola och gitarr. Detta verk, som publicerades 1807 av musikförlaget Artara i Wien, har fem satser: Tempo moderato, Menuetto, Lento e patetico, Zingara samt sju variationer över Friedrich Fleischmanns sång ”Mädchen, o schlummre noch nicht!”. Schubert hade tydligen kommit över denna utgåva och omarbetat den för hemmabruk. Förutom att han lagt till en stämma för cello och gjort smärre justeringar för flöjten och gitarren, har han reviderat violastämman på ett genomgripande sätt. Dessutom har han bytt ut den andra trion i menuetten mot en egen, samt infogat en variation för cellon i finalsatsen. Manuskriptet slutar tvärt efter fyra variationer, varav den andra är Schuberts, och tre takter av en femte. Huruvida Schubert helt enkelt stannade här eller arrangerade även återstoden av Matiegkas Notturno är omöjligt att säga med säkerhet. Andra har i modern tid gjort försök att arrangera de tre saknade variationerna på Schuberts manér. Jag har nöjt mig med att slutföra den av Schubert påbörjade femte variationen. Dessutom har jag och mina medspelare låtit denna variation byta plats med den fjärde. De fyra instrumenten exponeras på så vis ett i sänder, innan de i likvärdiga roller förenas i den nattlika, suggestiva variation som får avrunda hela verket.
Vår inspelning gjordes inför Kammarens abonnemangspublik på TeaterStudio Lederman i Stockholm under två vackra vårkvällar 2008. De fyra verken visar några av Franz Schuberts allra ljusaste sidor. Letar man efter de känslomässiga bråddjupen får man gå till andra verk i hans i alla avseenden enorma produktion.
2010-04-19
Ovissheten är nu över när det gäller engagemanget Washington i veckan. Arrangörerna har efter ett möte i eftermiddags beslutat sig för att avblåsa hela evenemanget som en följd av flygbolagens alla inställda avgångar. Själv har jag varit mest orolig för att inte kunna ta mig hem igen på fredag. Nu behöver jag inte ens oroa mig för ditresan på onsdag…
2010-04-10
Den huvudsakliga anledningen till att jag skriver mina små kåserier här på hemsidan är att det ger bra träning i konsten att uttrycka sig i skrift. De blir på så vis en sorts förstudier till de av mina texter, som publiceras i lite pretentiösare sammanhang. Jag tänker på enstaka artiklar i musiktidskrifter och texter till mina skivproduktioner.
Nu har jag inte skrivit här sedan den 20 februari, ett ovanligt långt uppehåll. Det beror främst på att jag haft fullt upp med ett par andra texter. En, som handlar om arbetet som ledde fram till den nyutkomna Schubert-CD:n och som skall användas i ett forskningsprojekt vid KMH. Och en, som skall tryckas i häftet till den kommande CD:n Sånger utan ord. Den skivan utkommer i maj på Naxos. Texten kan du läsa redan nu, här:
SÅNGER UTAN ORD
Att spela melodier på gitarr är något helt annat än att göra det på ett stråk- eller blåsinstrument. Du slår an en ton och redan i nästa ögonblick börjar den obönhörligen att dö. För att spela flera toner i följd och forma dem till en melodisk fras måste du därför upphäva tyngdlagen, eller åtminstone få det att verka som om du gjorde det. Kanske är det just denna inbyggda svårighet, för att inte säga omöjlighet, som gör det så lockande och lustfyllt att spela melodier på gitarr, att revoltera mot kategoriseringen ”knäppinstrument” och försöka få instrumentet att sjunga.
Jag var bara en sex-sju år när jag upptäckte hur kul det var att ta ut melodier och harmonier på gehör. Som åttaåring hade jag lyckan att få en gitarrlärare vid namn Carl-Johan Westfelt. Carl-Johan uppmuntrade mig att utveckla gehörsspelandet men förde också varsamt in notläsning och enklare klassiska gitarrstycken i sin undervisning. Höjdpunkten på våra lektioner var alltid det lekfulla improviserandet över olika ackordföljder, något som aldrig upphört att roa mig och som förekommer en hel del på den här skivan. Jag brukar eftersträva att utforma även dessa improvisationer som ett slags ordlös sång.
En kollega och vän på Gotland, Jan Ekedahl, har komponerat Snön är kristaller. Jag hörde den första gången med Jan själv och sångerskan Charlotte Berg på Stallet i Stockholm 2003 och har sedan dess varit sugen på att spela den själv. Den stålsträngade kompgitarren är stämd i ett öppet D-durackord.
Min första kontakt med Kärleken var i musikalen KENT på Göta Lejon i Stockholm, en föreställning med texter av Kent Andersson och musik av Monica och Carl-Axel Dominique. I ensemblen fanns bl.a. Gals and Pals, Anders Linder och Evabritt Strandberg och själv var jag med i orkestern, som leddes av Carl-Axel. Den ursprungligen instrumentala kompositionen Kärleken hette här En kopp socker och sjöngs av Evabritt. KENT hade premiär i januari 1985, en av de strängaste vintrarna i Stockholm i mannaminne. Efter några få veckor inför halvtom salong lades produktionen ner.
Så skimrande var aldrig havet har jag använt som extranummer vid mina konserter ända sedan början av 1980-talet. Svenskar som hör melodin tänker ofta reflexmässigt på Taubes poetiska, orimmade text. Men det har varit rörande att uppleva hur även publiken i fjärran länder, som aldrig ens hört talas om Evert Taube, tagit denna musik till sitt hjärta.
En enda gång spelade jag med Cornelis Vreeswijk. Det var sommaren 1985 i ett TV-program som hette Mitt i strömmen och sändes från en båt ute på Stockholms Ström. Monica Dominique ledde husbandet, där jag spelade gitarr. Cornelis var gäst i programmet och sjöng sin Ångbåtsblues. Till skillnad från övriga inblandade var jag inte var bekant med låten sedan tidigare, även om jag försökte hålla skenet uppe. Monica räknade in och sedan blev det till att lära sig denna välkända sång under det att den framfördes i direktsändning. Cornelis originalinspelning är förstås fantastisk, med Jan Johansson, Sture Nordin och Egil Johansen i kompet. Georg Riedel och jag lyssnade en gång och spelade därefter in vår version, så att säga på volley.
Ted Gärdestad spelade in Blue Virgin Isles i Los Angeles 1978. Senare skrev brodern Kenneth en svensk text, Himlen är oskyldigt blå, som Tommy Körberg sjöng in 1988 till Hovkapellets stråkar och min gitarr. Såväl Ted som Tommy tillhörde Billy Butts artiststall vid den här tiden. Jag hade egentligen ingenting med Ted att göra, men minns att han satt i ett rum i anslutning till Billys kontor och såg håglös ut, liksom tom i blicken. Först efter hans död 1997 insåg jag hur dåligt han förmodligen hade mått. Himlen är en av hans allra finaste sånger.
Povel Ramels storhet som kompositör var något jag inte riktigt visste att uppskatta till fullo förrän han var borta. Kanske skymdes de raffinerade melodierna och harmonierna av hans virtuosa handlag med orden, eller så var jag bara oförmögen att se och höra bortom lustifikationerna. Följ mig bortåt vägen är ett av många exempel på Povels musikaliska snille, som jag nu mer än gärna lyfter på hatten för.
Sångerskan Jeanette Köhn, basisten Teddy Walter och jag turnerade som Trio T.G.T.T. i Norrlands inland i slutet av 1990-talet. I trakten av Tärnaby, nära väglöst land, gjorde oss en vänlig själ uppmärksamma på Visa från Raukasjö, en sång vi kom att ha mycket glädje av. När jag nu spelar den tillsammans med Georg Riedel kan jag känna att jag åker otillbörlig snålskjuts på Georgs livsgärning inom svensk folkton. Tänk bara på Jazz på svenska tillsammans med Jan Johansson! Men frestelsen är helt enkelt alltför stor för att jag skall kunna motstå den.
Under min uppväxt hade jag naturligtvis flera gitarrhjältar, de flesta faktiskt svenska. Jojje Wadenius var en av dem och han står sig gott än idag. Jag bad honom om en låt och fick en demo till Mickes låt, som jag plockat ut efter bästa förmåga. Micke heter Sandén i efternamn och bygger väldigt fina stålsträngade gitarrer.
Jan Tolf var en udda och mycket kreativ person i Stockholms musikliv. Det hände att vi spelade duo och Dagvilse är en av låtarna som då förekom. Janne spelade den också tillsammans med kontrabasisten Palle Danielsson, så instrumentationen är inte tagen ur luften. Ulla-Carin Nyquist har i efterhand skrivit en fin text till melodin, men den får du inte höra här.
Vid ett besök hos Olle Adolphson halade denne fram några pappersark ur en trave noter. Det var tre solostycken för gitarr. ”De här har jag tillägnat dig”, sade han. (I själva verket var två av dem tillägnade hans egna barn.) Äntligen har jag nu fått en anledning att spela in ett av dem, en Habanera. Den är komponerad vid pianot och senare arrangerad för gitarr av Olle själv, han var som bekant en lysande gitarrist. Han ansåg f.ö. att varje människa borde komponera minst en habanera i sitt liv. Nu hade han gjort sin.
Den mångsidige Lille Bror Söderlundh förefaller ha rört sig obesvärat över genregränserna. Idag är han nog främst ihågkommen för ett knippe av sina sånger. Några av dem, t.ex. En valsmelodi, När skönheten kom till byn och Får jag lämna några blommor, har text av Nils Ferlin. Här hör du sistnämnda sång, utan Ferlins ord fast i gengäld med ett bassolo av Georg Riedel, som jag personligen inte kan höra mig mätt på.
Paula af Malmborg har jag följt på lite håll ända sedan åren på Musikhögskolan, där hon bl.a. spelade piano i salsabandet Salsa Blanca med vokalisterna Lena Willemark och Olle Persson. Jag bad Paula om en låt till ett barnmusikprojekt och fick snart några ljudfiler med musik ur En decemberdröm, SVT:s julkalender 2005. Melankoli är ett fynd därifrån.
En av mina egna gamla låtar heter Movin’ beroende på att jag flyttade till min första egna lägenhet – tjugotre kvadratmeter på krönet av Skånegatan i Stockholm – i samband med att den tillkom 1983. Vi spelade den då med mitt band, Scendrag, men jag vet att Movin’ har levt ett eget liv även efter det och spelats av yngre kolleger.
Jag brukar ofta framhålla Idas sommarvisa som ett exempel på en närmast perfekt visa. Men Georg Riedels verkförteckning innehåller ju så mycket mer än de välkända sångerna till Astrid Lindgrens filmer. Channa är namnet på Georgs yngsta dotter, som alltså tillägnats den här kluriga valsen. Den finns med i en notbok med svenska jazzklassiker, The Real Swede, men har mig veterligen inte spelats in tidigare. Inte skulle väl Georg kunna tänka sig att spela lite kontrabas på Channa? undrade jag försynt efter att ha samlat mod en tid. Jo, det kunde han, och på ytterligare sju av skivans spår skulle det visa sig. Det är jag honom djupt tacksam för!
En junidag för ett antal år sedan besökte jag Café Nästan Hemma i Mälarhöjden och fick där ett mycket trevligt bemötande av den unga kvinnan bakom disken. Idag är Sara och jag gifta och har tre barn. Om man skulle göra en film om det där första mötet skulle filmmusiken låta så här, kungjorde pianisten Stefan Nilsson innan han framförde Yaqui på vår bröllopsfest. Han borde ju veta, för han har gjort musiken till många filmer och det var dessutom hans hustru Helene som innehade caféet där Sara jobbade extra. Yaqui är ursprungligen en indiansk melodi, som en gång introducerades för Stefan av körledaren och kompositören Leif Strand.
Tonsättaren Felix Mendelssohn komponerade mellan 1829 och 1845 ett stort antal stycken för piano (och ett för cello och piano) som han kallade Lieder ohne Worte, det vill säga Sånger utan ord. Jag tyckte att titeln utgjorde en så träffande beskrivning av musiken på den här skivan, att jag tog mig friheten att låna den. På obestämd tid.
2010-02-20
Björn och Benny. I takt med att deras internationella framgångar nått alltmer fantastiska höjder, har de kramats allt hårdare av oss svenskar tills de nästan kramats ihjäl. ALLA har framfört Björn och Bennys musik, från dansband och funk-ikoner till symfoniorkestrar och hovsångerskor. Kalla mig missunnsam, snobb eller kverulant, men jag har tyckt att det periodvis blivit väl mycket Mama Mia i svenskt musikliv
Nu är vi på turné med Tommy Körberg. På programmet står – givetvis – Björn och Bennys Anthem. Men dessutom ett par låtar av senare datum: Fait accomplit och Det är vi ändå. Särskilt den senare är av synnerligen enkelt slag: tre ackord och frälsis-stuk. Men då man skärskådar sången, vilket man ju alltid gör vid en instudering, framträder den ena finessen efter den andra. Ett fjärde och ett femte ackord här, ett break där, en raffinerad coda och ett slut på en oväntad taktdel. Handlaget är så lätt och de läckra detaljerna så subtila att de aldrig skymmer melodin och texten. Det här är gjort av någon, som inte längre behöver bevisa någonting och som besitter förmågan att vara enkel utan att bli banal.
Visst kan sånt göra en lite avundssjuk. Men mest av allt glad. Och av de tjugofyra låtar, som Tommy, Johan, Max och jag hinner avverka under de två och en halv timme som varje konsert varar, har Det är vi ändå kommit att bli en av mina personliga favoriter. Det är bara att sälla sig till hyllningskören och konstatera att Benny är ett snille till låtskrivare samt att han i Björn har en kongenial parhäst.
2010-02-05
I bilen på vintriga vägar in till Stockholm lyssnar jag igenom Edda Magnasons debutskiva på skivmärket Caprice. Edda sjunger och spelar piano (mycket drivet) och har själv gjort såväl text som musik. Men hon är då ingen vanlig singer/songwriter, hennes konstnärliga verktygslåda tycks vara mycket större än så. Rösten är flickig men mångfacetterad och frimodig, rik på uttryck. Hon sjunger på engelska med tydlig diktion och charmigt hemvävd grammatik. Ibland kompletteras ljudbilden med ett eller ett par ytterligare instrument eller med smakfulla körstämmor. Edda Magnason varierar dynamik och tempo som en kammarmusiker. Kompositionerna är små mästerverk var för sig, ofta enkla men fulla av spännande och oväntade detaljer, som tillsammans bildar en lika naturlig som urstark helhet. Unna dig att höra detta!
Efter ett lunchmöte vid Norra Bantorget styr jag mot Ekerö med Joni Mitchells Both Sides Now i högtalarna. Skivan kom ut för tio år sedan, varför har jag inte införskaffat den förrän nu? Jag insåg väl inte att den här legendariska artisten också är en magnifik jazzsångerska. Hon tycks fullständigt hemma i idiomet utan att för ett enda ögonblick förfalla till manér.
You’ve changed
That sparkle in your eyes is gone
Your smile is just a careless yawn
You’re breaking my heart
You’ve changed
Hon uttalar orden som om de var riktade till precis just mig, här och nu i bilen på Drottningholmsvägen.
You’ve changed
Your kisses now are so blasé
You’re bored with me in every way
I can’t understand
You’ve changed
Rösten tränger som en kniv rakt in i hjärtat. Så ett saxofonsolo av Wayne Shorter, han vrider om kniven ett par varv före raderna:
You’re not the angel I once knew
No need to tell me, I know we’re through
It’s all over now
You’ve changed
Strax efter Tappströmsbron måste jag stanna bilen och försöka samla ihop mig, eller vad som återstår av mig, en smula.
2010-01-29
Det kan knappast ha undgått någon i detta land att TV-programmet På spåret har fått en ny programledare och ny domare till årets säsong. (Lika lite som någon kan vara ovetande om att Liza Marklund och Ebba Lindsö har kommit ut med nya böcker, att Anna Anka skiljer sig eller att Tillbaka till Vintergatan snart återkommer i SVT.) Kanske har någon dessutom noterat att På spårets gamla husband, bestående av studiomusiker i begynnande medelålder, bytts ut mot ett nytt: Augustifamiljen, ett gäng yngre killar som till vardags brukar kompa Håkan Hellström. Kreddigt!
I På spåret sätts grabbarna på prov. Musiken i programmet tycks nämligen vara ungefär samma blandning av allt mellan himmel och jord som tidigare och den gamla, lite kluriga vinjettmusiken har behållits. Det är ödesdigert för Augustifamiljen, som avslöjar sig redan i dess tredje takt. De här killarna är säkert kongeniala då de kompar Håkan Hellström, men de har av allt att döma ingen som helst relation till ett septimackord med sänkt kvint. Och det kan ingen kreddighet i världen skyla över.
Jag förutspår att det inte blir någon mer säsong i På spåret för Augustifamiljen och att SVT i Göteborg på sina bara knän ber de gamla studiorävarna, med fler än tre ackord på repertoaren, att komma tillbaka.
2010-01-24
Operabalettens annons i dagens tidning:
COPPELIA 26 jan
Koreografi: Marc Ribaud
Musik: Leo Delibes
28, 29 jan Sista gången!
Viss får det där utropstecknet en helt ny – om än oavsiktlig – innebörd efter uppmärksamheten nyligen kring balettchefen Ribauds påstådda sextrakasserier och därpå följande timeout?
2010-01-21
Borgerlig jordfästning i Alunda i tisdags. En bekants bekant har avlidit vid drygt 70 års ålder. Ett sextiotal bedrövade medmänniskor har samlats för att vinka farväl. Det blir en fin ceremoni. En läkare, som också är författare, är officiant och håller ett lysande minnestal. Dikter reciteras, av Fröding och av gamla indianhövdingar. Jag spelar Bach, folkliga koraler och Taubes “Så skimrande”. Tillsammans sjunger vi alla Mikael Wiehes “Ska nya röster sjunga”.
Det är en fin sång, som handlar om hur varje generation avlöses av nästa. Livet går vidare, nya röster skall fortsätta att sjunga (kamp-) sångerna. Följdriktigt används den numera flitigt i den här typen av sammanhang. Det slår mig att texten har mycket gemensamt med “Härlig är jorden”. En jämförelse blir därför oundviklig.
Jag avser inte att förringa Mikael Wiehe eller hans sång, hade det varit jag som skrivit den hade jag varit mäkta stolt! Dessutom är det kanske orättvist att jämföra den med en av de bästa sånger som sett dagens ljus. Men, återigen, jämförelsen blir oundviklig. Här kommer den.
Melodin till Härlig är jorden är ett föredöme för alla melodier. Dess rytmiska mönster varieras t.ex. på ett subtilt sätt. Först kommer två fraser som sträcker sig över två takter vardera. Den andra av dessa är nästan, men inte riktigt, en sekvens av den första, en ters högre. Den tredje frasen är lika lång som de föregående tillsammans och har en annan struktur, med ett uppåtstigande kvartssprång som bildar en välbehövlig kontrast till de ditintills utnyttjade, små intervallen. Melodin liksom häver sig upp i de himmelska sfärerna, för att därpå börja röra sig neråt, åter till jorden. Först i en fras om två takter. Därefter i en sekvens av denna, som genom en lika enkel som genialisk överklivning förvandlar sig till en sex takter lång fras, vilken avslutar melodin.
I Wiehes sång, som går i moll, introduceras omedelbart den rytmiska struktur, fyra takter lång, som sedan används sången igenom. Det är ofrånkomligt att det blir monotont. (En annan sång med samma egenhet är Mats Olins “Jag tror, jag tror på sommaren”. Samma rytmiska mönster från första tonen till den sista. Fast där är varje “enhet” ännu mindre: fjärdedel-halvnot, fjärdedel-halvnot, fjärdedel-halvnot i en ändlös rad…) Melodin börjar på kvinten ovanför grundtonen och letar sig sedan neråt i mestadels hela och halva tonsteg. B-delen är snarlik A-delen, men påminner inledningsvis om en modern psalm, “Guds kärlek är som stranden”. En finess förekommer i dess andra halva, när ett uppåtgående kvartssprång plötsligt tas i bruk. Det räddar melodin i någon mån.
“Härlig är jorden”. Vilken himlastormande inledning på en sångtext! “Härlig är Guds himmel.” Ja, här hänger det ju på om man finner referenser till Gud stötande. Nu var vi ju på en borgerlig jordfästning och att sjunga om “Guds himmel” hade i sammanhanget kunnat upplevas som tvehågset.
Wiehe inleder sin text: “En enda sak är säker och det är tidens gång, att allting vänder åter och allting börjar om.” Han fortsätter lite senare: “När vi har blivit gamla, och vårt hår har blivit grått…” Texten är över huvud taget rätt sentimental och står inte Svensktoppsplågan “De sista ljuva åren” med Lasse Stefanz särskilt långt efter i det avseendet.
Det är greppet med de “nya rösterna” som trots allt gör sången så kraftfull. Som i raderna:
Så segrar inte döden
Fast åren har sin gång
Så stannar inte tiden.
Den bara börjar om
För sångerna om livet
Som aldrig kan förstummas
Ska nya röster sjunga,
Ska nya röster sjunga
Det är sannerligen inte dåligt! Men känn nu på det här:
Härlig är jorden, härlig är Guds himmel
Skön är själarnas pilgrimsgång
Genom de fagra riken på jorden
Gå vi till paradis med sång
Tidevarv komma, tidevarv försvinna
Släkten följa släktens gång
Aldrig förstummas tonen från himlen
I själens glada pilgrimssång?
Änglar den sjöngo först för markens herdar
Skönt från själ till själ det ljöd
Människa gläd dig, Frälsarn är kommen
Frid över jorden Herren bjöd
Det är en annan division, inte sant? Texten är förvisso inte “modern”, den låter sig inte förminskas av den sortens kategoriseringar. Den är inte sentimental, den är kraftfull. Den är inte privat, den är allmängiltig. Är man – som jag – lagt åt det lite agnostiska hållet, gäller det bara att inte haka upp sig på enskildheter som “Frälsarn är kommen”. Då kan man i stället föras med av vad som möjligen är en av världens bästa låtar.
2010-01-20
Du har förstås väntat otåligt på information om hur det egentligen går för vår nya tupp. Här kommer senaste nytt från hönsgården. Var beredd på en del dramatik och obehagliga detaljer! (I Radions Studio Ett följdes häromdagen ett reportage om katastrofen på Haiti av ett inslag om det – enligt somliga – provocerande myckna bruket av utropstecken numera. Ett u-landsproblem och ett i-landsdito alltså. Själv fortsätter jag gärna att använda utropstecken där de passar bra, som t.ex. efter uppmaningen nyss: Var beredd på en del dramatik och obehagliga detaljer!)
Den nya tuppen hade som tidigare rapporterats fått träda i tjänst efter att hans äldre kollega drabbats av köldskador och måst avlivas. Maktskiftet tycktes gå över förväntan bra. Galandet, som tills nyligen varit ett ofullgånget kraxande, hade just börjat låta riktigt trovärdigt.
Men så igår kom duvhöken (tror vi) på besök hos våra frigående höns. Vi såg inte när det hände, men äldsta dottern såg i alla fall en stor rovfågel lyfta mot skyn med ett köttstycke i klorna. Kvar av tuppen var bara en imponerande mängd fjädrar (min teori är att det har utspelats en kamp där vår tupp gjort sitt yttersta för att försvara hönsen), huvudet och benen. Det var inte någon särskilt uppbygglig syn.
Hönsgården är nu tills vidare ett matriarkat. Det har skett förut och då har Silvia (vi har inte döpt henne, det är rasen som heter så) tagit på sig ledarrollen. Hon har t.o.m. gjort ansatser till att gala! (Ytterligare ett i mitt tycke befogat utropstecken.)
2010-01-09
Det är en vindstilla och gnistrande stjärnklar vinternatt. Det innebär bl.a. att svärdet i Orions bälte avtecknas ovanligt tydligt på himlen. Det innebär också att det är besvärligt för våra höns. Deras fjäderdräkt gör att de tål kyla ner till minus15 grader C ganska bra. Men vårt hönshus är bristfälligt värmeisolerat och värmelampan hjälper föga om utomhustemperaturen letar sig ner en bit under -20.
Vår nuvarande tupp har varit strålande, skött sina uppgifter i hönsgården utan anmärkning och spritt trevnad omkring sig. För bara ett par dygn sedan förfrös han sin kam och sitt underhäng under en sådan här kall natt. Det rådde ingen tvekan om att han led svårt av köldskadorna och igår såg vi ingen annan lösning än att nacka honom. Han gjorde inget större motstånd då jag lyfte ner honom från sittpinnen i hönshuset efter mörkrets inbrott. Under den korta promenaden till vedboden och huggkubben där, höll jag honom tätt intill mig och talade lugnande med min mildaste röst. En märklig upplevelse, att vara så nära ett levande djur som man snart skall ha ihjäl. Tuppen tycktes också känna på sig vad som väntade. Kanske välkomnade han rentav ögonblicket då han skulle befrias ifrån sina plågor. För mig var detta inte precis någon trevlig syssla. Men för bara några generationer sedan var det förstås en del av vardagen för väldigt många.
I somras fick vi två kycklingar. Den ena visade sig med tiden vara en tupp. Det har gnisslat en del mellan honom och hans äldre kollega. Nu får han överta kommandot i hönsgården.
På Trettondagens afton frös vattnet hos oss. På det följde tre dygn av intensivt arbete med att försöka lokalisera isproppen, värma vattenledningar, krypa under golv med varmluftspistol och smälta snö på spisen för att kunna tvätta sig lite eller spola i toaletten. Umbäranden för oss. Vintervardag för andra.
2010-01-06
Det är kallt ute. Och inne. Vattnet har frusit. Men vi är fortfarande uppkopplade mot Internet! Någon som vill byta Internetuppkoppling mot vatten?