ETT FÖRSLAG

2022-08-12

Hej. Jag har ett förslag inför årets valrörelse: Kan inte de politiska partierna i lugn och ro få presentera den politik de skulle vilja föra om de – osannolikt nog – fick en majoritet av riksdagsmandaten, samt nominera de egna partiledarna som statsministerkandidater? Sedan, när valresultatet föreligger och mandaten är fördelade, DÅ kan förhandlandet och kompromissandet ta vid. Innan processen kommit så långt, blir ju allting bara spelteori. Jag har hört ett flertal journalister närmast hånfullt fråga sitt intervjuoffer “och hur har du tänkt att du skall få igenom det där förslaget i Riksdagen, ni har ju bara X mandat? Jag tror att de allra flesta av oss väljare förstår problematiken ganska väl, men är det inte intressantare att ta del av politiska ambitioner och visioner än att spekulera i olika scenarier? Som sagt, bara ett förslag.

 

DET VAR INTE FLUGSNAPPAREN SOM UPPFANN PENICILLINET

2022-07-03

En flugsnapparfamilj har etablerat sig i en holk på min altan. Yngsta dottern snickrade ihop den lilla lådan när hon var åtta och tanken var att den skulle placeras i ett lämpligt träd på tomten. Men den blev kvar här, hängande på en enkel spik, och bebos i år för första gången. Nyligen kläcktes fågelungarna och föräldrarna har nu fullt upp med att mata dem. Från mitt soffhörn en kort bit därifrån observerar jag aktiviteten och förundras över precisionen och effektiviteten, alltmedan mitt förmiddagskaffe kallnar. Hanen och honan turas om att virtuost navigera rakt in i holkens lilla öppning med sin fångst, innan de skyndar iväg på jakt efter nya byten. Tänk så mycket kunskap som ryms i den lilla fågelhjärnan! Min sjuttonåriga, nyvakna son och jag enas om att den nog är stor som en ärta. Och ändå vet fåglarna precis vad de skall göra! ”Ja, men det är ju mycket de inte kan göra, en kopp varm choklad till exempel”, argumenterar han, som just har gjort sig en sådan. Han har onekligen en poäng.

Våra hjärnor är minst hundra gånger större än flugsnapparens, uppskattar sonen och jag. Varför beter vi oss då så ofta på ett sätt som vore de mindre? Jovisst, vi gör mycket bra också, som den nyss nämnda chokladen. Och det var ju inte Flugsnapparen som uppfann penicillinet och alla andra medicinska och tekniska landvinningar som besparat mänskligheten så mycket lidande och umbäranden. För att inte tala om konst, musik, teater, litteratur! Men: trots att vi oftast vet vad som är rätt, gör vi inte sällan tvärtom, man behöver bara gå till sig själv för att se det. På ett individuellt plan kan detta säkert förklaras av vårt kortsiktiga belöningssystem och bristande konsekvenstänkande. Men på ett kollektivt?

Just nu vet vi människor ganska väl vad vi behöver göra för att bromsa klimatförändringarna. Men inför den stundande valrörelsen är det bara en liten grupp politiker som sätter adekvata åtgärder högst på agendan. Och denna minoritet löper en betydande risk att straffas av oss väljare i september. Bland deras konkurrenter tävlas det om vem som kan erbjuda den mest drastiska sänkningen av priset på fossila drivmedel. Antagligen gör de bedömningen att vi väljare kommer att belöna dem för det och jag är rädd för att det mycket väl kan bli just så.

Varifrån kommer detta, vårt kollektiva självskadebeteende? Det kan man ägna sommaren åt att reflektera över. Men låt oss också passa på att uppleva konst, musik, teater och litteratur nu, när förutsättningarna är så goda. För nog är det så att vi vid den här tiden på året, när axlarna sjunker ner på oss en smula, är mer mottagliga för intryck? Kombinationen av minskad stress och goda yttre omständigheter i form av tilltalande miljöer brukar borga för detta. Och tilltalande miljöer har vi gott om i vårt närområde, såväl i staden som på landsbygden. Botaniska trädgården, Parksnäckan, Slottet, de uppländska bruken…

I slutet av augusti kommer några musikerkolleger och jag att försöka skapa lite sensommarmagi i vackra Österbybruks herrgård. Det sammanfaller med att valrörelsen går in på upploppet. Holken på min altan kommer vid det laget att vara tom. Fågellivet har då för länge sedan tystnat.

(Ursprungligen publicerad i UNT den 3 juli 2022)

 

SALIGA ÄRO DE SAKTMODIGA

2022-05-22

Vår mellanstadiefröken var en rekorderlig, ensamstående kvinna. Gammal, tyckte vi då, men antagligen var hon inte ens femtio. ”Rekorderlig”, förresten, jag googlar adjektivet: präktig, ordentlig och skötsam anges som synonymer och alla stämmer precis på vår fröken. Egentligen visste vi ytterst lite om henne utöver just detta att hon var ensamstående. Vilka hemligheter bar hon på? Levde hon ett dubbelliv som sex-dominatrix eller storspelare på travet? Det är knappast troligt, men i så fall hade hon världens bästa förklädnad: bruna eller beige byxor med pressveck i något syntetmaterial, matchande jumper och ett praktiskt förkläde samt en grå page-frisyr. Foträta skor såklart. Som pensionär flyttade hon till trakten av Ockelbo och nu finns hon inte längre.

En dag berättade hon triumferande om hur hon iakttagit en ung kvinna som kastade skräp på gatan, skyndat sig att plocka upp skräpet, jagat ifatt förövaren samt överlämnat glasspappret eller vad det nu var med orden ”du tappade visst det här”. Kanske himlade vi elever i klass 5C med ögonen, episoden vittnade ju om ett beteende som bara kan beskrivas som beskäftigt. (”Beskäftig”: övernitisk, tantig.) Men anekdoten gjorde bevisligen intryck eftersom jag minns den så väl och nu dessutom återberättar den.

Det har blivit en liten tradition för mig att så här års på min dagliga promenad runt byn vid åtminstone något tillfälle ta med mig en rejäl sopsäck och i den samla det skräp som medmänniskor under vinterhalvåret ”tappat” i dikesrenen. Tidigare utförde den lokala 4H-föreningen denna ritual, ett strålande initiativ sett ur alla perspektiv, men sedan några år tillbaka är det upp till oss andra invånare att sköta renhållningen. Man kan förundras över oskicket att lämna tomburkar, godispapper och tomma snusdosor i naturen, men jag blir inte längre särskilt upprörd. Eller jag försöker i alla fall att inte bli det, det finns ju viktigare saker att irritera sig på.

Mina barn blir väldigt upprörda när de ser människor som skräpar ner, ignorerar trafikförordningens föreskrifter eller – ännu värre – låter utföra en icke byggnadsvårdsmässig fönsterrenovering. Jag försöker då nyansera bilden genom att framhålla att så länge de flesta av oss håller sig till regler och normer funkar det ju ändå ganska bra. Det gäller det mesta här i tillvaron. Som att om en tillräckligt stor majoritet av oss lojalt tar sina vaccindoser, kommer vi gemensamt att kunna trycka tillbaka pandemin trots att en liten minoritet väljer att avstå. Så länge bara någon enstaka rättshaverist insisterar på att få arrangera offentliga bokbål, står samhället pall. Och så vidare. Jag vet inte om mina barn fullt ut anammat detta synsätt, men de lyssnar i alla fall på mig. Tror jag.

Ja, det är såna saker jag går och begrundar medan jag saktmodigt fyller min sopsäck. Rekorderlig? Möjligen. Beskäftig? Kanske det. Men jag ler inombords vid tanken på att de ungdomligt oförstående medmänniskor som nyss kastade det skräp jag nu plockar upp en dag själva kommer att gå här och plocka. Kanske inte alla men några. Fast då kommer jag för länge sedan ha gjort min gamla mellanstadiefröken sällskap i det allt grumligare minnet hos våra efterlevande.

(Ursprungligen publicerad i UNT den 22 maj 2022)

 

ROCKTÅGET EN OMÖJLIGHET 2022

2022-04-10

Det fanns för trettio år sedan någonting som hette ”Rocktåget”. Populära artister tog järnvägen genom Sommarsverige och uppträdde på utvalda platser i någorlunda anslutning till stambanan. Idag åks det sällan tåg under en turné. Att anlända försenad till resmålet med en scenproduktion kostar stora pengar och tåget anses inte längre tillförlitligt. Det är sorgligt, eller hur? Det talas visserligen tyst om det, för ur klimat- och miljösynpunkt är ju den spårbundna trafiken överlägsen, men turnébussen och bilen har nu blivit de normala färdmedlen i artistbranschen. Vi har sett oss tvungna att byta järnvägen mot landsvägen.

En tidigare generaldirektör för SJ tillfrågades av en radioreporter om problemen med den bristande punktligheten höll honom vaken om nätterna. Men nej, generaldirektören intygade att hans nattsömn var god och anförde som bidragande orsak företagets senaste kvartalsrapport, som visade gröna siffror. Jag tror att han därmed satte fingret på någonting väsentligt; att siffror kan säga oss mycket men långt ifrån allt.

”Ta höjd för” är ett uttryck i tiden. Det är väl detsamma som att se till att ha marginal. Och att det inte är gratis att ha marginal är väl känt. En organisation kan fungera perfekt ända tills en dag, då den plötsligt inte fungerar alls. Först då blir det tydligt huruvida det ”tagits höjd” eller ej. Man kan likna det vid en fiolsträng, som spänns allt hårdare tills den slutligen brister. Det har ofta påpekats, efter pandemin, att många verksamheter visat sig vara så ”slimmade” (att slimma är motsatsen till att ta höjd för) att de varit nära att haverera. Man hade inte tagit höjd för den oförutsedda, högre belastningen. Vårdsektorn är förstås det tydligaste exemplet på att ett sådant haveri kan få fatala följder.

Biljettkontoren på landets järnvägsstationer har rationaliserats bort, för att hämta ännu ett exempel från tågens värld. Och det är inte kul att bli stående på Örebro Central en sen vinterkväll, stirrandes på en skärm som upplyser om att avgång efter avgång är inställd jämte uppmaningen ”vänligen besök vår hemsida för ytterligare information”. Där och då ligger det nära till hands att förbanna den som tog beslutet att dra in bemanningen. Men olägenheter som denna är trots allt ganska bagatellartade jämfört med vådan av att en patient inte får en tumör diagnostiserad i tid.

Jag tror att vi skulle behöva idka självrannsakan. Vår disponibla inkomst har ökat markant under de senaste decennierna. (Mitt eget skrå tillhör undantagen). Men det tycks ha skett till priset av en försämrad personlig service, ökad otrygghet och utbredd psykisk ohälsa. Ja, en försämrad livskvalitet – och då syftar jag inte på något inställt Rocktåg. De som fattat de avgörande besluten har rimligen bara lojalt följt sina instruktioner, formulerade av oss medborgare genom våra politiska ombud: Verkställ uppdraget till en så ringa kostnad som det bara går! Kalla mig flumvänster om du vill, men jag tror att det är hög tid att regleringsbrev, styrdokument och liknande revideras för att omfatta fler parametrar än de kortsiktigt ekonomiska. Det måste gå att sätta prislappar även på de negativa följderna av alla kostnadsbesparingar.

(Ursprungligen publicerad i UNT den 10 april 2022)

 

FRIDA OCH NATO

2022-04-09

Nyligen skrev jag här om Birger Sjöberg, aktuell eftersom det är hundra år sedan han debuterade med ”Fridas bok”. Föga anade jag då att han snart skulle bli än mer aktuell, och det på ett så skrämmande vis.

Återkommande i Sjöbergs diktning är den skugga som hotet om krig kastar över idyllen. Vi kan alla förstå att första världskriget påverkade alla svenskar under och efter krigsåren. Men det har inte varit lika lätt att också förnimma känslan det måste ha framkallat. Förrän nu.

Vid tiden för utgivningen av Fridas bok hade bara några få år gått sedan krigsslutet och frågor om exempelvis neutralitet var aktuella liksom Ålandsfrågan, som Sjöberg diktade om 1920. Han planerade också för en fortsättning på Fridaserien, ja, för Lilla Paris undergång! I en förstudie beskriver han hur Fridas vän under krigsåren återkallar ”minnet från goda dagar…Det skall bli en knippa idylliska sånger, liksom en ljusgrön äng tecknad vid randen av ett åskmoln, för att tala fint”. Nu är vi där, eller hur? Lilla Paris, sinnebilden av en idyllisk svensk småstad, har blivit en bild av ett – än så länge – förskonat Sverige. Vid horisonten tornar åskmolnen upp sig.

Birger Sjöberg hade 1916 deltagit i en resa till Tyskland och Österrike. I några artiklar i Helsingborgs-Posten uppehåller han sig främst vid observationer av vardaglig karaktär, men i hans lyrik kan åtskilliga motiv härledas till erfarenheterna från ett krigshärjat Europa.

 Min samtids smärta, Frida, vill jag bränna

in i mitt hjärta med ett järn av stål.

Skall ock ej jag ett grand af ångest känna

där lugn jag vandrar vid det vildas bår.

(Ur den kasserade dikten ”Världens krig”)

Rader som dessa har tidigare inte sagt mig så mycket. Nu tycker jag mig plötsligt bättre förstå vad som rörde sig i författarens inre.

I visan ”Fridas neutralitetsförklaring” får Frida plädera för den moraliska plikten att förhålla sig neutral. Hennes egen bror, däremot, är ”en vän av ententen” (Storbritannien – Frankrike – Ryssland). Fridas vän, bodbiträdet, deklarerar å sin sida att han visserligen också är neutral och vill stödja regeringens politik. ”Men om trumman mig kallar en mulen morgonväkt, må jag skynda till de andra vid blåa fanors fläkt. Jag har inte annat val än att strida! Annat val har jag ej uti min nöd!” Kanske ger Frida respektive hennes kavaljer uttryck för motstridiga känslor hos författaren själv.

För oss, som nu – hundra år efter Fridas bok – också tvingas förhålla oss till ett krig i vår del av världen, är neutralitet kanske inte det första som föresvävar oss, även om anmärkningsvärt många medborgare tycks leva i villfarelsen att Sverige fortfarande är neutralt. I stället har Nato-frågan aktualiserats och ställts på sin spets.  Låt oss besinna att det är en kärnvapenallians vi talar om. Ett par politiska partier har länge och konsekvent pläderat för att Sverige borde ansöka om medlemskap. Stödet för den linjen har dock varit svagt. Skulle man nu utnyttja den plötslig svängningen i folkopinionen, förorsakad av berättigad rädsla och oro, till att trumfa igenom ett riksdagsbeslut om en ansökan, vore det oetiskt och i värsta fall ödesdigert.

Jag förespråkar inte neutralitet, men hoppas att Sverige och Finland – gärna i tätt samarbete – skall utveckla sin försvarsförmåga som militärt alliansfria och samtidigt verka för ett globalt förbud mot kärnvapen. Kanske hade såväl Frida som hennes vän kunnat dela den inställningen.

 

EXPERTRÅD

2022-02-27

Tack vare att en hög andel av vår befolkning följt experternas rekommendationer och låtit vaccinera sig, har smittspridningen i landet kunnat bromsas. Det förhållandevis goda resultatet har kunnat uppnås trots att några procent av medborgarna av olika skäl valt att avstå. Det är som bekant frivilligt att bidra till bekämpningen av pandemin.

Nu riktar Coronakommissionen skarp kritik mot Regeringen för att den har gjort just detta; lyssnat till sin expertmyndighet. I stället, menar kommissionen, borde försiktighetsprincipen ha tillämpats och Folkhälsomyndigheten, med sin kader av läkare och forskare med mångårig erfarenhet av smittspridning, körts över.

Jag avundas inte de arma politiker, som fick denna pandemikris i knäet. Och som nu till råga på allt fått ett krig att förhålla sig till! Önskar vi att statsråden också skall överpröva Försvarsmaktens bedömningar?

 

MELLOLÅTARNAS NYA LIV

2022-02-27

Kanske har du någon gång undrat vart de tar vägen, alla de där låtarna som passerar revy i Mello? Jaså inte. OK, jag kan i alla fall tala om hur det ligger till med den saken.

Men först en bekännelse: Jag hade avslöjat mig som en gravt obildad person om jag hade medverkat i ett program som ”På spåret”. Mest pinsamt hade det varit att misslyckas med musikfrågorna, jag är ju trots allt musiker. Men eftersom de med få undantag gäller populärkultur – olika band och låtar som legat på topplistorna de senaste decennierna – hade jag för det mesta gått bet även där. Detta sagt utan att kokettera, jag har helt enkelt bara varit ointresserad av pop efter Beatles och den tidiga Elton John, två husgudar under uppväxten. När merparten av mina generationskamrater lyssnade på Madonna och Gyllene Tider, knåpade jag med Bach. Det bevisar antagligen att jag är en nörd. (Eller ”nerd”, som en kollega uttalade ordet, vilket om inte annat avslöjade att även han är just en sådan.)

(Apropå Bach, visste du att Johann Sebastians tre år äldre bror Johann Jacob blev svensk undersåte? Han anslöt sig till Karl XII:s livgarde som oboist och följde med på kungens fälttåg till Bender och Konstantinopel, innan han kommenderades att bege sig till Stockholm för att tjänstgöra i Hovkapellet tillsammans med bland andra Johan Helmich Roman. Man kan förmoda att han under sina nio år i huvudstaden också vistades en del i Uppsala, det förekom nämligen att Hovkapellets musiker togs i anspråk vid universitetets festligheter. Besökte Bach slottet? Gustavianum? Färdades han till Uppsala sjövägen eller med häst och vagn? Traskade han uppför Carolinabacken beledsagad av Roman? Det är kanske inte frågor som skulle ställas i På spåret, men de fascinerar i alla fall mig.)

Nå, hur var det då med de här låtarna, som först briserar i varje TV-soffa för att sedan leva sina liv i varierande grad av medieskugga? Jo, det skall jag berätta: De hamnar på – taraa – Friskis & Svettis i Alunda! Och där, mina damer och herrar, får de en ovärderlig betydelse för folkhälsan. Ta ”The Moniker”, till exempel, och hans tävlingsbidrag Oh My God från 2011: fantastisk att göra hoppsasteg till! Eller det där hårdrocksbandet med han som growlade, som också åkte ut i Andra chansen: suveränt för armhävningar! De där killarna och tjejerna som med späda röster besjunger högstadieårens kärleksbekymmer fast de själva närmar sig tretti? Ljuvliga till den avslutande avslappningsövningen då man får lägga sig ner på det innebandydoftande golvet och låta pulsen sjunka.

Bortsett från de uppenbart positiva effekterna av träning har måndagarna (Jympa intensiv) och onsdagarna (bara Jympa) i Olandshallen inneburit att jag äntligen förvärvat en hälsosam relation till populärmusiken och inte längre behöver känna mig som om jag bott i en jordhåla sedan 1978. Till på köpet får jag under dessa stunder vistas i ett socialt sammanhang som periodvis känts liksom förborgat för en kultursnobb som jag. Att flåsa, svettas, hoppa och skutta till tonerna av Linda Bengtzing och Arvingarna tillsammans med ett tvärsnitt av traktens matematiklärare, ICA-kassörskor och avdelningschefer på Sandvik Coromant låter mig under sextio minuter vara en samhällsmedborgare och inte enbart en mångårig trotjänare i en alltmer marginaliserad subkultur.

(Ursprungligen publicerad i UNT den 27 februari 2022)

 

“EN GITARRSPELANDE TJOMME”

2022-01-25

Hanne Kjöller hade nyligen en krönika i Dagens Nyheter, där hon gjorde upp med samhällets vaccinationsskeptiker. Hon identifierade bl.a. motsatsen till vetenskaplighet:

“Vem är bäst på att avgöra vaccinationens varaktighet? Forskarna som ägnar all sin vakna tid åt mutationer och pandemiutveckling? Eller en gitarrspelande tjomme som fingrar på sin vargtandsamulett och killgissar?”

 

FRIDAS BOK

2022-01-16

I år är det precis etthundra år sedan ”Fridas bok” kom ut, Birger Sjöbergs småstadsvisor om Frida och Naturen, om Döden och Universum.

Bara fem år skiljer Birger Sjöberg, som var född 1885, och den nyligen TV-aktuelle Evert Taube. Det glömmer man lätt, eftersom Sjöbergs tid i rampljuset blev så kort – knappt sju år – och ligger så långt tillbaka i tiden, medan Taube var verksam ända in på 1970-talet. (Jag hann själv uppleva honom en sommarkväll på Gröna Lund, dit jag som liten pojke fick följa med min far när han vikarierade i Ulf Björlins orkester. Jag anvisades en plats alldeles nedanför scenen bredvid Everts hustru Astri och en handfull hedersgäster.)

”Fridas bok” blev en enorm framgång för den 37-årige debutanten och beredde vägen för en landsomfattande turné året därpå med idel utsålda hus. I Uppsala hölls konserten på Norrlands Nation den 10 april 1923. Det var den våren som Taube hörde Sjöberg i Stockholm. I en intervju många år senare erinrade han sig tillfället: ”Birger Sjöberg var en stor upplevelse för mig. Han var en mycket märkvärdig sångare — hans olika gestalter framträdde för mig alldeles tydligt genom hans antydningar, deras sätt att vara också, med en liten rörelse som han gjorde, där han svettades i sin frack.” Eftersom det inte finns någon ljudinspelning med Birger Sjöberg, är varje ögonvittnesskildring av hans scenframträdanden av intresse. Och om vittnet heter Evert Taube, fäster man förstås särskild vikt vid iakttagelserna.

De tjugoåtta visorna i ”Fridas bok” kan vid första anblicken framstå som söta men föråldrade dikter om en idyllisk men ack så sömnig svensk småstad. Vid närmare läsning upptäcker man emellertid gradvis hur skickligt, medvetet och konsekvent Sjöberg balanserar på den fina gränsen mellan parodi och pekoral med en sublim humor, nära besläktad med den man finner i Grönköpings Veckoblad. Till sina Frida-dikter har Sjöberg fogat egensinniga, ofta sofistikerat snirkliga, melodier, kongenialt harmoniserade. För nedtecknandet av musiken svarade den i Helsingborg verksamme Hjalmar Johansson, organist till yrket och senare händelsevis lärare till en av våra främsta pianister, Hans Pålsson.

1924 utkom romanen ”Kvartetten, som sprängdes”, en om möjligt ännu större succé för Sjöberg. Och så, 1926, den expressionistiska diktsamlingen ”Kriser och kransar” som chockade litteratursverige. ”Grundligt överskattad”, ”ganska nära dårdikten” och ”trasigt, slarvigt, krystat, obegripligt” var några av omdömena från kritiker som Bo Bergman, Sten Selander och Artur Lundkvist. Att boken senare skulle hyllas som ett portalverk inom den modernistiska lyriken visste ju inte den omvittnat hyperkänslige författaren, som tog ytterst illa vid sig och började avskärma sig från omvärlden.

Birger Sjöberg avled Valborgsmässoaftonen 1929 på Stadshotellet i Växjö i dubbelsidig lunginflammation, ännu inte fyllda 44. Evert Taube hade då sina bästa år framför sig, mer än fyra aktiva decennier. När han såg tillbaka på sitt möte med Birger Sjöberg, var det med en känsla av samförstånd och ömsesidig respekt: ”I mellanakten gick jag ner och omfamnade honom i artistrummet, vi var djupt rörda bägge två — Vi svettades och grät tillsammans i det där kokheta rummet, han var förkyld och hade varmt te och pastiller och var fullkomligt översiggiven. Tårarna bröt fram och där stod vi.”

(Ursprungligen publicerad i UNT den 16 januari 2022)

 

FLOCKBETEENDE

2022-01-15

En kollega, bosatt på Österlen, berättade att en pizzeria i Kivik under en period lockade med strip-tease på torsdagar. Alla i byn kände till det, men ingen hade varit där.

Det finns likheter mellan pizzerian i Kivik och den en gång så uppburna och respekterade ”klubben” Forum i Stockholm. Många hyser åsikter om den, men tonar gärna ner dess betydelse (som i Sveriges Radios P1 kultur nyligen) och skyltar framför allt inte med att man kanske brukade frekventera den. Man kan rentav vinna uppskattning genom att håna eller förminska personer, som drogs med i fallet när Forum gick i graven. Ledamöterna i Svenska Akademien till exempel.

Varför hör man aldrig någon säga: ”Mycket som gjordes på Forum var fantastiskt”? Är det för att det skulle kunna tolkas som att man indirekt tar parti för en dömd sexförbrytare? Mitt starkaste minne från sammanlagt kanske fem eller sex besök i den enkla källarlokalen på Sigtunagatan i Stockholm – varav ett som medverkande – är från en Strindberg-kväll, då saxofonisten Mats Gustafsson spelade. Den upplevelsen förändrade för alltid min uppfattning om frijazz, som dittills hade präglats av fördomar mot konstformen. Berikande var också ett föredrag om symboliken i Mallarmés poesi (låt vara att det gick en bit ovanför huvudet på mig), några lysande tolkningar av Debussys pianomusik, poesiuppläsningar av en räcka av våra främsta poeter och skådespelare… Om det var elitistiskt? Det kan du skriva upp att det var och lägg gärna till att jag saknar det! För var görs sådant nuförtiden?

Nu har flocken sedan länge vänt ryggen åt det som en gång var Forum. Som om det gällt en sunkig ryamatta, utbredd över några upp-och-nervända ölbackar på en pizzeria i Kivik.

 

blogg_in_swedish