TEJP OCH DESS HÅLLARE

2021-07-16

En ganska stor del av min verksamhet utgörs av noter. Jag menar, noter man spelar musik efter. På senare år har det blivit allt vanligare att jag framställer mina egna. Ibland läser jag dem på en skärm, men pappersnoter är alltjämt vanligast i min värld. Jag skriver ut notbladen med min skrivare och tejpar ihop dem med vanlig hushållstejp. Det går åt en hel del tejp, så jag brukar köpa 3-pack på Clas Ohlson.

Vid mitt senaste besök där var det slut på just den produkten, 3-pack alltså. Jag ville inte riskera att en vacker dag bli stående utan tejp, så jag slog till på en snarlik produkt, “Tejphållare med tejp”, en tejprulle på en enkel plasthållare, och fick för en kort stund känna mig lite wild and crazy. Häromdagen fick jag mail från Clas. Clas Ohlson alltså. Han, eller kanske snarare man, tackade för mitt köp av “Tejphållare med tejp” och anmodade mig att skriva en recension av densamma. Mailet åkte förstås i papperskorgen. Men så tänkte jag att, varför inte? Och så skrev jag:

En recension av en produkt som denna måste med nödvändighet delas upp i två delar; en som fokuserar på tejpen, en som diskuterar hållaren. Låt mig börja med tejpen. Den har en längd och bredd som väl motsvarar mina förväntningar. En större längd hade naturligtvis inneburit att produkten fått en ökad livslängd, men då hade tejpen sannolikt inte fått plats på hållaren. Tejpens bredd är – för mina specifika behov – idealisk! Det faktum att tejpen är transparent innebär att den kan appliceras på olika ytor utan att dessa döljs. Bra! Hållaren, då? Ja, det är inget större fel på den heller. Men dess låga vikt innebär att hållaren måste fixeras med brukarens ena hand, samtidigt som den andra handen drar ut önskad mängd tejp. En nackdel, om man jämför med tyngre tejphållare. Fördelen, som i någon mån uppväger detta, är att hållaren elegant ryms i facket på en väska eller liknande. Plus i kanten för detta! Sammantaget, då? Jo, för varje tejp-användare som reser mycket, eller som av andra skäl föredrar en nättare modell, är denna produkt kongenial. För storkonsumenten, som kanske inte lämnar hemmet eller kontoret, finns andra hållare och tejprullar som bättre svarar mot högt ställda krav.

Du, som läser detta, kanske tycker att det var ett sällsynt slöseri med tid att recensera tejpen och hållaren. Och jag är benägen att hålla med. Men medge att det är lite spännande också! Jag menar, kanske finns det trots allt en liten människa, vars uppgift det är att samla in, sortera och analysera kundernas upplevelser av sina inköpta varor. Och då kanske vederbörande blir ganska glad, rentav upprymd, och sänder en tacksamhetens tanke till den anonyme kund, som faktiskt gjorde sig besväret.

Den här gången var det jag, som gladde personen ifråga.

 

LÅTSASJOBB

2021-04-07

Under rubriken Lura inte unga med låtsasjobb filosoferar Dagens Nyheters ledarskribent Susanne Nyström kring tonåringars sommarjobb och vad som är att betrakta som meningsfulla sysslor (DN 6 april). Som exempel på motsatsen har hon valt trumpetspel, troligen med syftning på de sommarorkestrar en del kommuner brukar satsa på. Detta har väckt indignation i branschen, har jag förstått, men själv har jag haft svårt att uppbåda någon större ilska. Tvärtom har jag skrattat högt vid varje omläsning. Vad sägs om detta:

“…om alternativet står mellan ett hobbyliknande hittepå-projekt och inget sommarjobb alls är det senare att föredra. Inte för att sysslolösa tonåringar inte kan utgöra ett problem. Utan för att ungdomar som plötsligt får betalt för att spela trumpet eller göra något som påminner om ett grupparbete i skolan, ges en felaktig bild av vad ett riktigt jobb innebär och hur relationen ser ut mellan prestation och lön.”

Någon, det kan ha varit Maria Schottenius, har framhållit att DN inte är en statlig myndighet, någonting jag brukar påminna mig själv om ibland. Det handlar trots allt bara om en dagstidning, låt vara en av landets största. Den här gången har ledarredaktionen skjutit sig i foten på ett grandiost vis och eftersom fallhöjden är stor, blir komiken ofrånkomlig. Den typ av humor som odlas i t.ex. Grönköpings Veckoblad bygger väl på just detta; pretentiöst tonläge, språkliga subtila kullerbyttor och intellektuell härdsmälta i underbar förening.

 

SKEPPSHOLMSKYRKANS KLOCKOR 2

2021-03-23

På ett av manuskripten bland Olles efterlämnade papper är ett konversationskort fäst med ett gem. Det har ett sorts brevhuvud med en logga, det står “Notman”. Det låter vagt bekant, som ett musikförlag eller liknande. Jag söker på “Notman” på nätet. Företaget tycks inte längre vara verksamt, men jag får en träff där även “Wessmans Musikförlag” nämns. Wessmans på Gotland, dem känner jag ju väl! Ringer min mångårige vän Örjan Klintberg på Wessmans, som svarar direkt. Jodå, de har haft med Notman i Ljungsbro att göra men det var nu länge sedan. Örjan föreslår att jag skall kontakta dottern till Notmans förre ägare, hon heter Lotta och jobbar på Mono Music. Lotta Lillieström, numera gift Stenberg (Jörgen, i BAO), henne lärde jag ju känna redan när hon jobbade på Proprius på 80-talet! Jag ringer Lotta på Mono Music, hon svarar i bilen. Jag får veta att hennes far, Göran, nog gärna berättar vad han vet, han är numera pensionerad och bosatt i Aneby.

Göran Lillieström i Aneby svarar på sin fasta telefon när jag ringer. Vi har träffats, visar det sig. Och, jo, han har notsatt Olle Adolphsons musik, boken Folia till exempel. Några solostycken för gitarr kan han dock inte påminna sig, och inget stycke med titeln “Carl”. Jag mailar en bild på konversationskortet och han känner igen sin egen namnteckning på kortet. Det visar sig senare att det satt fäst på manuskriptet till Rim i juli, en av sångerna som ingår i Folia, och hade ingenting med solostyckena att göra. Göran föreslår att jag kontaktar Bo Ejeby i Göteborg, vars förlag publicerat flera av Olles verk, däribland just Folia. Såklart, han om någon måste väl ha intressanta upplysningar?

Hos Bosse Ejeby får jag napp direkt. Inte vad gäller “Carl”, men väl gitarrstyckena. När jag skickar en pdf med de elva små styckena, som någon notsatt för – av allt att döma – ganska länge sedan, förstår han direkt vad saken gäller. “Jag har även kopior på Olles manuskript liggande här på hyllan”, meddelar han. Det gör mig nästan en smula upprörd, att detta unika material förblivit liggande på en hylla i Göteborg under så många år. Jag får snabbt tillgång till en kopia av manuskriptet till det första stycket. Det överensstämmer inte med något av de manuskript som fanns på Svensk Musik, men det råder ingen tvekan om att detta är förlagan till den notsatta versionen. Och här finns, förutom en romersk etta, en titel med Olles karaktäristiska piktur: “Skeppsholmskyrkans klockor”.

Det hade varit intressant att veta kronologin här. I vilken ordning tillkom de olika versionerna av “Skeppsholmskyrkan”? Min teori är att det var någonting med de där klockorna – och man får anta att motivet H – G – E – Fiss i Olles komposition faktiskt återger den “verkliga” klockklangen – som fängslade Olle och att han bearbetade den ursprungliga idén i olika omgångar utan att från början ens veta vilken typ av stycke det skulle utmynna i. Nu blev det alltså bl.a. som Sanctus-satsen i en “Mässa på svenska språket”. De fyra tonhöjderna i motivet sjungs här på orden “He-lig, he-lig”. Det bör man inte bortse ifrån när man spelar den instrumentala versionen på gitarr.

Fortsättning följer…

 

SKEPPSHOLMSKYRKANS KLOCKOR 1

2021-03-22

Det händer att människor frågar vad en sån som jag ägnar sig åt nuförtiden, när det inte går att spela inför publik. Det kan jag berätta!

Under de senaste månaderna har jag ägnat ganska många arbetstimmar åt att renskriva arrangemang, hitta på små låtar och göra i ordning noter så att de en dag skall vara i skick att använda och kanske publicera. Ett knippe gitarrkompositioner av Olle Adolphson hör till den kategorin. I slutet av 90-talet fick jag direkt av Olle fem stycken för gitarr, det var kopior av hans egna handskrivna manuskript. Några av dem spelade jag senare in på skiva; Habanera (Sånger utan ord, 2009), En liten flicka dansar och En liten pojke förklarar (Dadodado, 2014) samt Nils Dacke till minne (Fler sånger utan ord, 2016). Det femte stycket, betitlat Resa med en vän eller möjligen Arles, bedömde jag som troligen inte fullbordat, manuskriptet hade karaktären av en skiss. Nu, under pandemin, skulle jag äntligen få tid att förbereda en tryckt utgåva av Olles stycken!

Men det fanns också ett sjätte stycke, förstod jag. Olles son Carl berättade om en instrumental visa, som Olle hade brukat spela på piano för honom som liten. Men inga spår fanns av “Carl”, som var visans titel. Ingen inspelning och inga noter. Inte förrän Jan Malmborg med hjälp av Camilla Arvidsson i Eskilstuna lokaliserat stämmorna till ett arrangemang, som Olle själv hade gjort till en turné med Camillas ensemble i slutet av 90-talet. Arrangemanget är för klarinett, dragspel, två altfioler, kontrabas och piano. De medverkande musikerna hade alla fått låna Olles partitur för att själva skriva ut sina respektive stämmor. Dessa fick jag tillgång till och påbörjade arbetet med att rekonstruera partituret. Men en viktig stämma saknades; den pianostämma som Olle själv hade spelat under turnén. Om han nu inte spelade efter partituret eller – kanske mest troligt – på gehör. Utifrån vad jag hade till hands, gjorde jag ett partitur utifrån vilket jag sedan arrangerade stycket för sologitarr.

Det hade ju dock varit fint att försäkra sig om att jag gjort någorlunda rätt. Ett partitur hade bevisligen existerat och detta borde rimligen finnas bland Olles övriga efterlämnade papper på Svensk Musik. För någon månad sedan fick jag möjligheten att gå igenom dessa. Ett stort konferensrum rum ställdes till mitt förfogande och högar av papper låg travade runt ett avlångt bord och i ett antal flyttkartonger. Det var bara att skrida till verket. Något partitur till “Carl” kunde jag inte lokalisera, men väldigt mycket annat av intresse, däribland ett riktigt fynd: flera för mig okända gitarrstycken!

Mycket tycktes vara skisser, medan annat såg ut att vara färdiga att spelas. Jag kan inte minnas att jag någon gång sett ett datum på några av Olles manuskript eller någonting annat som kan vittna om hur, var, när eller varför ett notblad tillkommit. Ofta saknas t.ex. en titel. Ett gitarrstycke hade dock en titel såväl på försättsbladet som på själva notbladet: “Skeppsholmskyrkan”.

Åter hemma söker jag på nätet efter “Olle Adolphson ” och “Skeppsholmskyrkan” och jag får faktiskt en träff! Det är Frans Mossbergs avhandling om Olle. Den är på över fyrahundra sidor och sökmotorn avslöjar ingenting om på vilken sida det talas om Skeppsholmskyrkan. Det är till att börja bläddra. Och läsa! På sid. 215 hittar jag det, i ett avsnitt som handlar om Olles Mässa från 1983: “I Sanctus-satsen inträder en transcendensskildring där rörelse upphävs och en förnimmelse av helhet omsluter oss. I det handskrivna partituret kan läsas att stycket avsetts att inledas med klockklang från Skeppsholmskyrkans klockor. Med tunn handstil står inskrivet “innerligt lyriskt” och “mkt lugnt”. (Slut citat.)

Jag har ganska mycket noter hemma, förvarade i relativt god ordning. Så det tar inte många sekunder för mig att lokalisera partituret till Olles mässa. Bläddrar fram Sanctus-satsen och – trumvirvel – den inleds ju med samma motiv som gitarrstycket! Vilka slutsatser skall man nu dra av detta? Möjligen att Olle arbetade med några av sina små gitarrstycken vid samma tid som mässan, dvs i början av 80-talet. Det skulle förklara varför det i manuskriptet till “En liten flicka dansar” finns en anteckning i mariginalen; “Agnus dei (överstruket) Sanctus”. Och under: “Gloria (Allt är över)” samt “Dacke” och en liten skiss, som visar sig motsvara ett annat litet gitarrstycke som jag återkommer till.

Fortsättning följer…

 

EN BRA TOMATSÅS

2021-02-05

En bra tomatsås görs helst en fredag. Man bör inte ha bråttom. Löken måste få svettas på ganska låg värme i lugn och ro, det kan vara lagom att sätta igång under den första timmen av Studio 1 i Radions P1, låt oss säga direkt efter Ekot kl 16. Eftersom det är fredag kan man ju korka upp en bättre flaska rött utan att plågas av alltför dåligt samvete.

“Fredrik Furtenbach, vad säger du om Märta Stenevis möjligheter att påverka bostadsbyggandet i Sverige?” Dags att tillsätta ett par vitlöksklyftor och varför inte riva en morot och finhacka en bit gul paprika? Brukar låta detta fräsa ett tag innan det är dags för tomatpurén. “Vi har bjudit in Märta Stenevi till studion, men hon har tackat nej till att medverka.” Nu dags för lite sötma också. Jag brukar faktiskt använda både någon tesked strösocker och en klick honung. Men det gäller att balansera med syra, en skvätt vin (man kan ju ta lite av det man eventuellt redan smuttar på) och inte minst citron-… ja, hur fan stavar man, -zezzt? -cesst? Krossade tomater såklart. Jag brukar hacka ner en färsk tomat eller två också, kan ju i alla fall inte skada tänker jag. “Löfven utesluter inte extraval efter Nyamko Sabunis utspel.”

Lite buljongpulver är aldrig fel, men man får komma ihåg att det är ganska salt, så bäst att vara återhållsam med saltkaret. Peppar, däremot, kan det sällan bli för mycket av. Färsk basilika, bra att hacka och slänga i. Det är ju en sådan lyx att ha en god tomatsås i kylen! Alltså bör man alltid göra mer än vad som beräknas gå åt för stunden. I detta fall till pizzor, ett par, tre stycken. Har köpt färdiga bottnar, trots att det är ganska enkelt att göra egna. Lite för kladdigt att hålla på med för min smak. “Och nu till SMHI och vädret. Mycket snö på gång, eller hur Jörgen?”

I kväll har jag förmånen att ha alla tre barnen på middag. Efter måltiden skingras de, som för vinden; två skall se På spåret på ett annat ställe, den tredje skall bada bastu hos en kompis. “Vart är vi på väg?”

 

 

POLITIK

2021-01-31

Egentligen brukar jag inte skriva om politik här. Men efter att ha sett förra veckans Agenda i SVT gör jag ett undantag.

Gäst i studion var Liberalernas partisekreterare, inbjuden med anledning av partiets prekära opinionsläge och den påstådda interna splittringen. En växande skara medlemmar och sympatisörer uppges nu vilja överge januariavtalet i god tid före nästa riksdagsval, vilket skulle kunna förorsaka en regeringskris som utmynnar i ett extraval. “Vem skulle du vilja se som statsminister efter nästa val?” undrade programledaren och jag hann tänka att det var väl ändå en dum fråga att ställa till en partiföreträdare, som självklart måste vilja se den egna partiledaren som statsminister. Jag hade fel. Partisekreterare Juno Blom passade på frågan med hänvisning till att hon inte ville “föregripa processen” eller någonting ditåt.

Vore det inte logiskt att alla de politiska partierna inför varje val i lugn och ro presenterar sin politik och sina kandidater till förtroendeposterna? Först när allmänna val hållits och mandaten fördelats – om ens då – vet man ju vilka regeringsbildningar som över huvud taget kan vinna en majoritet i kammaren. Det är osannolikt att ett parti får ensam majoritet, så förhandlingar och alliansbildningar får utvisa vilken statsministerkandidat som har bäst förutsättningar att bilda regering. I det skedet kommer det för de flesta partierna vara utsiktslöst att föreslå den egna partiledaren. Och då, men knappast tidigare, blir frågan verkligt relevant: “Vem vill ditt parti se som statsminister?”

Jag vill minnas att det var den gamle folkpartiledaren (och Birger Sjöberg-kännaren!) Gunnar Helén, som myntade uttrycket “Att vara liberal är att vara kluven”. Men det måste väl finnas gränser för vankelmodigheten? Att inte ens kunna peka ut den egna partiledaren som främsta kandidat till statsministerposten inger inte förtroende. Partisekreteraren lär knappast ha värvat några nya L-sympatisörer genom sin insats i Agenda.

Senare i samma program medverkade SD-ledaren. Han är erfaren och skicklig och har en avundsvärd förmåga att formulera sig verbalt. Om man skall rå på honom duger det inte att komma med svepande beskyllningar och halvsanningar. Här var det energi- och digitaliseringsministern Anders Ygeman, som skulle debattera tech-jättarna och yttrandefriheten med Åkesson. Ygeman beskyllde SD-ledaren för att vilja “lägga ner public service”. Åkesson kunde enkelt avfärda detta som en lögn och därmed vinna pluspoäng. Han är inte precis känd som en varm anhängare av SR eller SVT och skulle säkert inte vara främmande för att kraftigt skära ner deras anslag om tillfälle gavs. Men om man lägger ord i en annan människas mun, som denne inte har uttalat, ja då är det de facto en lögn. Och en lögn är inte mindre klandervärd om den framförs av ett socialdemokratiskt statsråd än om den kommer från Donald Trump. I det här fallet kunde Åkesson bekvämt fortsätta odla bilden av sig själv som orättvist behandlad av det politiska etablissemanget. Om man vill förhindra att SD fortsätter att öka sina väljarsympatier, och det tycker jag vore önskvärt, då kan inte debatten föras så här slappt.

Det började redan på valnatten 2010, efter att Sverigedemokraterna för första gången passerat riksdagsspärren. Den dåvarande V-ledaren Lars Ohly kunde inte förmå sig att dela smink-loge med ledaren för det parti, som just hade fått 5,7 %  av väljarnas röster, utan lämnade sonika rummet i direktsändning. Hans handlande var troligen impulsstyrt. Det var definitivt inte särskilt rationellt. För hur många nya SD-sympatisörer värvade han, där och då? Tusen? Tio tusen? Om man beskyller en meningsmotståndare för att ha en risig människosyn, då bör man inte svara med samma mynt. (Vad hade hänt om Ohly i stället gratulerat Åkesson till framgången och givit honom en lång, kanske lite för lång, kram?)

När jag ändå håller på, kan jag lika gärna passa på att instämma i kritiken mot de journalister, som anklagats för att vara alltför “mjuka” gentemot SD-företrädare i olika intervjuer. Låt mig ta ett exempel: Efter att Åkesson kommunicerat att han hellre sett att Trump vunnit det amerikanska valet än Biden, ombads han att kommentera sitt uttalande. Som den skickliga retoriker han är, lyckades han få sitt uppseendeväckande ställningstagande att framstå som rimligt och välvervägt, genom att hävda att han i och för sig inte var någon stor anhängare av Trump, men hellre såg att Republikanerna fick fortsätta att bedriva konservativ politik än att Demokraterna fick förverkliga sin “vänsterliberala” politik. Med det lät sig intervjuaren nöjas! Som TV-tittare hade man önskat att Åkesson ombetts att precisera vad, på Bidens agenda, han uppfattar som “vänsterliberalt”. Är det engagemanget för klimatet och en grön omställning? Är det återinträde i Paris-avtalet, Världshälsoorganisationen och andra internationella  samarbetsorgan? Är det arbetet för mänskliga rättigheter och mot rasism? Jag förmodar att ordet “vänsterliberal” har en negativ klang i öronen på många mitten- och högerväljare. Här fick Åkesson ostört flörta med denna väljargrupp utan att själv behöva bekänna färg.

 

blogg_in_swedish