2011-11-13

Nu var det riktigt länge sedan jag skrev här. Tidsbrist är en anledning, men jag har heller inte haft någonting att säga. Och då är det väl bäst att låta bli.

Har på sistone jobbat med slutproduktionen av den kommande CD:n Electric Counterpoint med musik av Steve Reich och Edda Magnason. Det är första gången jag ger ut något på eget bolag och jag har mycket att lära. Det blir en mycket fin utgåva, problemet blir att sälja den. Men jag kommer att ha god hjälp av Naxos Swedens distributionsavdelning.

Vidare har det varit Brett Dean-festival i Stockholms konserthus. Ja, den pågår fortfarande, men min lilla medverkan är avklarad. Och så har Olle Persson och jag gjort en handfull konserter med Schuberts Die schöne Müllerin. Alltid ett nöje, men det krävs att man är i god spelform.

Härnäst väntar repetitioner inför julturnén med Malena Ernman & gäster, instudering och inspelning av ett nytt, stort och avancerat verk av André Chini för tre gitarrister, tidskrävande juryarbete för Saltö-stiftelsen, ett knippe barnkonserter på Capitol tillsammans med cellisten Mats Rondin och skivinspelning i Göteborg med nya solostycken.

Sedan törs man kanske hoppas på jullov.

2011-10-15

För tjugo år sedan kompade jag Annika Skoglund och Mikael Samuelson vid en tillställning i den då nybyggda Kalmarsalen. (Just det, den ligger i Kalmar.) Anledningen var det högtidliga utdelandet av ett operapris i Birgit Nilssons namn, ”Årets Birgit”. Det var Mikael, som det året fick ta emot utmärkelsen ut Birgits egen hand.

Efteråt gicks det på lokal. Det beställdes mat och dryck. Birgit och hennes make, herr Niklasson, nöjde sig med vatten. Till en början. För efter en kort stund halades det upp burkar med Pripps Blå ur en kasse, gömd under bordet. Jag trodde knappt mina ögon. Herr Niklasson blinkade klurigt åt mig och viskade: Det blir billigare så här.

I veckan delades Birgit Nilsson-priset ut för andra gången. Och det är något helt annat än det pris, som Mikael fick där i Kalmar för 20 år sedan. En miljon dollar var det, som dirigenten Riccardo Muti kunde kvittera ut vid en ceremoni på Stockholmsoperan i torsdags.

Tål att tänkas på, eller hur?

2011-10-06

Så väldigt kul med Tranströmer som Nobelpristagare! Jag googlar lite och hittar The Tomas Tranströmer Official Website. Ja, varför skulle en poet inte kunna ha en egen hemsida?

I kategorin för Video – Audio finns en upptagning, där poeten på engelska läser sin dikt ”Schubertiana” efter att först ha talat lite om bakgrunden till dikten. Inspelningen är förstås gjord före den stroke som omöjliggjort liknande framträdanden.

Tranströmer berättar, med en ganska tjock svensk accent, ledigt och spirituellt om hur dikten tillkom. Och jag, som alltid tänkt mig att diktarjaget betraktar Manhattan från Brooklyn, får lära mig att det är från New Jersey man ser alla dessa människor, varav några alltså sannolikt spelar Schubert i just detta ögonblick. Same but different.

Jag gratulerar härmed ödmjukast Tomas Tranströmer och gläds med honom och hans många läsare över hela världen.

2011-10-04

Cliffhangern från den 21 september blev längre än jag hade tänkt mig. Beklagar! Men en person, min gamla kompis, basisten Johan Englund, klurade ut svaret på gåtan alldeles själv.

Den svenska musiker, som jobbat med alla de uppräknade berömdheterna, heter OLLE ROMÖ och är trummis och producent. För trettio år sedan var han med i mitt band Scendrag. Du kan se honom och oss andra i bandet på en bild under IMAGES, högst uppe till vänster på den andra ”kartan”. Det är Olle som halvligger i armarna på Rabbe Söderlund. Bilden är tagen c:a 1982 av okänd fotograf.

Olle fick ett par år senare jobb som trummis med Eurythmics, lämnade tillvaron som teatermusiker i Stockholm, blev bästa kompis med Dave Stewart och försvann vidare ut i världen. Nu är han bosatt i Schweiz och fortsätter att jobba med pop-världens elit.

Vilka de andra på bilden är? Från vänster till höger: Teddy Walter, Lasse Jonsson, jag, Olle Romö, Rabbe Söderlund, min bror Linus, Berit Andersson, Erik Häusler och Anders Gustavson.

2011-09-26

För bara några år sedan kunde morgontidningarnas kulturredaktioner anklagas för att vara snobbiga, alltför ”fina”. (De, som kritiserade dem för det, brukade inte sällan skriva ”fin” med flera i:n: ”Den fiiiina morgontidningen”. Ett stilgrepp som jag alltid haft svårt för.)

Idag är det som om samma redaktioner gör allt för att undgå att beslås med ståndpunkten att viss kultur är finare än annan.

De sublima seriemakarna Berglins i SvD och UNT har kommenterat det där med följande lilla dialog:

– Juventus är bättre än Lingbo IF.
– Abslolut!
– BMW är bättre än Fiat Punto.
– Självklart!
– Och Sara Lidman är bättre än Liza Markl…
– Happappapp, nu kränker du en stor del av Sveriges befolkning!

Det är sånt man önskar att man kommit på själv.

2011-09-24

Jag tycker att det blir allt tydligare: de stora morgontidningarnas kulturbilagor har blivit megafoner för kulturindustrins marknadsföringsavdelningar. Förändringen är säkert inte enbart negativ, men tycks ha skett i det tysta. Det går utmärkt för en kulturjournalist att kritisera en kommersiell TV-kanal för publikfrieri. För att kritisera den egna arbetsgivaren för samma beteende krävs ett betydligt större civilkurage.

Marknadsförarna måste gnugga händerna, när de kan få en helsida i Svenska Dagbladet för att tala om att Robert Gustafssons show från Rondo i Göteborg kommer att sättas upp på Cirkus i vår. Jag missunnar dem inte reklamen, konstaterar bara att de för några få år sedan hade fått betala svindlande annonskostnader för motsvarande utrymme i tidningen. Liza Marklunds förra bok fick hela förstasidan på både Svenskans och DN:s kulturbilagor, jag vill minnas att det var samma dag. För någon vecka sedan var det Camilla Läckberg, idag är det Leif GW Persson.

Det är förmodligen en s.k. win-win situation. Att förlagen och nöjesproducenterna tjänar på det här är ju uppenbart, men troligen ser även tidningarna marknadsmässiga fördelar. Någon annan orsak till nyordningen kan jag inte föreställa mig.

Nå, varför skall bara smal kultur uppmärksammas av kulturredaktionerna? kan någon undra. Det skall den inte, tycker jag, men kultursidorna har utgjort en sorts fristad för sådan kultur, som i de flesta andra sammanhang trängs undan av populärkulturen. Det är nog bara att inse att den fristaden är på väg att försvinna.

Det borde åtminstone uppmärksammas.

2011-09-21

Vad har Lady Gaga, Shania Twain, The Corrs, Kelly Clarkson, Bryan Adams, Mick Jagger, Eurythmics, Elton John, Sting, Rod Stewart, Backstreet Boys, Celine Dion, Cindy Lauper och Nina Hagen gemensamt? Jo, de har jobbat med en viss svensk musiker.

Vem då? Nej, det är inte jag. Men jag tänker inte avslöja svaret nu.

Surfa in här igen nästa vecka! (Detta är alltså en s.k. “cliffhanger”.)

2011-09-15

I november är det tonsättarfestival i Stockholms konserthus. Brett Dean heter föremålet för årets festival. Han är en mångsidig musiker, bördig från Australien: violast under flera år i Berliner Filharmoniker, dirigent och numera framför allt kompositör. Jag har lovat att framföra hans tre Caprichon efter Goya för sologitarr vid en kammarkonsert den 11 november.

Att komma över noterna visade sig vara lättare sagt än gjort. Men jag har turen att känna Jürgen Ruck, som beställt och dessutom spelat in styckena på ett lysande sätt. Till slut mailade jag honom och bad om hjälp. Inom ett par dygn hade jag noterna samt en rad viktiga upplysningar i min in-box. Som den om scordaturan: tre av gitarrens strängar skall stämmas ner en halv ton. Ägnade idag någon timme åt det första stycket. Det verkar överkomligt, men det är bara att inse att en massa timmars arbete ligger framför mig.

Litteraturen i SVT: Babel. En programledare, som behärskar ämnet och TV-mediet till fulländning. Hans gäster är handplockade ur gräddan på området. De för initierade samtal om författarskap och besläktade företeelser.

Musiken i SVT: Maestro. En programledare, som behärskar TV-mediet till fulländning men knappast ämnet. Hans gäster är hämtade ur gräddan inom helt andra fack: kampsport, journalistik, teater. De kan rimligen inte föra initierade samtal om musik. Den bakomliggande tanken sägs vara ambitionen att “popularisera den klassiska musiken”.

Jag tycker att Maestro verkar vara gjort av människor som vare sig tycker om klassisk musik eller vågar tro på dess möjligheter att engagera tittarna.

2011-08-30

Mikael Samuelson och jag har under senare år fått vänja oss vid något, som var ytterst sällsynt när vi började ge konserter tillsammans för snart tjugofem år sedan. I pausen i mitten av konserten kommer en representant för konsertarrangören och meddelar: “ni är jättebra, men det är några i publiken, på de bakre raderna, som säger att de hör dåligt”.

Det är oklart vad de vill, de som säger sig höra dåligt och de som i all välmening förmedlar klagomålet till oss. Att Mikael skall vråla? Plocka fram en megafon ur innerfickan? För att de där personer med nedsatt hörsel sätter sig närmare scenen är väl inte att tänka på?

Hör människor sämre nuförtiden? Eller har Mikaels diktion försämrats under de gångna decennierna? Knappast. Min egen, högst ovetenskapliga, teori är följande:

Konsertpubliken utgjordes redan för tjugofem år sedan i hög grad av äldre människor. De kan ha varit 10- och 20-talister. Några av dessa hänger ännu med, men nu har 40-talisterna börjat utgöra huvuddelen av denna “äldre” publikkategori. Och de är vana vid att kunna STÄLLA KRAV. Som t.ex. att man skall kunna sätta sig på de bakre stolarna på en akustisk konsert och förvänta sig att få samma upplevelse av denna som när man var yngre, med hörseln intakt. Hemmens TV- och radioapparater förser oss dessutom med ett mycket större ljud än förr, mer “in your face” som det heter. Vi har vant oss vid att inte behöva anstränga oss för att kunna höra. Vi behöver nästan inte lyssna längre.

Frågan blir då hur vi skall hantera dessa förändrade förväntningar från publiken. Troligen får det bli så, att de som hör bra får anpassa sig efter dem med nedsatt hörsel och acceptera att man ger upp alla ambitioner att spela och sjunga akustiskt. Det finns ju mikrofoner och högtalare som återger ljudet ganska naturtroget. Och då får de helt akustiska konsertupplevelserna reserveras för exklusiva, intima sammanhang. En återgång till de gamla musikaliska salongerna alltså.

Jag förutspår att det inte kommer att dröja länge förrän 40-talisterna kräver att Dramatens ensemble utrustas med mikrofoner. Börje Ahlstedt kommer att få budet i en mellanakt: “Vi hör dåligt längst bak på parketten, kan du vara snäll och tala högre!”

2011-08-17

Är fortfarande hög på upplevelserna av London, Albert Hall och Steve Reich. Och dessutom adrenalinstinn efter en promenad i augustimörkret genom skogen från bokcirkeln i grannbyn, Saringe, upplyst endast av ett blekt månsken. Vi diskuterade Maja Hagermans bok “Förlorad värld”, som behandlar de arkeologiska fynden från utgrävningarna vid bygget av nya E4:an mellan Uppsala och Mehedeby. Åtta mil genom hjärtat av Uppland, vårt eget landskap. Den ovanligt stora och sena landhöjningen här påverkade livsbetingelserna för våra föregångare i trakten högst påtagligt för bara ett par tusen år sedan. Maja Hagerman ger talrika exempel. Intressant!

Under den senaste tiden har jag kunnat inhösta ovanligt mycket bekräftelse. Madalj av Kungen, konsertframgångar m.m. Det sitter bra. Det hjälper till att hålla bitterheten borta. Men någon vaccination är det nog inte. Jag har nyligen hört två framgångsrika Sommarpratare i P1, som visade tydliga tecken på bitterhet.

Senast idag var det Bengt Palmers, som lättade sitt hjärta i direktsändning. Bengt, som uppskattningsvis tjänat många miljoner på sitt musikskapande, är förbittrad över proggrörelsens inflytande över medierna under halvannat decennium med början kring det sena 60-talet. Bland annat undlät pressen att rapportera om amerikanska listframgångar för Björn Skifs hösten -74. Vänsterlobbyn hade dessutom lyckats tysta Svensktoppen under hela tre år, tvärt emot folkviljan. Detta var på det tidiga 1980-talet, men händelsen lämnar tydligen Bengt Palmers ingen ro.

Inte ett ljud sades f.ö. om den gruvliga revansch, som populärkulturen fått under senare år, Melodifestivalens dominans i medierna eller andra tecken i tiden. Intressant!

I bilen på väg hem från Dalhalla, det bör ha varit den sista juli, var det underbara Barbro Lindgren som satt vid mikrofonen. Hon har alltid tilltalat mig mer än sin namne Astrid och känns minst lika oundgänglig. Därför blev jag så paff, och besviken får jag väl lov att säga, när hon plötsligt gick till angrepp på “kultureliten”. Hon uttalade ordet som vore det ett skällsord. Jag skulle med självklarhet räkna henne till denna elit, älskad av generationer av såväl läsare som kritiker som hon är. Hon uppfattar det tydligen inte så, utan tycks ha behov av att markera att hon står utanför denna – förvisso diffusa – kategori. Hon sade sig inte förstå de kolleger, som får de största recensionerna på kultursidorna. Igår fick hon själv en helsida i Svenskan. Hur många får det? Även hon tycks ridas av bitterhet, en åkomma jag är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa drabbas av. Intressant!

Vilka är förresten “vi” och vilka är “dom”? Det är en intressant fråga, som jag ber att få återkomma till.

2011-08-04

Jag borde ha varit och badat med barnen. Eller kanske övat inför Albert Hall kommande onsdag. Men i stället sitter jag på akuten i Östhammar och väntar på röntgenbilderna av höger armbåge.

Det var igår kväll som jag spelade brännboll på vår gräsmatta, sprang efter en boll (Gösta, 6 år, hade fått sitt livs träff), snavade över en uppspänd tältlina och flög som en projektil med huvudet före. Tog emot mig med raka armar och kunde uppfatta ett distinkt ”knak” vid den allt annat än smidiga landningen. Nu kan jag varken böja eller sträcka armen. Turligt nog är den fixerad i en vinkel, c:a hundra grader, som är ganska idealisk för gitarrspel. Att föra en sked till munnen är däremot omöjligt. Men varför klaga? Vänster hand fungerar ju bra!

Får omsider träffa doktorn. Det visar sig vara en mindre fraktur. Inte lönt att behandla med cortison eller för den delen bandagera eller gipsa. ”Det självläker på en vecka”.

Jag hoppas snarare på sex dagar.

2011-08-02

Min debut som teorbist i Dalhalla var ingen höjdare. På en femgradig betygsskala skulle jag ha gett mig själv en mycket svag tvåa. Malena Ernman och countertenoren David Hansen sjöng så klart lysande ändå i Monteverdis Pur ti miro. Och dag två kom jag nog upp i en stark trea!

Som helhet blev det två fantastiska konserter. På en scen som denna är man ju lite väderberoende och Malena hade prickat in två av sommarens allra vackraste kvällar. Dessutom sjöng hon överjordiskt och höll ihop programmet på ett imponerande sätt.

Vi, som fick dela scenen med henne den här gången, tillhör hennes fans i lika hög grad som de över sju tusen i publiken!

2011-07-27

Efter drygt tre veckors semester gör det ont att spela gitarr igen. De skyddande förhårdnaderna på vänsterhandens fingertoppar har hunnit tillbakabildas. Men tre dagars intensivt övande gjorde susen – med nöd och näppe, kanske jag borde tillägga – och konserten igår kväll i orangeriet vid Örbyhus slott blev underbar.

Jeanette Köhn, Olle Persson och jag hade alla “första dan på jobbet” efter långa semestrar och därmed den känsla av osäkerhet, som ibland kan vara så välgörande. Ingen av oss kunde låta autopiloten sköta jobbet i detta för sammanhanget skräddarsydda program. Men vi hade stor nytta av decennier av vänskap och tidigare samarbete. Och så är ju Jeanette och Olle gudabenådade artister! Mozart, Puccini, Schubert, Olle Adolphson… den fulltaliga publiken tycktes lika lycklig som vi.

Nu iväg till Dalhalla, med gitarr, elgitarr, förstärkare och teorb i baggaget.

2011-07-04

Jag befinner mig återigen i Barcelona. Den här gången för att spela el-gitarr i Martin Matalons musik till Fritz Langs helaftonsfilm Metropolis från 1920-talet. En tysk basist, en österrikisk slagverkare och jag gästar bcn216, Barcelonas motsvarighet till Ensemble Modern i Frankfurt eller varför inte KammarensembleN i Stockholm. De har hållit på i över tjugofem år, har inte riktigt samma framgångar och resurser som Ensemble Modern men verkar under betingelser som skulle göra kollegerna i KammaerensembleN gröna av avund.

Metropolis är instrumenterad för sexton musiker, den här gången dirigerade av Ernest Martinez-Izquierdo. Han var med om att grunda bcn216 och är en i alla avseenden högst angenäm bekantskap. Repetitionerna äger rum i L’Auditori (en byggnad ritad av Moneo och, får jag veta, med samma inkörningsproblem som dennes Moderna Museet i Stockholm), konserten däremot i underbara Teatre Grec, en utomhus amfiteater på Montjuic-berget i anslutning till en park med strålande utsikt över staden. Festivalen som pågår där bjuder senare i sommar även på Keith Jarrett / Gary Peacock / Jack de Johnette, lokala stjärnan och gambisten Jordi Savall och många fler.

Under mina fem dagar i Barcelona passar jag på att hälsa på hos Francisco Tarrega, eller i varje fall på den adress där han bodde under lång tid och slutade sina dagar i december 1909. Jag var där på en studieresa för knappt två år sedan, som jag skrev om här. Då fick jag nöja mig med att betrakta det gamla hyreshuset utifrån. Den här gången har jag tur och lyckas slinka in när porten tillfälligt öppnas.

Det är en trång trappuppgång med bara två dörrar på varje våningsplan. Jag minns inte vilket av dessa familjen Tarrega bodde på, utan traskar på tills det tar stopp fem trappor upp. Ett slags schakt, för smalt för att kallas en innergård, släpper in minimalt med dagsljus genom små fönster. Varje lägenhetsdörr har en liten rund ”sil” av mässing infälld i dörren, kanske ett gammaldags titthål? Ingenting tyder på att några mer ingripande moderniseringar genomförts sedan Tarregas elever travade upp- och nerför dessa trappor och jag tycker mig ha fått en doft av det förra sekelskiftets Mekka för unga, katalanska gitarrister. På husets fasad finns en inskription som upplyser om att detta varit mästarens adress, den sattes dit femtio år efter hans död. Men den kvinna på första våningen som jag talar med säger sig inte känna till Tarrega.

Till konserten på Teatre Grec, som börjar kl 22, infinner sig en fyra-fem hundra besökare, vilket innebär halvfullt. (Annars är kl 21 en vanlig konserttid här, men för att projektionen på filmduken skall bli bra inväntas mörkrets inbrott.) När sista tonen klingar ut tre timmar senare är nattluften ännu ljum. Det är dags att ta farväl av det tjugotal musiker, tekniker och producenter som under fem dagar varit nära arbetskamrater, packa ihop och förbereda morgondagens hemresa. Dags att byta kulturmetropolen vid Medelhavet mot den uppländska landsbygden.

Nu tar jag semester och önskar Dig, kära läsare, en skön sommar!

2011-06-26

I morgon bär det av till Barcelona för fem dagars rep och konsert. Planet går 05.50 så jag har ställt klockan på halv fyra. Ganska trevligt så här i slutet av juni, det brukar inte vara lika lockande i november.

Efter hemkomsten väntar drygt tre veckors semester och därefter en kul jobbperiod: Konsert i orangeriet vid Örbyhus Slott med Olle och Jeanette, två kvällar i Dalhalla med Malena (då jag – om jag vågar – skall debutera som teorbist i en Monteverdi-duett) och så Reich-konsert i Royal Albert Hall den 10 augusti under BBC Proms, minsann! Jo, jag har faktiskt spelat där en gång tidigare: i Mahlers sjua med RSO och Salonen för drygt tjugo år sedan. (Efter lång, spänd väntan får man spela lite F-dur, lite C7 och så tillbaka till F. Fyra åttondelar på ettstrukna C utgör enda solot.) Nu skall jag under femton minuter stå helt ensam på scenen och leverera Electric Counterpoint.

Kom och lyssna, vetja, det kommer sannolikt aldrig att hända igen!

2011-06-16

Häromveckan jobbade jag med Danne Sundquist, en av de mest legendariska svenska skivproducenterna. Namnet säger dig möjligen inte så mycket, men han har exempelvis producerat den skiva, som i omröstningar brukar utnämnas till den bästa svenska skivan någonsin. Just det Jakob Hellmans debutskiva från, jag när var det? På 1980-talet, väl? Guld- och platinaskivorna på hans studiovägg är fler än du kan föreställa dig.

Som det fullblodsproffs jag gärna vill uppfattas som, stängde jag av mobiltelefonen innan vi började spela in. Föga anade jag att jag just avslöjat mig som tillhörande den “gamla skolans” studiorävar. Yngre musiker, berättade Danne lakoniskt, lämnar mobiltelefonen på. Danne är t.o.m. något äldre än jag, så jag antar att han uppskattade mitt ålderdomliga beteende. Eller åtminstone blev en smula nostalgisk.

Den första mobiltelefonen jag såg innehades förresten av Lill-Babs. Den drevs av ett bilbatteri, vägde därefter och hade kostat en halv musikerårslön i inköp. Det var anslående att se Barbro sitta i solen på bryggan i någon bohuslänsk fiskeby och telefonera till släkt och vänner. Det bör ha varit 1983 (jag höll på att skriva 1893).

Låten, som Danne Sundquist producerade, heter I det fria och kommer på Malena Ernmans nya skiva den 6 juli. 2011.

2011-05-25

Nyligen besökte jag Prins Eugens Waldemarsudde för första gången på många år. Upplevelsen var mycket starkare än vad jag kan minnas från tidigare tillfällen. Smått överväldigande, faktiskt. Det måste bero på att jag nu har erfarenheter i baggaget, som ger mig möjligheten att se saker med andra ögon. Intressant, tycker jag.

På samma sätt förhåller det sig med musik, som man återvänder till efter ett längre uppehåll. Det mest dramatiska exemplet på det är i mitt fall The Beatles, som jag lyssnade mycket på i åtta- till tioårsåldern. När jag något decennium senare åter hörde deras låtar, kände jag genast igen allting, även texterna. Men nu FÖRSTOD jag dessutom bitvis vad de betydde, eftersom jag hunnit lära mig engelska skapligt. Låtarna fick så klart en helt ny dimension, trots att de ju var exakt desamma.

Nu har jag börjat intressera mig för byggnadsvård, har en egen trädgård och så vidare. Och följdriktigt har mina förutsättningar för att uppskatta platser som Waldemarsudde ökat.

I sommar skall Jeanette Köhn, Olle Persson och jag ha konsert i orangeriet vid Örbyhus slott. Det blir en del operapärlor och jag kom att tänka på att Mauro Giulianis Grande Ouverture för sologitarr – ett stycke präglat av kompositörens vurm för Rossini – skulle kunna vara en passande uvertyr. Fram med noterna, som jag spelat massor av gånger för mer än tio år sedan. Samma sak här: jag tycker mig för första gången förstå grejen med det här stycket.

Det är inte en dag för tidigt.

2011-05-11

Dagens dikt på radion följs av ett stycke för luta, som jag tycker mig känna igen så väl utan att kunna säga säkert vem som komponerat det. Weiss? Kellner? Lyssnar därför extra uppmärksamt på avannonsen. Döm om min förvåning när presentatören, med myndig radio-röst, upplyser om att vi just lyssnat till musik framförd på fyra valthorn!

Jag borde gå och kolla hörseln. Eller kanske han.

2011-05-10

Musikeryrket har för- och nackdelar.

Idag jobbar jag hemma. Det innebär att jag betar av en lång lista på saker som behöver fixas: Bokföring, besvara mail, kontakta kolleger för att planera in repetitioner, förbereda kommande uppdrag genom att plocka fram notmaterial, ibland transponera eller arrangera, öva en skvätt om jag hinner.

Det är jag själv som avgör hur tiden skall disponeras. Och idag bestämde jag att jag skulle ta en skogspromenad vid tiosnåret. Det är ju en av de finaste dagarna på året, häggen och fruktträden blommar och vitsipporna lyser ännu upp skogsbackarna. Och denna frihet räknar jag till yrkets stora fördelar. På vilka andra arbetsplatser kan man plötsligt lägga ner arbetet en stund och ge sig ut i naturen bara för att det råkar vara en fin dag?

2011-04-24

Under en veckas bilåkning genom Sverige hinner jag lyssna ovanligt mycket på radio. Det blir oftast P1.

Programmet Stil handlar förvisso om mode, men känns ofta oväntat allmänbildande. Programledaren brukar fascinera mig genom sitt oefterhärmliga sätt att läsa upp sitt manus. Hon pauserar för att andas just i det ögonblick som luften börjar tryta, oavsett var i en mening hon händelsevis råkar befinna sig. De flesta andra brukar andas mellan meningar eller satser, passa på vid ett kommatecken till exempel, men inte Susanne Ljung. Utom just den här veckan. Har Susanne gått på kurs? Eller var det helt enkelt någon annan som ledde programmet? En av Stils reportrar talar i gengäld med utpräglad bebisröst, så det saknas inte företeelser att förundras över.

Staffan Westerberg läser ur sin självbiografiska följetong Elvaåringen. Jag blir genuint gripen av en episod, som beskriver den äldre broderns begravning efter en bilolycka. Tänker på mina egna barn och hur jag skulle reagera vid en liknande katastrof. Hinner bli rejält uppriven innan författaren – tack och lov – byter spår och återger hur han en gång för länge sedan knackade på hemma hos Kerstin och Lars Forssell, hängde upp en filt i deras vardagsrum och spelade kasperteater för de häpna åskådarna. Jag tycker om Staffan Westerberg. Och Franz Schubert, Kristina Lugn och Birger Sjöberg, alla själsfränder inbillar jag mig.

Från Tuna till Strömstad är det 53 mil. Mycket radio blir det…

Under efterföljande dagar håller jag mig i Västsverige och behöver bara färdas kortare sträckor. Men efter söndagskvällens konsert i Lidköping har jag 37 mil att köra. Jag hör nyheterna varje hel timme och allt går fint ända till en bit efter Enköping. Vid Örsundsbro dyker ett vildsvin upp på vägen, innanför viltstängslet, och jag hinner inte väja. Grisen hamnar under bilen, som plötsligt inte längre går att styra, jag klipper en stolpe i vägrenen och är halvvägs nere i diket innan jag återfår kontrollen och kan kör vidare. Klockan är kvart över ett, jag är trött och omtumlad och hinner nästan passera Uppsala innan jag kommer mig för att ringa polisen för att rapportera händelsen.

Vid halv tre ringer den jourhavande jaktmannen och meddelar att man lokaliserat och avlivat det skadade djuret, som alltså inte hade samma tur som jag denna arla måndagsmorgon i april. Jag inser att jag hanterade mitt livs första viltolycka orutinerat och klantigt. Men jag har åtminstone bidragit till att skapa arbetstillfällen på Opel-verkstaden i Östhammar.

2011-04-20

Det är vår igen precis som förra året och förförra. Men det blir då aldrig tjatigt. Och därför törs jag här bjuda på Olle Adolphsons svenska tolkning av Aasmund Olavsson Vinjes dikt Våren, trots att Du kanske läste den här redan för två år sedan.

Jag skall passa på att korrigera mig själv: Den tillhör INTE det sista Olle skrev utan tillkom vid mitten av 1980-talet. Sant är dock att texten framfördes – i Edvard Griegs tonsättning – vid minneskonserten i Storkyrkan efter Olle Adolphsons bortgång våren 2004.

Ännu en gång fick jag nåden att se en vinter ge vika
Doftande häggblom på grönskande gren i våren den rika
Ännu en gång såg jag isarna blå från stränderna flyta
Drivorna vittra och forsen i ån få brusa och bryta
Gräset det gröna jag ännu en gång fick skåda med blommor
Ännu en gång höra vårfågelns sång mot sol och mot sommar

Soldallring är mig förunnat att se på vårbacken dansa
Ängarna grönska och hagarna le där blomster sig kransa
Allt detta liv som jag sett varje vår – jag skall ju det mista
Undrande spörjer jag våren som går: Månn du var den sista
Må det så vara, så mycket av skönt mig livet ju sände
Mera jag fick än jag hade förtjänt – och allt har en ände

Så skall jag själv i den vårliga ängd en gång bäddas neder
Så får jag hem under blommornas hägn där marken sig gläder
Allt det som våren tillmäter mig bar med blomster i dräkten
Så som en hälsning det syntes mig var från längst svunna släkten
Därför jag fann mellan björkar och al i våren en gåta
Därför det ljöd i den flöjten jag skar en ton som vill gråta

2011-03-30

Idag utkommer Edda Magnasons nya CD, Goods. För Dig, som inte räds pop-anstruken musik, rekommenderar jag den helhjärtat. Beställ den här, t.ex:

http://cdon.eu/music/magnason_edda/goods-13637121

2011-03-15

Ja, visst har det gått inflation i Melodifestivalen. Men jag kan ändå inte avhålla mig ifrån att spä på med en kuriositet ifrån Göteborg 1993. Det är min (hittills) enda medverkan i sammanhanget, men vilken medverkan! Jag menar: Christer Björkman, stor orkester och allt.

Det här var f.ö. första gången som svenska folket fick vara med och fälla avgörandet. SVT hemlighöll detta faktum in i det sista av rädsla för att omröstningen skulle kunna manipuleras. Andra tävlande var bl.a. “Eloise” med Arvingarna och “We are all the winners” med Nick Borgen och en rad kvinnliga idrottsstjärnor. Jag vet inte än idag vad den sångtiteln egentligen betyder. “Vi är alla vinnarna”? “Vi är samtliga vinnare”? “Vinnare är vi allihopa”?

Kanske är det inte livsviktigt.

http://www.youtube.com/watch?v=hiwsm1dXPmw/

2011-03-14

Det blev ett födelsedagsfirande helt i min smak för precis en vecka sedan. Grannar droppade in på en fika i godan ro, telefonen ringde lagom mycket, vänliga SMS och mail och vackra buketter från Cattis Blommor i Alunda förgyllde också dagen. Blomsterprakten och de uppskattande orden kunde ha fått vem som helst att tro att de gällde någon nyss avliden. Men kvällens kalas med elva barn och åtta vuxna, korv och Champagne blev en tydlig påminnelse om att jag tvärtom befinner mig alldeles mitt i livet.

På tisdagen slog influensan tillbaka igen med full kraft, det blev två dagars sängliggande med feber innan jag kunde kravla mig upp för att så småningom hosta och snörvla mig igenom helgens multimediaföreställningar i konserthusen i Stockholm och Uppsala.

Det känns tydligt att man inte är 49 längre.

2011-03-04

Halva familjen är krasslig, minstingen får vara hemma från dagis. Där rök min sista chans att förbereda morgondagens konsert i Salzburg. Man kanske borde hålla upp en liten skylt: “har varit hemma för vård av sjukt barn, kan egentligen bättre”? Publiken skulle säkert ha förståelse.

Själv har jag feber, ont i halsen och snuva. Men njuter ändå av den sällsynta möjligheten att umgås på tu man hand med min snart tre år gamla flicka, som också verkar uppskatta oplanerade samvaron. Tidigt i morse hostade hon och kändes varm, nu verkar hon lika pigg som någonsin och de charmiga sägningarna haglar. Kanske sätter jag ändå på Nasse på DVD och stjäl en kvart med gitarren.

I eftermiddag bär det av till Arlanda med Alvedon och nässpray i baggaget.

2011-02-22

Fullmånen i fredags var något alldeles extra, ifall någon missade det. Hos oss var det en klar och kall kväll, neråt tjugofem minusgrader. Jag lämnade de sovande barnen ensamma några minuter och gick ut för att se min egen skugga avteckna sig knivskarp mot snön i februarinatten. Tre meter ovan marken låg en skir dimslöja, men därunder var vinterlandskapet upplyst av ett intensivt månsken. Allt var välbekant och ändå så totalt främmande. Så har också månen i alla tider satt fart på kreativiteten hos musiker, poeter och konstnärer.

I morgon mixar vi Steve Reich och Edda Magnason i 5.1 surroundljud.

2011-02-14

Bästa läsare, jag skall inte hålla Dig på sträckbänken längre (det har rapporterats om att några av hemsidans besökare plågats av sömnsvårigheter, sönderbitna naglar, etc.) utan kommer härmed att avslöja svaret på förra veckans litterära gåta.

Den som hade botaniserat i den svenska lyriken var förstås ingen mindre än allas vår LASSE BERGHAGEN.

Att ett par av hans egna poetiska alster slunkit med bland favoriterna får väl betraktas som högst mänskligt. Och kanske som ett exempel på sällsynt gott självförtroende.

Lasse och alla Ni andra tillönskas en angenäm Alla Hjärtans Dag!

2011-02-09

Fick i min hand en liten bok innehållande guldkorn ur den svenska lyriken. Nils Ferlin. Hjalmar Gullberg. Karin Boye. Pär Lagerkvist. Lasse Berghagen.

LASSE BERGHAGEN?

Lasse Berghagen!

Nu undrar Du kanske vem som gjort urvalet, vem som vaskat fram dessa guldkorn. Jo, kära läsare, det skall jag tala om. Men inte förrän i nästa veckas “weekly”. (En s.k. “cliffhanger”…)

2011-02-02

Ägnar åtskilliga timmar åt att färdigställa en ansökan om anställning i någonting som heter Musikalliansen. Det är en ganska nystartad inrättning för frilansande musiker, som annars är vana att gå och stämpla mellan engagemangen. Om man har lyckan att komma med, kan man i stället kvittera ut lön. Nu är det bra många år sedan jag själv behövde gå till A-kassan, men en titt i kalendern visar att jag inte har råd att inte ta chansen att ansöka nu, när tio nya tjänster just utlysts.

Konstigt, på sätt och vis, det går ju skitbra för mig sedan några år. Vad beror den korta framförhållningen på, som gör att jag inte kan veta säkert mer än några få månader framåt i tiden att jag kommer att kunna försörja mig om min familj på det här?

När man ansöker, skall man redovisa vartendaste engagemang man haft sedan januari 2003. Eller ännu längre tillbaka om man som jag varit periodvis föräldraledig. Och det är det jag sitter och pysslar med nu. Mödosamt, eller i varje fall rejält tidskrävande. Men också en anledning att summera de senaste åtta åren. Jag bläddrar i gamla almanackor, som jag sparat trots att hustrun hånat mig, engagemangskontrakt och fakturor. Och jag förflyttas till olika faser av mitt liv. För konserterna, turnéerna och inspelningarna är ju ofta förknippade med livets högst privata turer. Gitarrfestivalen i Malmö 2006, det var ju precis när min mamma hade dött. Tänk att jag åkte ner och spelade ändå! Turnén med Lill och Dalasinfoniettan -08, Hjördis föddes ju en dryg vecka över tiden och jag hann nätt och jämt till genrepet. Hur sjutton tänkte vi, när vi bestämde att jag skulle tacka ja till den turnén?

Man matar in konsert för konsert på Musikalliansens registreringssida på nätet, filmmusikinspelning på barnföreställning, kammarmusikfestival på jazzklubb, kyrka på företagsevent, Musikverein i Wien på Pelles Lusthus i Nyköping, och gradvis avtecknas där på skärmen en tillvaro så sprängfylld av resor, repetitioner, övningstimmar, notskrivande och gudvetallt, så att man baxnar. Hur kunde vi få tre barn under samma tidsrymd? Har jag försummat dem under deras första år i livet? Och om jag nu satsat så furiöst på jobbet, hur kommer det sig att jag sitter och kämpar med en ansökan till Musikalliansen? Jag borde ju spela i Carnegie Hall. Eller gå upp och snusa på barnen, som redan sover djupt i sina sängar.

2011-01-25

Idag träffade jag en liten vokalensemble ur OD för att repetera en sång inför ett gemensamt gig i morgon. Och de lät så vackert! Jag skall gärna erkänna att jag hyst vissa fördomar när det gällt denna i Uppsala – och hela riket – så omhuldade manskör. Nu har jag sällat mig till deras många beundrare.